Hasse Z (30). Det enkla

Det enkla ingår i Porträtt, som gavs ut av Albert Bonniers Förlag 1949.

Texten nämner en del personer. Namnen Homeros, Albert Engström, Erik Axel Karlfeldt, Caesar, Nero, Alexander (den Store), Hitler och Mussolini kommenteras inte närmare här.

Marika Stiernstedt (1875–1954) var författare till främst romaner och noveller, av adlig bakgrund men socialist. Först gift med ”flygbaronen” Carl Cederström, sedan med författaren Ludvig Nordström.

Torsten Fogelqvist (1880–1941) var författare, publicist och psalmdiktare.

Paul Géraldy (1885–1983) var en fransk författare som fick flera av sina böcker översatta till svenska och utgivna här.

Vilken Westman som syftas på har jag inte funnit någon uppgift om.

Henning Berger (1872–1924) var författare som i sina skrifter gärna tog upp emigrationen till USA på ett kritiskt sätt. Även en betydande skildrare av Stockholmslivet.

Texten är inte daterad, men eftersom den är avsedd som en minnestext om Selma Lagerlöf är den skriven tidigast 1940, då hon avled.

I svensk Litteraturtidskrift ger Marika Stiernstedt ett Selma Lagerlöfporträtt, som man gärna och villigt tror på. Det bär det sannas prägel. I korta distinkta ord tecknas bilden. Den smyckas inte av granna girlander, den ger bara en människa som hon var, enkel, naturlig, vardaglig. Och dock stor – inte minst genom sin enkelhet. Det enkla och konstlösa förblir det verkligt stora i all konst och i all mänsklighet.

   Selma Lagerlöf lyste inte genom kvickhet och vad man vänligt kallar espri. Torsten Fogelqvist säger träffande, att hennes geni var mera hjärtats än intellektets. Hon kunde tillagt, att den placeringen är mera vanlig hos kvinnor än hos män – om inte Larmatine redan sagt det:

   Gud har förlagt kvinnans snille till hennes hjärta, emedan detta snilles verk alltid är kärleksverk.

   Paul Géraldy berättar i en runa över Selma Lagerlöf, hur han vid besök i Stockholm för tjugo år sedan upptäckt en fruktansvärd sed bland svenskarna: den att den person, som får plats till vänster om värdinnan vid en fest, måste hålla tal vid måltidens slut. Han är ingen talare, säger han, och den ideligen återkommande skyldigheten hade slutligen försatt honom i ett verkligt paniktillstånd. Tills han vid en middag råkade få sitta mittemot Selma Lagerlöf.

Ängslan höll på att tillintetgöra mig, skriver han, då mina ögon kom att stanna vid ett ansikte på en äldre dam, mycket mild, mycket anspråkslös, med silverhår kammat ned över tinningarna som på landsortsmässiga mormödrar, men vars ögon lyste av ett förvånande ljus. Det milda ansiktet löstes upp i dis och jag såg bara dessa två häpnadväckande ögon.

   Vad jag denna afton fann på att säga dessa ögon, vet jag inte mer, men jag talade ganska länge … och jag kom sålunda att sjunga ut hela min tillbedjan för denna underbara poet, denna sannskyldiga svenska Homeros … Det kom tårar i hennes ögon, och jag märkte att även andra ögon tårats –. Så gick det till när jag en gång längesedan glömde mig – och blev talare.

   Marika Stiernstedt, som var närvarande vid festen, tillägger:

  Det fina i historien är dock inte M. Géraldys insats. Händelsen tilldrog sig hos Selma Lagerlöfs förläggare, och efter middagen närmade sig den älskvärde värden henne och frågade lätt skämtsamt, hur den känts att bli liknad vid Homeros.

– Å jo, svarade diktarinnan på sitt vanliga stillsamma sätt: Å jo, det var ju mycket trevligt –.

   Det var mycket trevligt – vad skulle hon annars ha svarat? Hon kunde sagt: fransmännen är ju så älskvärda. Det svaret hade varit undvikande och litet banalt ehuru onekligen blygsamt. Men så tillgjort blygsam var inte Selma Lagerlöf. Hon visste mycket väl, vem och vad hon var, och säkert också, vad hon inte var. Däri låg en inte ringa del av hennes storhet. Hon tyckte, att det var trevligt att liknas vid Homreros. Om herr Homeros hade varit med – och inte blundat – hade han säkert sagt detsamma om jämförelsen med fröken Lagerlöf. Ehuru kanske lite mera högtravande och på vers enligt egen och tidens sed.

Selma Lagerlöfs ögon. Géraldy säger, att de lyste med ett förvånande ljus. Så minns även jag dem. Men där fanns också något annat i de ögonen, ”som såg mot länder, som låg för fjärran och skumt för en blick som vår –”. Där fanns också något av ungt och glatt okynne, av humor. Hennes ögon log, även om inte munnen gjorde det.

   Liksom Géraldy satt jag en gång mittemot de ögonen. Det var vid ett sammanträde i Statens högtidliga stipendienämnd för förtjänta svenska författare. Före mötet lagades en liten komplott med Selma Lagerlöf som bundsförvant. De gällde att rucka lite på de enligt vår mening mögliga principerna för understödens utdelande. Albert Engström gick först till anfall, kort och enkelt. Så kom ännu en talare, och så kom Erik Axel Karlfeldt och klubbade ned alltsammans. Pang. Punkt och slut. Det blev inte mycket kvar sen den karlen sagt sitt ord. Men kanske ändå att man kunde våga.

   Då mötte mig blicken från ögonen mittemot. Vänliga och glada men milt varnande:

– Låt bli. Det går inte att bråka med honom. Han får alltid rätt. Låt det vara.

   Det fick vara. Och världen ändrades inte av att den debatten inte blev längre. Några år senare förstod jag det riktiga i att den klipptes av.

   De stora människorna blir alltid enkla och vadagliga på nära håll. De små blir ännu mindre och enklare. Avståndet i tid och rum förstorar. Vi har svårt att tänka oss en Caesar, en Nero, en Alexander i nattrock och tofflor. Det går strax lite lättare med Hitler och Mussolini – dock naturligtvis, och inte bara för herr Westmans skull! utan nattmössor.

   Kring den ensamma tillbakadragna människan byggs legenderna, anekdoterna. Henning Berger sade en gång:

– Strindbergs isoleringstaktik är bara ett reklamtrick. Styvt genomfört.

   Om det var så, passar det tricket inte vem som helst. Det kan gå åt andra hållet – och isolera publiken.

   Skrävlaren, skrodören, blir förr eller senare genomskådad. Och då sjunker han ihop av sin egen tomhet. De verkligt stora männen och kvinnorna är enkla, blygsamma, vardagliga. Det är deras adelsmärke. De förstår att vara utan att synas. Strängt taget är det ingenting att berömma dem för – de kan inte annat.