Hasse Z (2). Cigarren

Hasse Z (Zetterström) dog 1946, och tre år senare gav Albert Bonniers Förlag ut flera samlingar med hans texter. Tyvärr finns inga uppgifter om när de ursprungligen publicerades eller var det skedde. Som läsare i dag får man acceptera det, men den som vill kan förstås gissa … Cigarren ingår i Mannen med fällstolen och skrevs under en tid då kåldolmar kostade 60 öre på restaurang.

Cigarren

På middagen gick jag in i en leksaksaffär och köpte en konstgjord cigarr, som var så lik en riktig cigarr att jag var rädd att bränna mig på den. Den var nämligen halvrökt och ännu glödande. Jag betalade 35 öre och gick till Norrmalmstorg för att ta en spårvagn till den restaurang, där jag kan äta middag. Jag köpte ett Aftonblad, gick in i vagnen just som den skulle gå, satte mig i ett hörn längst fram, tog upp tidningen och satte den konstgjorda cigarren i mun.

   Efter en minut kastade jag ett öga över tidningen. Allas ögon var riktade mot mig. Ingen sade något, men ögonen talade: han är ingen utlänning, han läser Aftonbladet, och han röker cigarr i en spårvagn! Här blir säkert ett uppträde! Så roligt att vi får vara med!

  I hörnet av Birgerjarlsgatan reste sig Vän av Ordning, som satt vid utgången, öppnade dörren och sade till konduktören:

– Är det tillåtet att röka i vagnen?!

– Nej, sade konduktören, det är förbjudet!

– Det sitter en herre och röker!

   Konduktören kom in, spänningen var stor, han gick rakt fram till mig och sade:

– Det är inte tillåtet att röka i vagnen.

– Jag vet det, sade jag.

   Konduktören återvände till bakre plattformen, ty han måste hålla vid en station. Jag lät cigarren sitta. Stämningen bland publiken var nu rätt spänd. Det gick så långt att en äldre dam måste gå av, hon stod inte ut längre. Efter fem minuter reste sig Vän av Rättvisa som satt mitt emot Vän av Ordning, öppnade dörren till plattformen och sade i bestämd ton:

– Konduktören är skyldig att tillse att reglementet efterlevs. Rökning i vagnen är förbjuden, men herrn där röker fortfarande!

   Då gick konduktören rakt fram till mig och sade högt:

– Om herrn fortsätter att röka så får herrn gå av.

   Jag låtsades inte uppfatta hans ord, men bakom Aftonbladet viskade jag:

– Konduktörn! Dert är en konstgjord cigarr! Det finns ingen rök i den.

   Konduktören gick ut genom vagnen och över hans ansikte låg ett sken av glädje. Om man nu kan säga något sådant om en konduktör som är i tjänstgöring.

   Vi stannade nu vid en hållplats. Vän av Ordning och Vän av Rättvisa trängdes här för att komma ut genom dörren, ut till konduktören. Vi hörde en häftig ordväxling:

– Ni har nr 309! Jag ska anmäla er!

– Jag är bekant med direktörn i bolaget. Mitt namn är Samuelsson.

– Det går verkligen för långt!

– Det är en slapphet utan like!

  Därpå stängdes dörren och vid nästa hållplats gick jag av. Konduktörn gjorde honnör och sade:

– Så roligt har jag inte haft sedan jag var på cirkus. De har gått till bolagets kontor – haha!

   I matsalen på den restaurang, där jag kan äta, var mycket folk men hovmästaren skaffade mig ett bra bord.

   Jag lade cigarren på bordduken. En vaktmästare satte fram en askkopp och lade upp cigarren. Jag lade ned den igen på duken. En ny vaktmästare lade upp den. Efter en stund låg den på duken igen.

   Hovmästaren kom:

– Cigarren bränner upp duken.

– Får jag en matsedel, sade jag.

   Medan jag läste matsedeln, lade hovmästaren upp cigarren på koppen. Jag lät den ligga, ty mitt intresse var väckt för något annat. Man kan inte i evighet hålla på att leka med en cigarr. Vid bordet bredvid hade satt sig ett sällskap. Der var en familjefader som var ute med sin maka och sina barn.

– Nu ska vi gå ut och äta en bit mat, hade han sagt. Jag ska bjuda er på restaurang och så ska ni få höra lite musik sedan.

  Och mamma hade sin bästa klänning och döttrarna hade varit och tvättat håret och unge sonen hade en ny krage som var för trång.

  Jag såg på matsedeln, så tog jag upp min reservoarpenna och skrev om priserna. Där stod: Kåldolma 60, jag satte en etta framför: 1,60. Där stod: Benig kalvstek, jag höjde summan till 3,75. Kött är dyrt. Blandad frukt fick jag upp till 6,75 och buljong med ägg värderades till 2,60.

   Jag hade just slutat, då familjen som var ute och festade fick matsedeln. Fadern läste. Mycket noga. Så sade han:

– Jag går inte ofta ut. Men inte trodde jag att priserna hade stigit så förfärligt. Här står: Laxpudding 4,25.

– Laxpudding, fyra och tjugofem! skrek modern. Det får man ju en hel lax för nästan!

– Ja, och rimmat lamm kostar här 3,25!

– Adolf, sade modern, vi har inte gått ut för att ruinera oss! Vi går hem och det genast!

   Och så gick familjen som gått ut för att äta en bit mat och höra lite musik för en enda gångs skull.

   Men jag åt min middag, drack mitt kaffe, och då klockan blev åtta, gick jag på Vasateatern. Där gavs en rolig pjäs. Jag skrattade två gånger under första akten och då ridån gick ner och det blev ljust i salongen, tog jag upp min cigarr och satte den i munnen. Det blev som i spårvagnen, alla stirrade och tänkte: det var det värsta vi varit med om! En karl som sitter och röker i en teatersalong! Här blir ett uppräde! Så roligt att vi får vara med!

   Bredvid mig satt Vän av Hyfsning. Han reste sig gick ut ur bänken, fick fatt på en vaktmästare och började ett ivrigt samtal. Vaktmästaren kom fram till mig. Publikens uppmärksamhet var i hög grad spänd. Ett fruntimmer på raden stannade med en konfektbit på halva vägen till mun och då en annan dam prasslade med en påse hyssjade en herre på andra parkett.

   Vaktmästaren sade:

– Det är inte tillåtet att röka i salongen.

– Jaså, sade jag, varför det?

– Därför att det är förbjudet!

– Varför är det förbjudet?

  Vaktmästaren kunde inte finna något passande ord. Situationen var alldeles ny för honom. Han gick bort med snabba steg för att ta reda på någon högre funktionär vid teatern. Då han gått, stoppade jag cigarren i fickan och i detsamma gick ridån upp för andra akten.

  Bredvid mig satt satt en ung dam som såg att jag stoppat cigarren i fickan. Hon reste sig genast och sade till sin fästman som var med:

– Här kan jag inte sitta! Han stoppade en brinnande cigarr i fickan! Han tar eld! Jag känner hur det luktar!! Kom genast, Arian!!

   Det blev natruligtvis allmän panik. Jag kom ut på gatan genom en reservutgång. Jag skulle just ta en bil och åka hem, då jag mötte Viktor.

– Det var längesedan, sade Viktor, var har du varit?

– På teatern, sade jag, men jag fick inte vara kvar – men det är en lång historia.

– Gå med hem till mig, så får vi prata litet. Min hustru vill gärna göra din bekantskap. Jag bor här strax bredvid. Bara en liten grogg och bara en stund.

   Nå, jag gick med. Viktor bodde trevligt. Hans hustru var förtjusande, hon tog emot oss i salongen.

– Så roligt att ni följde med Viktor hem, sade hon och i detsamma lade jag cigarren helt oförmärkt på kakelugnsfrisen.

– Ja, här ser du hur jag bor, sade Viktor och så föll hans blick på cigarren. Den stannade där envist och bestämt. Så sade han:

– Har det varit någon här?

   Viktor hustru svarade förvånad:

– Nej, hur så?

– Det ligger ju en cigarr och brinner. Jag röker inte. Ingen av oss rökte när vi kom.

– Nej, inte jag, sade jag.

– Alltså måste en herre vara här! Det är så logiskt som möjligt.

– Men snälle Viktor, sade Viktors hustru. Ingen har varit här.

– Men cigarren, cigarren! Han måste vara här ännu! Cigarren brinner! Jag skall finna honom! Det är alltid på små bagateller som de brottsliga blir fast! Vem är han?!

– Älskade Viktor!

   Viktor sprang omkring i hela våningen, in i garderober, ut i köket, in i sängkammaren, ut i badrummet, in i skafferiet, och ut i herrummet. Han hustru följde honom, klagande, jämrande, bedyrande.

   Ingen brydde sig om mig. Jag blev ensam. Jag gick ut i tamburen, tog min rock och hatt och gick. Men jag glömde cigarren. ---

  I går mötte jag Viktor. Han gick förbi, såg mig rakt i ögonen utan att hälsa. Människorna är så underliga.

Ny fado på cd: Tânia Oleiro

Tânia Oleiro. Terços de Fado. Egeac/Museu do fado. ****

Nyligen skrev jag om de, enligt min mening, bästa fadoskivorna från 2016. I texten reserverade jag mig för Tânia Oleiros Terços de Fado, som utkom så sent under året att den kanske missade sin chans som julklapp. Nu har jag hört den, och den hade utan tvivel platsat på min tiolista om den utkommit lite tidigare.

Tânia Oleiro är tämligen okänd bland dem som följer fadon huvudsakligen på skiva. Hon har tidigare medverkat i ett par antologier med ny fado, men detta är hennes första egna album. Hon är emellertid ingen nykomling utan har uppträtt på fadoställen under flera år och är ett respekterat namn. Tânia Oleiro är född 1979, är inte professionell sångerska utan arbetar som lärare. Den som befinner sig i Lissabon kan höra henne på fadokrogarna Mesa de Frades och Maria da Mouraria.

Hennes debutskiva är efterlängtad. Därför blev min första reaktion en liten besvikelse – ungefär ”var det inte märkvärdigare än så här?” Men detta är en sådan skiva som växer med varje genomslyssning, och Tânia Oleiros sångsätt förtjänar uppmärksamhet och koncentration. Hennes omsorg om varje ord och ton, hennes precision och innerlighet blir ganska snart övertygande. Det finns något anspråkslöst och nästan blygt i hennes sätt att närma sig melodierna, och hon är en av de sångerskor som visar att fadons intensitet inte behöver ha med röststyrka eller teknisk briljans att göra. Av övriga aktuella fadosångerskor kan hon påminna om Carolina eller Joana Amendoeira – som liksom Tânia Oleiro uttrycker sig milt, mjukt och ömsint. En skillnad är att Tânia Oleiro sjunger med ett litet, fladdrande vibrato på nästan varenda stavelse. Det ger musiken ett känsligt, emellanåt ängsligt eller nervigt drag. Rösten är behagligt klar och ljus.

Skivan är indelad i tre avsnitt med fem sånger vardera som inte skiljer sig särskilt mycket från varandra. Mouraria och Alfama är stadsdelar i Lissabon. Men vad är Cercanias? En sökning ger svaret att ordet används för tåg och annan lokaltrafik i spanska städer, liksom i Lissabon. Fado som hembygd i Mouraria och Alfama och som kommunikationsmedel mellan storstadens andra delar? I Mouraria kompas Tânia Oleiro av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Marco Oliveira, spansk gitarr, samt Francisco Gaspar, basgitarr. Gaspar är med även i Alfama, där Pedro de Castro spelar portugisisk gitarr och Jaime Santos spansk gitarr. I Cercanias medverkar Bernardo Couto, portugisisk gitarr, José Elmiro Nunes, spansk gitarr, och Daniel Pinto, bagitarr. Alla dessa är skickliga, följsamma musiker, välkända från många andra inspelningar. Oavsett vilka som medverkar handlar det om ett diskret och lyhört komp. Vilka som är bäst är närmast omöjligt att säga.

Några av sångerna är hämtade från den traditionella fadons melodiskatt, som Tânia Oleiro uppenbarligen står nära. Även det övriga materialet håller sig till fadons invanda poetiska motiv, med kärlek och Lissabon som dominerande ämnen. För ovanlighetens skull finns texterna med på engelska också, men tryckta i mycket liten grad och i grått på grön bakgrund, det vill säga praktiskt taget oläsliga. Skivan är jämn, men jag tycker Tânia Oleiro passar bäst i långsamma nummer där hon får vila på och sjunka in i orden, och till höjdpunkterna hör Fado Lenitivo, Que Fazes aí Lisboa och Silêncio. Den mest kända av sångerna är Frederico Valérios vackra melodi Amor Sou Tua, som Tânia Oleiro närmar sig så försynt att hon nästan verkar rädd för den, men efter några genomlyssningar vecklar den ut sig till en av de finaste och mest nyanserade tolkningar som jag har hört. Däremot är jag mindre förtjust i hennes version av Fado Menor, där hennes ihållande vibrato faktiskt är lite besvärande.

Som helhet är detta är mycket lyckad debutskiva. Fastän Tânia Oleiro som alla goda fadosångare har en förmåga att ge musiken liv genom dynamisk variation är den ett slags lågmäldhetens triumf, ett område där fadon får röra sig inåt, utan stora gester, med en seriös och ärlig hållning som utgångspunkt.

Hasse Z (1). Zorn

Av alla inlägg i Tema med variationer är det texten om författaren Hasse Z (Zetterström) som jag publicerade den 21 oktober 2013 som har blivit i särklass mest läst. Och det är roligt att så många uppmärksammar en fin författare som är lite bortglömd. Hasse Z är väl inte vår störste författare under 1900-talet, men hans texter håller bra och är skrivna med stilistisk precision, humor och värme.

Det Sverige som han skriver om är väldigt annorlunda vårt. Det är intressant att ta del av hans skildringar av Stockholm och dess människor under 1900-talets första decennier, människor som delvis är rätt lika vår tids, delvis tänker, agerar och talar lite annorlunda. Hasse Z var, precis som Hjalmar Söderberg, en författare med begränsad geografisk och social utsikt. Hans berättelser utspelas mest i Stockholm, någon gång i skärgården, och det är i huvudsak samma stråk som Söderberg beskrev, mest Norrmalm och Östermalm, ibland Gamla stan, Djurgården eller Söder. Hasse Z hade en sympatisk humanistisk hållning, och det är välkänt att han fruktade och avskydde de fascistiska och nazistiska rörelserna i mellankrigstidens Europa. Han rör sig mest i borgerlig miljö, berättar gärna om människor som möts på spårvagnen, teatern eller krogen. Hans humor är underfundig, ofta antydande, aldrig vulgär eller bullrig, och har ett allvar i botten.

Hasse Z levde mellan 1877 och 1946. Han har alltså varit död i drygt 70 år, och det innebär att hans texter är ”fria”, det vill säga vem som helst kan publicera honom. Och det vore roligt om något bokförlag tog upp idén. I väntan på detta kommer jag att publicera några av Hasse Z:s texter under året. Jag börjar med hans porträtt av konstnären Anders Zorn, som kommer från samlingen Porträtt, som Bonniers gav ut 1949. Texten har sannolikt publicerats tidigare än så. Det enda jag vet säkert är att den är från tidigast några år efter Zorns död 1920.

Jag har gjort ett par modifieringar av texten som den ser ut i utgåvan från 1949. Jag har tagit bort verbens pluralformer. Dessutom ersatt spärrad text, som Hasse Z använde för att särskilt framhäva något, med kursiv.

Hasse Z.

Zorn

Zorn kom om somrarna seglande med Mejt till Utö. Han kom fram i augusti från Sandhamn och Bullerö, där han gästat Liljefors i sällskap med Engström och Carl Cederström, tog en törn in till Dalarö, där han dock aldrig stannade länge och fortsatte så över Mysingen ut mot havet. Han gick in mellan de oprickade skären till Utö hamn och kastade sitt ankare just där det skulle ligga. Alfred Jensen stod på stranden i sin röda fez och såg honom komma. Kalle Marcus satt på sin veranda högt uppe på bergen över Lurgatan och såg honom också. Flickorna, som spelade tennis nedanför stenhotellet, lät bollarna ligga för ett ögonblick och ägnade händelsen lite mera uppmärksamhet än vad som bestods en vanlig kutter. Zorns Mejt var en båt, som skilde sig från de andra. Man tog inte miste på den och någon annan. Den var byggd av Zorn för Zorn, ingen kappseglare, ingen snobbåt, utan ett verkligt fartyg, stort, bekvämt och rymligt. Man kunde leva och bo i den båten utan en känsla av att man befann sig i en apparat.

   Zorn kom i land och vi möttes i backen upp till hotellen. Där firades inga hälsningsorgier, där gjordes inga underbara tecken med armar och händer som medlemmarna i den norr ut belägna Pelarorden för sed har. Vi skulle ha mötts på samma enkla, naturliga sätt på en gata i London eller på en bar i New York, om den ene av oss hade kommit sig för att resa så långt. Men trots att det var mittpå förmiddagen, då allt hyggligt folk låg och badade vid klipporna eller försökte få sina motorer igång, tog vi ett bord på terrassen och beställde in vermut och vatten. Jag satt och såg på vår förnäme gäst, en svensk herre i segelsällskapets uniform, elegant och korrekt, men också något mycket mer, en man för sig med större och andra mått än de flesta andra. Jag hörde honom berätta om seglingen, om vännerna på Bullerö, om de små avstickarna från kursen, då han sökt upp ensamma, vackra platser för att få arbeta, måla. Men han talade inte om konst, varken sin egen eller andras. Han talade om skärgården och han gjorde det på ett sätt, som endast den kan, som känner och förstår livet där ute. Den dagen hade jag lämnat hus och hem och seglat med honom vart som helst, åtminstone till Landsort eller Huvudskär, där bränningen slår vit mot de vattenslipade hällarna. Men vi stannade på Utö den dagen och nästa morgon hade Mejt lyft ankar och seglat vidare. Zorn gjorde inga nöjesresor, han arbetade, även då han seglade.

Andes Zorn, Självporträtt, 1915.

Då Zorn dog, skrevs det om honom över hela världen. Den store målaren, den underbare konstnären. Jag såg en del och jag tänkte på vad han själv sade strax efter hyllningarna vid femtioårsdagen:

– Det görs så litet, men det skrivs så mycket.

   Zorn hade gjort mycket, och det han gjort, ger honom själv mycket mer och mycket bättre än vad kritiken mäktat.

   På en resa över Atlanten träffade Zorn en gång en fransman som efter en stunds samtal sade:

– Vous êtes un artiste, monsieur? Varpå Zorn svarade:

–  Non, je suis Zorn.

   Det är möjligt att historien är gjord, kanske av Zorn själv för att roa någon. Desto bättre. Den är i alla fall betecknande. Zorn var Zorn, som målare ch människa. Han hade sitt eget sätt att leva, att se och arbeta. Zorn var humorist som alla verkliga konstnärer, och han var en god människa. Han hjälpte de unga konstnärerna icke blott med pengar utan med det som var ännu bättre – han köpte deras tavlor och han prutade inte.

   Naturligtvis växte det anekdoter och historier om Zorn, där han gick fram. Varför skulle han undgå det ödet bättre än andra berömda män? Men historierna om Zorn är inte så många. De levde bland kamraterna och för dem var mannen mer än anekdoten.

  Zorn behandlade sina modeller väl, framför allt dem han betalade. De som betalade honom, de herrar och damer hemma och ute i världen, som han porträtterade, har heller inte klagat, utom en, en grosshandlare, som berättade:

–  Jag beställde ett porträtt av Zorn. Vi kom överens om priset och allt var klart, och så kom han en dag upp och sa att han ville börja. Jag var lite upptagen den dagen, men han var ännu mera upptagen, så jag fick foga mig. Något staffli hade han inte med sig, bara en duk och ett målarskrin. Duken ställde han på en stol och så sa han: Gå omkring nu litet får jag se på er. Och så gick jag omkring i rummet, och han stod och tittade på, tills han plötsligt kommenterade: Stå still nu så börjar vi. Så målade han, och när hållit på en stund, så packade han ihop för den dagen och gick. Några dagar därefter kom han igen och bar sig åt som förra gången. Han lät mig stå rätt upp på golvet, och när han hade målat en timme eller så, sa han plötsligt: Jaha, nu är det färdigt. Och det var det.

– Nå, sade någon, som hörde historien, var porträttet bra?

– Ja visst var det bra, svarade grosshandlaren, men sättet – sättet!

   J.A.G. Acke, Zorns gamle vän och kamrat, brukade berätta en historia om seglaren Zorn, en historia som också ger litet om seglaren Acke.

– Vi låg och seglade på Östersjön, säger Acke, och ombord hade vi en direktör, som jag glömt vad han hette. Vi befann oss mittemellan Öland och Gotland då direktören, som satt på däck, plötsligt av någon anledning föll överbord. Det blåste friskt, och som det var mitt i natten, var det ju också rätt mörkt. Zorn satt till rors, och som direktören stoppade upp mitt i en sång som han roade sig med, förstod vi att något hänt och på några ögonblick hade vi också klart för oss vad som hade inträffat. Vi visste inte vart karln tagit vägen, men vi beräknade läget utan ett ord med varandra. Zorn manövrerade båten och vi kom precis på mannen och fick honom lätt ombord. Jag tittade på Zorn. Han satt lugn och obeörd med sin cigarrett i munnen och på cigarretten satt askan hel och orörd – nå, det gjorde den på min med. Direktören som också var en karl, fortsatte sin visa, där han slutat, och vi seglade vidare.

Anders Zorn. Kapprodd. Akvarell.

Zorn gjorde sin sista segling till Utö. Han kom som vanligt fram i augusti, hälsade på sina vänner, men bröt hastigt upp. Han var trött och sjuk och ville hem. Karl Marcus följde honom. Den seglingen blev hans sista. Några dagar därefter, en mörk och stormig höstkväll, nådde oss budet om hans död.

   Det har gått några år sedan dess, men vad mer, åren räknas inte när det gäller honom. Hans stora och vackra gärning skall alltid leva.

Anders Zorn. Sandhamn. Etsning.

José Escada – en portugisisk modernist

Lissabons mest kända museum är Gubenkianmuseet som ligger centralt i ett parkområde i närheten av tunnelbanestationen São Sebastião. Egentligen handlar det om två museer, ett för äldre objekt, ett för modern konst. Museet har fått sitt namn efter Calouste Gulbenkian (1869–1955), en armenisk industiman och företagare som blev rik på oljeindustrin och levde sina sista år i Lissabon. Gulbenkian var filantrop och större delen av hans förmögenhet förvaltas av Gulbenkianstiftelsen, som driver bland annat museet och Gulbenkianbiblioteket.

När jag besökte den moderna delen av Gulbenkianmuseet i oktober förra året dominerades det helt av ett par utställningar. Den största av dem ägnades konstnären José Escada (1934–80), som under sitt korta liv var en produktiv modernist som under sin verksamhet arbetade i flera stilar och med olika tekniker. Namnet José Escada sade mig förstås ingenting, men jag tyckte om många av de verk som visades på den mycket omfattande utställningen. Enligt museet ville den visa ”ett intensivt och överraskande rikt verk med ett starkt inslag av experimenterande, vilket inte bara ledde konstnären till att producera verk med olika medier och tekniker, utan också öppnade för samarbete med andra konstnärer, arkitekter och författare”.

Vad José Escada har för ställning i portugisisk konsthistoria är mig obekant. Men att Gulbenkianmuseet ordnade en retrospektiv utställning med 170 av hans verk säger något.

Under senare år arbetade Escada med bilder som var föreställande, till exempel porträtt. Men det mesta man kunde se på utställningen var abstrakta bilder. Men var går egentligen gränsen mellan föreställande och icke-föreställande? Finns det bakom Escadas färger och former motiv som han stiliserat, förvrängt eller omformat? Detta får bli betraktarens fråga. Konstnären ger inga nycklar eftersom de flesta målningarna saknar titel.

Men några av verken har namn. Som Joie de vivre, det vill säga livsglädje.

Eller denna bild, A cidade, staden.

Men inga förklaringar ges för de märkliga bilderna där figurer träder fram ur en mörk bakgrund.

José Escada arbetade med många material, och några av de mera anslående arbetena på utställningen var reliefer i metall. Som O sonho prateado, silverdrömmen, som dock inte är av silver utan av aluminium.

I ett liknade verk, men utan titel, har Escada arbetat i tenn.

Ett självporträtt inleder detta blogginlägg. Bilden nedan är ett porträtt av en Mário Cesariny från 1972.

Ett par porträtt av okända kvinnor får avsluta detta inlägg. Utställningen med José Escadas konst upphörde den 31 oktober 2016. Samtliga bilder är något beskurna i kanterna och tagna med en mobiltelefon.

Den bästa nyutgivna fadon på cd 2016

Liksom vid det förra årsskiftet sammanfattar jag här det gångna fadoåret utifrån de skivor med nyinspelad fado som utkommit. I översikten ingår alltså inte skivor med återutgivningar, bland annat av Armandinho, Hermínia Silva och Fernando Farinha, som kommit under året. Undantagna från listan är också António Zambujos Até Pensei Que Fosse Minha (Universal) och Carminhos Canta Tom Jobim (Parlophone) eftersom de inte innehåller fado. En reservation ska också göras för Tânia Oleiros Terços de Fado, som är helt nyutgiven och ännu inte har anlänt; jag kommer att ta upp den längre fram. 

Listan över de bästa albumen med nyinspelad fado baseras naturligtvis på mina åsikter. Sammanfattningsvis kan sägas att 2016 var ett bra fadoår om man dömer efter skivutgivningen. Jag har tagit upp alla albumen tidigare i bloggen och ger hänvisningar till de datum då mina mera utförliga synpunkter publicerades. Här finns bara en kort sammanfattning under varje punkt. Som alla topplistor börjar den bakifrån.

  

10.  Fábia Rebordão. Eu. Montepio.

Under 2016 utkom en rad album som alla är hörvärda utan att vara sensationella, till exempel av Racquel Tavares, Diamantina, Carla Pires, Maria do Ceo, Cláudia Leal och Maria Armanda. Att jag väljer Fábia Rebordão framför dem är närmast en tillfällighet. Men jag tycker det finns anledning att uppmärksamma en sångerska som utvecklats mycket positivt mellan den ganska trista debutskivan A Oitava Cor (iPlay) och denna nya cd. 27 oktober.

9. Fado de Coimbra. Clássicos. Fado ao Centro.

Coimbras fado har främst blivit känd genom äldre sångare som 20-talets António Menano eller de stora namn som debuterade på 50-talet, Fernando Machado Soares och Luíz Goes. Denna skiva är den senaste i en ganska kort rad som visar upp vad coimbrafadons bästa artister förmår i dag. Och de hävdar sig väl gentemot sina historiska förebilder. 17 februari.

8. António, Paulo och Ricardo Parreira. Guitarra Portuguesa. HM Música.

Portugisisk gitarr av god klass med bröderna Ricardo och Paulo Parreira samt deras far António Parreira. Bröderna spelar mest standardnummer medan António Parreira också framträder som kompositör. 12 april.

  

7. Ricardo Ribeiro. Hojé É Assim, Amanhã Não Sei. Parlophone/Warner Music.

Ricardo Ribeiro är ett pålitligt namn och en av de bästa sångarna i dagens fado. Tidigare har han mest framträtt som en övertygad traditionsförvaltare, men på denna skiva finns en viss nyorientering, dock utan att musiken upphör att bära fram fadons uttryck och känsla. En av Ribeiros bästa skivor. 9 maj.

6. Joana Amendoeira. Muito Depois. CNM.

Joana Amendoeira är en av de bästa fadosångerskorna i dag, men utan att utmärka sig för en stark röst eller vokal ekvilibristik. Hennes vänliga, nyanserade och innerliga tolkningar ger henne en särprägel som är svår att motstå. Denna skiva är kanske inte helt i nivå med henne bästa album Sétimo Fado (Nosso Fado), men bra nära. 6 april.

5. Helder Moutinho. O Manual do Coração. Sony Music.

Dagens fadoscen skulle vara mycket torftigare utan de tre bröderna Moutinho, alla bland de ledande manliga sångartisterna i dag. Helder Moutinho är mellanbrodern (Camané är äldst) som svarar för en helt övertygande insats på denna skiva. Även om jag sätter hans förra album 1987 (HM Música) något högre.

3. Gisela João. Nua. Montepio.

En fantastisk sångerska med en egen, originell röst återkommer med en stark produktion där traditionell fado har en framträdande roll och den mörka, lite beslöjade stämman ger musiken kraft och intensitet. Kanske är Gisela João den största begåvning som kommit fram inom fadon sedan Carminho. 27 december.

3. Pedro Moutinho. O Fado em Nós. Uguru/Pedro Moutinho.

Yngst i brödratrion Moutinho, men knappast minst som artist. Pedro Moutinho sjunger mjukare, mera lyssnande och ömsint än sina bröder, åtminstone på skiva. Hans nya album är i klass med hans två närmast föregående. Det är vacker, traditionellt orienterad fado med en allvarlig och engagerad grundhållning. Pedro Moutinho får dela tredjeplatsen med Gisela João. 25 mars.

2. Cristina Branco. Menina. Universal.

Ambitiös och föga publikfriande är Cristina Branco en imponerande artist som alltid har en genomtänkt idé bakom sina album och lika regelbundet sjunger med enastående precision och omsorg. Sofistikerad fado, om man så vill, och kanske inte puristens uppfattning om vad fado är. En unik röst som trots en lång meritlista inte vilar i sökandet efter nya uttryck. 18 oktober.

1. José Manuel Neto. Tons de Lisboa. Egeac/Museu do Fado.

Hans gitarrspel finns på massvis med skivor, alltid som lyhörd ackompanjatör till olika sångare. När han nu efter många års praktik ger ut en soloskiva blir det tydligt som många länge misstänkt: att José Manuel Neto är oöverträffad på portugisisk gitarr i dag och även bör räknas till de största historiskt, detta trots att konkurrensen är avsevärd. Vill man bara skaffa sig en skiva med portugisisk gitarr som den kan spelas i dag, så bör det vara denna. 7 juli.