Som tidigare nämnts i bloggen kommer fadosångerskan Cristina
Branco till Sverige inom kort. Därtill uppträder hon i Danmark dagen före
Sverigebesöket. Turnéschemat ser ut så här:
19 februari klockan 20:00. Köpenhamn, Konserthuset, Studio
2 (utsålt).
20 februari klockan 19:00. Helsingborg, Dunkers kulturhus.
21 februari klockan 21:00. Uppsala, Katalin.
Inför sångerskans framträdanden i Skandinavien har jag gjort
denna intervju med henne.
Du
växte upp i en liten stad i Ribetejo. Berätta hur du började med musik. Sjöng
du något annat innan du mötte fadon?
Jag sysslade alltid med musik, men fadon kom faktiskt senare
än blues och bossa nova. Jag sjöng alltid, då och då, men utan ambitioner eller
kunskap om mitt ”instrument”.
Beskriv
fadon med några ord för någon som inte har någon aning om vad det är.
Etymologiskt kommer ordet från latinets fatum, som betyder öde. Livet med alla dess komplikationer, det
okända … musiken ska handla om allt detta. Jag skulle säga att det är en sång
om vanligt liv, sjungen på ett romantiskt, poetiskt, till och med mystiskt
sätt, åtminstone för vissa.
Amália
Rodrigues har påverkat många av dagens sångartister. Hon är också den största
och mest kreativa personligheten i fadons historia. Vad har hon lärt dig? Finns
det andra sångerskor som också har påverkat dig?
Det finns ingen som har påverkat mig mer än Amália. Hon gav
mig en överraskande insikt i hur en artist kan ägna sig åt och hantera sin
talang, begåvningen som ligger i förmågan att ge liv åt en dikt. Hon hade
rösten och skönheten, men mest gav hon mig den motivation jag behövde (vilket jag
inte insåg på åratal) för att sjunga med övertygelse och på portugisiska. Hon
var inte konservativ eller gammaldags. Hon kunde röra sig mellan traditionell
fado och rancheras[1] eller
blues med samma elegans och kraft i tolkningarna.
Naturligtvis har även andra påverkat mig, till och med före
Amália, för jag brukade lyssna på en massa annan musik före fadon. Namn som
Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Jacques Brel, Barbara, Elis
Regina och Chico Buarque … så många andra som har omsorgen om orden gemensam, ordens
makt och kunskapen om hur de kan nå andra.
Fadosångerskan
Maria Ana Bobone, som har musikutbildning med sång, har sagt mig att hon måste
lära sig nya saker för att kunna sjunga fado. Vad måste man lära sig för att
bli en bra uttolkare av fado?
Att lära sig fado är intuition. Jag oroade mig inte för det,
och även om jag tyckte om andra musiktyper långt före fadon, så blev den en
naturlig konsekvens. Jag har ingen musikalisk bakgrund alls, musiken var ett
territorium att upptäcka som jag fått till skänks, ett sätt för mig själv att
söka en mognad. Kanske är det så att om man vill sjunga på det traditionella,
puristiska sättet, så måste man sitta och lyssna noga på äldre fadistas. Men
jag tog den andra vägen, utgick från det kreativa och nyskapande. Det var
spännande att höra Amália sjunga, att upptäcka att fado också var elegant
nyskapande.
Särskilt
under senare år har du sjungit annat, som tango, chanson, brasiliansk musik och
sånger av Joni Mitchell. Jag tycker mycket om några av inspelningarna, som Alfonsina
y el mar, Serenata och Les Désespérés. Betyder det här att du är på väg bort från fadon?
Inte alls! Tvärtom kommer jag fadon närmare, med integritet.
Av de andra inspelningarna, låt oss kalla dem covers, är några sånger från min ungdom, andra från mina
erfarenheter av att resa. De är experiment, försök att utforska. Jag tror inte
jag blandar musiktyper, men jag känner för att sjunga det ena eller andra vid
olika tillfällen.
Ett
slags musik jag föreställer mig skulle passa dig är ”The American Song
Book”, det vill säga standards av kompositörer som George Gershwin, Jerome
Kern, Richard Rodgers, Cole Porter och andra, sånger som Amália tog upp ibland.
Något för dig?
Faktiskt har jag ett projekt med pianisten João Paulo
Esteves da Silva där jag sjunger några sånger ur Cole Porters sångbok.
Sedan
90-talet har det kommit fram många nya sångartister inom fadon, liksom
gitarrister, kompositörer och poeter. Under 80-talet var fadon inte populär.
Vad tror du är skälet till dess nya popularitet?
Jag tror det är en ny cykel. Efter stormen och turbulensen
kommer stillhet. Så efter en period där folk inte kunde uttrycka sig fritt och då
de blev torterade och maktlösa, så var det tid för deras barn att berätta sin
historia som en del av samhällsutvecklingen. Och de märkte att ett bra sätt att
ta sig igenom trauman är att vara delaktiga i utvecklingens lopp. Att sjunga
för att lindra smärtan.
Eller inte. Kanske var det envisheten och den visionära blicken
hos en internationell publik som såg fadon som en storslagen kulturyttring. Den
förmåga som detta främmande sätt att skildra kärlek och ensamhet har att gripa
och fånga ”hjärtat”. Den respekt som människor i andra kulturer visade fadon.
Amália
Rodrigues lanserade ett stort antal nykomponerade sånger, jag tror flera
hundra. Av sångartisterna inom novo fado är du den som lanserat det största antalet nya sånger. Hur ser du på
fadons repertoar? Vad är viktigast för dig – att omhulda traditionell fado och
gamla standardnummer eller att introducera nytt material?
Det har varit en lång diskussion om fado. Gammal eller ny?
Är det ens en fråga? Jag tycker att ny
fado är ett vanskligt uttryck, för fado är en genre. Det finns regler för
den, och för purister är det svårt att introducera en ”ny” fado för att man
måste skapa en musikalisk struktur som inte överskrider de traditionella
gränserna. Och enbart efter flera år eller om den nya musiken får en viss
popularitet blir den tillåten inom fadons revir.
Mycket av det som Amália skapade av Alain Oulmans musik
betraktas ännu inte som traditionellt, det kallas fado musicado eller fado da
música própria. Det jag gör följer mest samma ”recept”. Utan att ringakta
traditionen försöker jag/vi att skapa en ny stil som vilar både på traditionen
och andra musikaliska inflytanden.
Har
du några favoriter bland den traditionella fadons melodier?
Fado Menor, Fado Cravo, Fado Mouraria.
Det
tycks mig att du, jämfört med andra sångartister i dag, sjunger sånger som är
tekniskt krävande. Ett exempel är Reflexão Total. Strävar du efter att vidga fadons
musikaliska uttryck genom att sjunga sånger som är mer komplicerade än
traditionell fado och standardnummer?
Alltid! När man lämnar den bekväma zonen och vågar se dess bräcklighet
tycks en ny värld öppna sig för en. Jag hänger mig åt det och normalt försöker
jag ha parallella projekt på gång som hjälper mig på vägen. Jag är
privilegierad.
Att
du använder piano i kompet med gitarrerna ger musiken ibland ett kammarmusikaliskt drag, tycker jag. Ditt sätt att sjunga kan få mig att
tänka på bel canto och klassisk
musik. En sång som Ausente liknar en
klassisk aria. Är du intresserad av klassisk musik och har den påverkat ditt
sångsätt? Någon favorittonsättare?
Ausente är
inte det bästa exemplet, men jag förstår vad du menar med den infallsvinkeln.
Jag försöker lyssna till mycket, så jag kan röra mig från R&B (jag har två
barn …) till klassiskt och det är ett favoritområde för mig, även jämfört med
blues. Att utnämna favoriter är alltid svårt. Kanske känner jag lite extra för
Callas och Bartoli, och av kompositörer är för mig J. S. Bach helt enastående.
I min bok om fado[2]
beskriver jag dig så här: ”Skicklig sångerska med en fin sopranröst och starkt
lyriskt, sensuellt uttryckssätt. Sångerna närmar sig ofta finstämda visor eller
romanser och sjungs omsorgsfullt, avspänt och med detaljtolkning.” Är det en
riktig beskrivning, eller vill du lägga till något?
Det är verkligt vackert skrivet och du har förstått min inre
musikaliska själ mycket bra. Tack!
När
jag ser tillbaka i fadons historia kan jag inte finna så många sångerskor som
sjunger som du gör. Å andra sidan finns det några nya sångerskor som uttrycker
sig på ett likartat lyriskt sätt, som Ana Laíns, Teresa Tapadas och Carolina.
Ser du dig som en inspirationskälla för andra sångerskor?
Jag har aldrig tänkt på det, det skulle vara för mycket att
tänka på. Om jag påverkar någon så hoppas jag att jag gör det på rätt sätt, men
det är inte mitt mål.
Efter
att ha turnerat mycket runtom i världen, ser du någon skillnad mellan publiken
i Portugal och utomlands? Eller mellan olika utländska publikgrupper?
Det finns enligt min mening olika kulturella skillnader i
sättet att närma sig musik. Naturligtvis verkar publiken i sydliga länder mer
temperamentsfull, mer entusiastisk, men det säger mig inte att de tycker mera
om musiken än en skandinavisk … eller japansk. Söderns värme säger att man
måste visa sin uppskattning med starkt bifall och av den mer introspektiva
nordliga publiken förstår jag att man är musikaliskt bildad. Man har tidigt
lärt sig lyssna till och uppskatta musik, vill förnuftsmässigt förstå den innan
man släpper sina känslor fria i universum. Men till sist vet alla hur man visar
hur mycket man uppskattar kvällen och musiken.
Du
spelade in din första skiva i Nederländerna och uppträtt mycket där. Är det
något särskilt kring det landet och dess folk som du tycker om?
Av en händelse var det där jag hade min första konsert! I
början var det inget särskilt som sade mig att holländarna var reserverade, de
tyckte om att festa. De välkomnar en och respekterar olikheter, men de vill
inte att man ska komma alltför nära inpå. De är så känsliga för konst att till
och med deras städer och hus är väldigt estetiska, och ordningssinnet är också
ett sätt att hålla förnuftet klart. Men naturligtvis finns det också en massa
störningar och olikheter i mönstret (jag sjöng en av dessa ”olika” holländare,
J. J. Slauerhoff).[3] Hur
som helst, Amsterdam blev min andra stad och är nu min hemstad.
Publiken
utomlands brukar inte förstå de ord du sjunger men gillar musiken ändå. Du har
lanserat många sånger med mycket fin poesi och författare som Baudelaire,
Shakespeare, Camões och Pessoa. Vilken betydelse har texterna? Vad betyder mest
för dig, orden eller musiken? Någon favoritpoet?
Nu, efter 18 år och när jag arbetar på ett nytt album, kan
jag säga att jag lärt känna en mängd viktiga författare som tycker om att
samarbeta med mig. Några av dem är mina samtida, några minns jag från skoltiden
då jag samlade eftersökta författares autografer.
Texterna är viktiga, de står för patos, de ger musiken den nödvändiga energin så att lyssnaren kan –
åtminstone omedvetet – förstå min intention, och sång handlar helt om
intention, spänning, passion! Musiken är förstås mediet för ordet, och mitt
försök på det nya albumet är att vända på det förhållandet. Musiken kommer att ha
huvudrollen, vara ljuset som sätter texten i brand.
Min favoritpoet – det är ännu svårare än att välja sångare:
David Mourão-Ferreira, Manuela de Freitas, Mário Cláudio? Det skulle vara fel
att säga att jag har en favorit.
Du
sjunger ofta Zeca Afonsos Era Um
Redondo Vocábulo på konserter och spelade
in albumet Abril med hans sånger.
Afonso var inte bara en av de främsta inom coimbrafadon utan också en modig och
ihärdig motståndare mot fascistregimen. Vad var skälet till att du spelade in
ett helt album med hans musik?
Jag växte upp med hans musik (fado var inte på modet då)[4]
och han påverkade verkligen min smak med sin enkelhet och de starka texterna.
Kan
du tänka dig att sjunga coimbrafado?
Det är inte min favoritmusik. Det finns en del coimbrasånger
som jag tycker om, men inte tillräckligt för att jag ska vara passionerad för
dem, och jag måste vara passionerad, annars skulle ingen tro mig när jag
sjunger.
Fado i dag behandlar många traditionella teman som
kärlek, ensamhet, längtan etc. Jag har märkt att du i din musik tar upp andra
ämnen, till exempel tycker jag om texten i Eléctrico Amarelo, om övergången
från barndom till ungdomstid. Ska fadon ta upp nya ämnen? Vad ska fado handla
om för att fängsla en modern publik?
Det är tillräckligt om den handlar om förhållanden i det
civiliserade samhället, om den är medveten om förändring, om den skildrar och
granskar utvecklingen och inte faller för ortodoxa idéer av något slag. Friskt
blod behöver lite mod och innovation, vackra friska ansikten och leenden för
att möta livet med hopp, och musiken är en hjälp på vägen. Det kan fadon vara!
De
flesta av dina album tar upp särskilda teman som behandlas i sångerna. Som
kärlek i Sensus, resor i Ulisses, Slauerhoffs dikter i O Descobridor etc. Det är ganska ovanligt i dagens fado. Vad
tänker du om det? Har du flera teman du skulle vilja utforska i musik?
Jag behövde det för att kunna tänka koncentrerat. För att nå
samma sorts språk, så att man kan lyssna till skivorna som man läser en bok, en
diktsamling.
Som jag nämnde försöker jag nu för första gången att få musiken
att berätta historier. Temat blir traditionell portugisisk folkmusik: gamla
rötter, musik från förr … och fado, ny musik som är påverkad av allt detta och
text som ”tjänar” musiken, ger efter för dess kraft som är det som man först
lägger märke till.
Mina
favoriter bland dina album är Murmúrios, Não Há Só Tangos em Paris, Cristina Branco Live och den stora samlingen Idealist. Känner du dig särskilt till freds med
vissa av dina produktioner? Varför?
För mig är Murmúrios
(där min omogna intuition redan blommade), Abril
och Não Há Só Tangos em Paris de som jag tycker bäst om. Jag lyssnar till dem från början till den sista
tonen utan att ångra någonting. Urvalet, de överlägsna kompositionerna och
arrangemangen, den sobra tolkningen, soundet och stämningen som jag sökte … så
många detaljer som ibland är så svåra att få att stämma överens i 60 minuter.
På
dina konserter slutar du alltid med Meu Amor é Marinheiro. Du sjunger också många andra sånger av
Alain Oulman. I vissa fall, som Meu Amor, Meu Amor och Abandono föredrar jag
dina versioner framför Amálias. Har du funderat på att göra ett helt album med
hans sånger?
Jo, det har jag, men det har inte blivit av än. Jag vet inte
… ibland har jag en känsla av att vara född lite för sent. Men jag kan inte
klaga, jag är omgiven av fantastiska kompositörer, otroligt fina musiker som
verkligen lägger ribban mycket högt.
P.S. Ett tack till Paulo
Ochôa, som förmedlade kontakten med Cristina Branco, och även bistått med en
del av bildmaterialet.
[1] Canción ranchera, ett slags
lantlig mexikansk folksång.
[2] Fado – en vägvisare till musiken
och musikerna. GML Förlag.
[3] Syftar på skivan O Descobridor
med tonsatta dikter av Jan Jacob Slauerhoff.
[4] José Afonso sjöng coimbrafado men är också känd som trubadur med egna,
ofta samtidskommenterande sånger. Det är dem som Cristina Branco syftar på här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar