Ana Laíns i Stockholm

Lördagen den 11 november hade fadosångerskan Ana Laíns konsert i Stockholm på Westmanska palatset på Norrmalm, ordnad av föreningen Lusitânia som ett ”casa de fado” med mat och dryck, ganska generöst tilltaget, alltifrån ett välkomstglas moscatelvin till en pastel de nata till kaffet, med soppa, korv, ost, oliver, bröd, sardiner med mera däremellan. Ett trevligt initiativ som förhoppningsvis kommer att följas av liknande i framtiden. 

Ana Laíns har i dagarna utkommit med sitt tredje album Portucalis, som jag ska återkomma till i bloggen, och det hade legat nära till hands att utnyttja konserten för en lansering av albumet. Men i stället sjöng Ana Laíns ett välkomponerat urval av fadosånger ur en äldre standardrepertoar, däribland flera traditionella fados, samt ett par mera lantliga folksånger. Jag skulle tro att det mesta var välkänt för den portugisiska delen av publiken, som uppskattningsvis utgjorde uppemot hälften av den. Sångerskan tog upp sånger av förebilder som Fernanda Maria och Hermínia Silva, men mest var det, som praktiskt taget alltid vid fadokonserter i Sverige, Amália Rodrigues som satte sitt prägel på urvalet.

Amália Rodrigues hyllades för sin insats att föra den stora nationella poesin i kontakt med den folkliga fadon, och Ana Laíns tog upp Ary dos Santos och Alain Oulmans Alfama som exempel. I sitt val av traditionell fado nyttjade hon de textversioner som Amália Rodrigues en gång valde, som i Fado Menor, här Os Meus Ollhos São Dois Círios, och i Joaquim Campos melodier Fado Tango och Fado Vitória, här Cançaso respektive Povo Que Lavas no Rio. Även om Amália Rodrigues har sin odiskutabla betydelse för repertoaren kan nämnas att det inte alltid var hon som stod för de ursprungliga tolkningarna. Inte heller av slagnumret, den ståtliga Barco Negro, egentligen inte en fado utan en brasiliansk sång av Caco Velho och Piratini, först lanserad i Portugal av Maria da Conceição i en mer kontroversiell textversion. Ana Laíns underströk också den folkliga poesins betydelse med en sång till text av den produktive João Linhares Barbosa.

Att en sångartist inom fado också tar upp annan musik är ingen ovanlighet. Det speciella med Ana Laíns är hennes förkärlek för folkmusik av lantligare ursprung. Att hon inte började med fado underströk hon med sin egen text Não Sou Nascida do Fado. Hon har berättat om det svala eller rentav motvilliga mottagande hon fick i huvudstaden när hon anlände dit från landsbygden i Ribatejo och försökte etablera sig som fadosångerska.

Ana Laíns är en skicklig sångerska med vacker röst, och hon sjunger med anmärkningsvärd bärighet även i höga lägen. Traditionell fado och standardnummer bygger i hög grad på att sångartisten skapar sina egna versioner med sin frasering och texttolkning. Ana Laíns bygger sina personliga melodiska linjer med accenter, pauser, fördröjningar och ganska vidlyftiga ornamenteringar. Med en så pass fri uttolkning finns risken att snubbla både på tonträffning och timing, men Ana Laíns kan lita på sin musikalitet, som låter henne hantera stoffet med ledighet. Som scenpersonlighet är hon avspänd, charmerande och humoristisk, med goda kunskaper i engelska. Sympatiskt är också att hon gång på gång lyfter fram sina medmusikanter. Ricardo Silva på portugisisk gitarr och António Neto på spansk gitarr tillhör väl inte de allra mest namnkunniga kompmusikerna inom dagens fado, men de skulle mycket väl kunna göra det. Tre rent instrumentala nummer vittnade om stor kompetens och spelhumör.

Jag tror att den entusiastiska publiken var mycket nöjd med denna konsert, som med mat och dryck till hands blev informell och trivsam. Ana Laíns är välkommen åter.