Maigret är tillbaka

Georges Simenons  (1903–89) många romaner om kommissarie Maigret har sedan länge status som klassiker inom kriminallitteraturen. Men under många år har de inte varit möjliga att få tag på i Sverige. Tills förlaget Atlantis förra året gav ut tre av böckerna: Maigret på semester som ursprungligen kom ut 1948, Min vän Maigret från 1949 och Maigret på nattklubb från 1951. Prydliga, tilltalande volymer med omslag av Thomas Olsson där Maigrets karakteristiska pipa finns med. Översättningarna är gjorda av Gunnel Vallquist. Böckerna finns med på årets bokrea!

De är alltså någorlunda jämnåriga med mig själv. Detta är inte romaner som jag mötte som nyheter under ungdomen, snarare böcker som man kunde se i bokhyllorna hos vuxna. Att de är gamla är en av skillnaderna jämfört med de flesta kriminalromaner jag läst under senare år. Det märks snart på innehållet. Det finns en tydlig indelning i sociala nivåer i romanernas persongalleri, med åtföljande beteendemönster. De mera välbärgade har tjänstefolk. Sämre lottade eller folk som på något sätt står utanför majoriteten behandlas ofta med ringaktning. Det känns lite gammaldags. Vidare: det är ingen självklarhet att man har tillgång till telefon eller bil. Nutida kriminalförfattare är många gånger så fascinerade av datavärldens mystifikationer att de dominerar handlingen mer än personerna; men det slipper vi förstås i Simenons böcker.

I de två förstnämnda böckerna befinner sig Maigret på semesterorter. I Maigret på semester hamnar hans fru på ett klostersjukhus, och kommissarien snubblar över sitt fall efter ett mord på sjukhuset. I Min vän Maigret åker han till medelhavsön Porquerolles för att reda ut ett mordfall, åtföljd av den engelske polisen Pyke som ska studera sin berömde franske kollegas arbetsmetoder. Och i Maigret på nattklubb möter vi den solkiga miljön kring Pigalle och Montmartre i Paris, tätbefolkad av prostituerade, narkomaner och bar- och nattklubbsfolk.

Det finns något mycket franskt i dessa böcker. Det vill säga: de lever upp till en schablonbild av Frankrike för ett drygt halvsekel sedan, en schablonbild som Simenon varit med om att skapa genom sina Maigretböcker. Under Maigrets utredningsarbete, som till stor del tycks bestå av funderande medan han tar ett glas vin eller en calvados på någon bar, skulle det inte vara förvånande om Jacques Tatis komiska gestalt Monsieur Hulot från filmen Semestersabotören dök upp. Han skulle passa utmärkt in i miljöerna. Jag kan också tänka på Patrick Modianos Parisskildringar, så fulla av stadens speciella atmosfär; den eftertänksamme flanören på väg att återupptäcka det förflutna. I böckerna är det mycket prat, man strosar omkring, dricker vin och annan alkohol på löpande band. Kaféer och barer finns överallt, och utnyttjas. Personerna är i många fall bohemer som beter sig som de vill, utan större hänsyn till konventionerna. Men eftersom de är kriminalromaner finns också det tålmodiga utredningsarbetet som Maigret och hans kolleger utför.

De tre nyutgivna romanerna om kommissarie Maigret skiljer sig från det mesta som ges ut i genren genom att vara så korta, kring 200 sidor. Av dessa sidor är en mycket stor del dialog. En av Simenons förtjänster som författare är hans förmåga att kort och exakt fånga en miljö eller en person. Hans språk ger därigenom en pregnans och åskådlighet som inte en aldrig så mångordig naturalistisk beskrivning kan åstadkomma. Gestalterna karakteriseras delvis genom sitt sätt att uttrycka sig. Och miljöer, liksom stämningar, fångar Simenon med talande detaljer:

Men från det första steget han tog i den breda, ljusa korridoren kände han sig själv som om han var ett litet barn, pojken Maigret, som en gång i tiden kom smygande på tåspetsarna och med återhållen andedräkt i gryningen i den lilla byn i Allier; med röd näsa och köldsprickor i fingrarna kom han in i sakristian för att sätta på sig korgossedräkten.

   Atmosfären här inne var ungefär likadan. En svag apotekslukt ersatte rökelsedoften, men det var inte den äckliga sjukhuslukten, utan något mera komplicerat, mera raffinerat, mera utsökt. Man gick på en linoleummatta som var mjukare än något annat han träffat på. De oljefärgsstrukna väggarna var också slätare, gräddvitare än någon annanstans. Och den fuktiga luften, den rena tystnaden – allt detta är sådant som man endast finner i ett kloster.
(Ur Maigret på semester.)

Georges Simenons klarhet och stilistiska kompetens gör läsningen av de här böckerna till ett nöje, även om vi också kan tacka Gunnel Vallquist för en god översättning. Man läser dem som litteratur, inte specifikt kriminallitteratur. Språket lever, och på köpet får man en inblick i ett Frankrike från förr.

Georges Simenon – piprökare liksom Maigret,

Maigret själv tycker jag det är lite svårt att få ett grepp om. Märkligt nog är han så berömd bland allmänheten att alla tycks ha hört talas om honom, precis som Agatha Christies Hercule Poirot. I dag finns det knappat någon enskild polis eller detektiv som är allom bekant på det sättet, åtminstone inte för förmågan att lösa kriminalgåtor. Maigret är lugn, metodisk, eftertänksam, erfaren och kompetent. Han är inte särskilt utåtriktad och framstår varken som sympatisk eller osympatisk. Som polisman kan han vara hård, kompromisslös och osentimental. Som chef har han auktoritet, man lyder hans order utan att känna någon varmare tillgivenhet.

Men, eftersom det nu är kriminalromaner, hur spännande är de? Trots allt, kriminalromanen bygger inte bara på rent litterära förmågor utan också på gåtan, att det byggs upp en spänning som jagar läsaren vidare genom sidorna mot upplösningen. Tja, några så kallade bladvändare är inte dessa böcker. I två av de tre böckerna är man den skyldige snart på spåren, och det visar sig att han är just den som verkar mest sannolik. Jag märker när jag läser dem att jag faktiskt inte är så intresserad av gåtans lösning. Att jag ändå läser vidare beror på mötet med de gamla franska miljöerna och de människor som befolkar dem. Och på Georges Simenons fina prosa.