Att det finns gott om nutida fado på skiva kan inte ha
undgått den som ägnat denna musikform sitt intresse. Inte heller att fadons
stora namn från 50- till 70-tal, de artister som dagens ser som förebilder, är
lätta att hitta i återutgivningar eller antologier. Under 40-talet spelades
inte mycket fado in. Men från 1936 och ett knappt decennium bakåt i tiden finns
en hel del. Från denna epok är sångerskorna Maria Alice och Ercília
Costa samt gitarristen Armandinho
de enda som har hela cd-album. Övriga artister finns i några antologier. Här
har fadointresserade i huvudsak varit beroende av den portugisiska etiketten
Tradisom eller dess brittiska motsvarighet Heritage.
Vid denna gata – eller snarare gränd – finns fadons vagga. Här bodde dess första stora sångerska Maria Servera (1820–46). |
Från Tradisom kom för en tid sedan en utgåva som kallas The Portuguese Sound Archives – Fado.
Detta är tio ”volymer” med mp3-filer som kan köpas från Tradisoms hemsida
tradisom.com. Där finns också korta utdrag ur alla inspelningarna som smakprov.
På den engelska versionen av hemsidan beskriver utgivaren José Moças projektet så här:
The “Portuguese Sound Archives –
Fado” has the primary goal to bring to people’s knowledge the rare and extensive
collection from the investigator José Moças, with around six thousand and five
hundred 78 rpm records. This collection was recenly donated to Aveiro
University through a protocol signed with the same. With this new edition we
decided to lift the veil for those who constantly asked Tradisom about the
edition of the collection recordings. For the future we promise a book series
containing scientific studies from this era om musical history, which is not
well known. Meanwhile these special recordings let us hear, for the first time,
some amazing artists, lost secrets locked in those precious records.
Av detta verkar det som om
musiken kommer från Moças egen skivsamling som donerats till universitetet i
Aveiro. Annars hade det legat nära till hands att tro att det är inspelningar
ur det omfattande material som portugisiska staten köpte av samlaren Bruce Bastin i Storbritannien år 2007.
Men Bastin-samlingen har inget med Aveiro att göra. Den levererades till
fadomuseet i Lissabon. För lyssnaren är det förstås av underordnad betydelse
vem som samlat ihop musiken.
Den levereras med e-post och den
som så önskar kan sedan bränna sina egna cd. Varje ”volym” beställs separat men
inte de enskilda inspelningarna, varav det finns tjugo i varje ”volym”, alltså
sammanlagt 200. Att distribuera musik på detta sätt har varit vanligt rätt
länge nu. Det har den otvivelaktiga fördelen att fraktkostnaden reduceras till
noll.
Så här ser det ut i dagens Mouraria. |
Utgåvan har ett par andra
uppenbara svagheter. Jag finner ingen systematik i uppläggningen, fado av alla
möjliga slag och från olika tider serveras huller om buller. Ett fåtal titlar
förekommer två gånger. Vidare har flera av Amália
Rodrigues tidiga inspelningar tagits med. Musikaliskt är de förvisso
överlägsna nästan allt annat i samlingen, men att påstå att vi får höra dem
”för första gången” är direkt felaktigt. De har återutgivits flera gånger på cd
och är lätta att få tag på.
En del andra stora namn från
äldre tider finns också med här. Delvis med inspelningar som tidigare har
publicerats i cd-format. Men även sådana som inte tidigare har återutgivits. Av
ljudkvaliteten och rösterna att döma rör det sig om tidiga inspelningar. Det
finns en ovanlig vitalitet och entusiasm kring det som bland andra Carlos Ramos, Lucília do Carmo och Joaquim
Silveirinha presterar i denna utgåva. Särskilt gläds jag åt ett par äldre
(troligen 30-tal) spår med Alfredo
Marceneiro.
Men den stora majoriteten av
inspelningarna är gjorda av artister som jag aldrig hört talas om, trots många
års fadolyssnande. Detta är definitivt fadons glömda musiker, eller sådana som
aldrig har upptäckts av en bredare publik. I vissa fall på goda grunder; här finns
en hel del som lämnar mig likgiltig. Ibland är ljudkvaliteten så erbarmlig att
det är svårt att bedöma musikernas kompetens. Tillräckligt mycket är dock så
bra att jag gärna skulle vilja höra mera, om det nu finns något mer att höra …
Gitarristen António Rodrigues,
sångerskorna Aura Ribeiro, Maria da Luz och Maria da Graça, sångarna Carvalho
de Oliveira, José Taveira, Alberto Xavier Pinto och Joaquim Seabra, för att bara nämna
några av många hörvärda.
Utsikt över Mouraria. |
Tidsmässigt omspänner musiken i
denna utgåva cirka 55 år. Den yngsta inspelningen är troligen Francisco Josés Olhos Castanhos från 1960, som också finns på cd. Att en inspelning
från det året ges ut på 78:a kan möjligen förklaras av att José bodde och
spelade in i Brasilien. Kanske övergav man 78:an där något senare än i
Västeuropa. Många av inspelningarna är från 50-talet. Här finns också ett fåtal
från 40-talet och ganska många från perioden 1927–36.
Men fado spelades in tidigare än
så. Till en början var grammofonskivor lyxprodukter som kunde köpas av en
välbärgad högborgerlig publik. Musikerna kom mest från teatervärlden. Denna musik
representerar inte den folkliga tradition som fick sitt publika genombrott då
tekniken hade gått fram så mycket att man kunde tillverka skivor så billigt att
de blev en angelägenhet för medelklassen och fattigare grupper. Ändå är förstås
denna tidiga fado intressant att ta del av, inte minst för att den är så gott
som omöjlig att hitta på cd. Och att artister som Delfina Victor och Alfredo
Marques var skickliga hörs tydligt genom knastret och bruset. Flera sådana
mycket tidiga inspelningar ingår i denna mp3-utgåva.
Som sagt: när de är gjorda får
man oftast gissa sig till med ledning av ljudkvaliteten eller vad man känner
till om artisterna. Vilket inte är mycket. Vem har hört talas om sångartister
som Fábia Gil, Ester de Abreu, Amilcar
Nogueira eller José Cutileiro?
Det finns många olika typer av
fado i samlingen. Flera instrumentala nummer, mest gitarr men också liten
ensemble. Coimbras akademiska fadostil är väl företrädd. Att teatern varit en
betydande miljö för fadon särskilt i äldre tid märks både genom att några
inslag påminner om muntra revydängor eller operett och att flera sångare
sjunger i en ”skolad” stil med omsorg om tonbildning och volym. Den mer
rustika, osofistikerade fado som hör hemma i krog- och kafémiljö finns förstås
också med.
"Janela" – fönster – är ett av de vanligaste orden i fadons texter. Just de här fönstren finns i närheten av parlamentet i Lissabon. |
Fadons avgränsning gentemot
annan populärmusik är en evig fråga som ibland känns aktuell här. Tradisom har
även en utgåva The Portuguese Sound
Archives – Popular Music med fem ”volymer” och sammanlagt 100 inspelningar
som mp3-filer med till stor del samma artister som i fadoutgåvan. Jag har inte
hört dem, men gissar att de inte låter så olika en del av fadoinspelningarna. Ett
exempel på vad som definitivt ligger bortom gränsen om vad som kan kallas fado
är Manuel Joaquim Carvalhos Terra Amada, som är en portugisisk
version av O sole mio. I övrigt är
det tydligt att fado befinner sig nära andra typer av populärmusik och gjorde
det under de äldre epoker som denna utgåva representerar ännu mer än i våra
dagar.
Helt klart är The Portuguese Sound Archives – Fado
inte en förstahandsinvestering för den som vill lära känna de bästa artisterna
inom äldre fado. Det finns gott om antologier som är lämpligare. Snarare är
denna stora samling, eller delar av den, av intresse för den som redan vet hur
äldre fado och de ledande musikerna förr låter. The Portuguese Sound Archives – Fado är fascinerande genom att den
lyfter fram så många av de glömda musikerna i det förflutna, en sorts fadons
undervegetation där det ryms både mediokert och mästerligt. I nästa inlägg kommer
jag att försöka plocka de bästa russinen ur varje kaka, det vill säga ”volym”,
som en konsumentupplysning till de läsare som vill hitta verkligt bra fado som
nästan ingen annan känner till: gammal, urgammal och bortglömd fado.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar