Aldina Duarte på hemmaplan – och vilse

Aldina Duarte. Romance(s). Sony Music 2 cd. **** 

Om man frågar en fadomusiker om vad fado egentligen är, får man ofta till svar att det är handlar om att berätta historier. Och det är också ett sätt att beskriva Aldina Duartes musik. Hennes sånger blir ofta små dramer där sångerskan går in i en roll; det är lite av teater över hennes musik, inför publik understruket av hennes mimik och rörelser. Ingen annan av dagens sångerskor kan som Aldina Duarte gestalta känslor av utsatthet, vemod och sårbarhet. Det är hennes signum som ger henne en särställning på dagens fadoscen.

Innehållet på den nya skivan passar henne förstås perfekt. De fjorton sångerna med texter av Maria do Rosário Pedreira, till melodier ur den traditionella fadons melodiförråd, skildrar ett kärleksförhållande från början till slut: från det första mötet, förlovning och giftermål, vardagslivet, misstankar om otrohet, svek, avsked, sorg och längtan och till slut en nystart. Aldina Duarte har rika möjligheter att spela ut hela sitt register och gör det som mest övertygande när sångerna tar upp de mera plågsamma sidorna av förhållandet. Hon kompas mycket säkert att José Manuel Neto eller Paulo Parreira på portugisisk gitarr och Rogério Ferreira på spansk gitarr.

Den första skivan – detta är en dubbel-cd – tillhör det absolut bästa Aldina Duarte har gjort. Den andra skivan är mera problematisk. Åter får vi höra samma sånger men i en annan omgivning. Producenten Pedro Gonçalves spelar nästan alla instrument som förekommer: spansk gitarr, elgitarr, piano, bas, orgel med mera, ingetdera med virtuositet. Aldina Duarte sjunger som vanligt, men på ett par spår är rösten förvrängd, kanske för att det ska låta som en riktigt urgammal inspelning. Att Camané, Ana Moura och Filipa Cardoso medverkar i enstaka spår hjälper inte upp helheten särskilt mycket. Arrangemangen stöder inte sångerna som gitarrerna gör på den första skivan, det låter mest konstigt. Klangen är inte tilltalande.

Aldina Duarte har hittills haft en mycket konservativ framtoning: nästan alltid traditionell fado till det ursprungliga kompet av spansk och portugisisk gitarr. Det gör att hennes tidigare fyra album inte bara är jämna utan också ganska lika varandra. Det är alltså lätt att förstå hennes behov av förnyelse. När jag frågade henne om framtidsplaner för något år sedan, svarade hon att hon inlett ett samarbete med en pianist. Och det låter intressant! Aldina Duarte med en lyhörd och skicklig pianist skulle kunna bli något exceptionellt, och det är bara att hoppas att det projektet blir av. Denna skiva med underliga, monotona och tråkiga arrangemang begriper jag inte. Kanske finns en poäng med experimentet som jag inte har upptäckt. Den drar ner helhetsintrycket; att jag ändå rundar av mitt omdöme uppåt till fyra asterisker beror på att förstaskivan är Aldina Duarte i högform, i en omgivning som passar henne desto bättre.

Så skiva två drar ner genomsnittsintrycket av Aldina Duartes nya album. Men den som är intresserad av förstklassig, personligt gestaltad ny fado bör inte missa den första.