Bluesmän att minnas

Jag tillhör Beatles-Dylan-generationen, det vill säga dem som fick sitt musikintresse stärkt av lyssnandet till The Beatles och Bob Dylan i tonåren. Och det verkar som om ungdomens musik följer med genom åren. De många brittiska rockgrupper som följde i Beatles kölvatten sade sig ofta spela blues eller åtminstone vara inspirerade av blues. I den mindre stad där jag bodde fanns inga bluesskivor att köpa och bibliotekets annars välförsedda förråd av musik var mycket knappare när det gällde blues. Under ett sommarjobb i Stockholm passade jag på att lyssna på blues under luncherna, då jag smet in i ett varuhus där man kunde lyssna på skivor. Det ska sägas: inte ens på det stora varuhuset fanns det mer än en bråkdel av all den bluesmusik som man kan hitta i nätbutiker i dag. Jag hörde John Lee Hooker, Snooks Eaglin och Lightnin’ Hopkins. (Den sistnämnde har förblivit en bluesfavorit.)

Om det förr var svårt att hitta fram till intressant musik, så finns i dag allt möjligt i överflöd, inte bara på skiva utan också som nedladdningsbara filer eller på Spotify eller Youtube. Man får alltså välja ut vad man vill fördjupa sig i. För mig har det inte blivit blues, men jag har alltid gillat musiken. Inte minst den lantliga, ofta äldre tradition där musikerna klarade sig med en akustisk gitarr.

På skivmärket Complete Blues finns billiga cd med en mängd blues av de klassiska namnen. De tre skivor jag tar upp här är alla bra: generöst med speltid, fina inspelningar, all väsentlig information och vettiga introduktionstexter.

Blind Lemon Jefferson: Black Snake Moan

Få bluessångare kan tävla med Blind Lemon Jefferson (1893?–1929) när det gäller legendarisk status. Skivan har undertiteln The First Country Blues Superstar, vilket inte är någon överdrift. Jefferson anses också vara skaparen av Texasbluesen som senare kom att utvecklas vidare av främst Sam Lightnin’ Hopkins (1912–82), som träffade Jefferson när han (Hopkins) var mycket ung, spelade med honom och var den blinde sångaren till hjälp.

Jefferson kom från en småstad i Texas och började som gatumusiker. Han sjöng till en början många religiösa sånger men övergick alltmer till blues. Han blev snart uppskattad, inbjöds till större orter och reste mycket. I mitten av 20-talet uppmärksammades han av skivbolaget Paramount, och han gjorde under de kommande åren många inspelningar på den etiketten, de flesta i Chicago. Inspelningarna gjorde honom populär, berömd och ekonomiskt oberoende. Han skaffade sig bil och chaufför. En vinterdag 1929 fastnade ekipaget i en snöstorm utanför Chicago, chauffören övergav sångaren, kanske i avsikt att hämta hjälp, och Jefferson avled i snöstormen.

Han sjöng sånger som hette sådant som Bad Luck Blues, Broke and Hungry, Prison Cell Blues och One Dime Blues, titlar som berättar om ett hårt och fattigt liv – som Jefferson alltså inte levde sedan han blivit framgångsrik. Snarare vittnar titlarna och texterna om bluesens schabloner, som säkerligen vann gensvar bland den svarta publiken, van vid fattigdom, rasism och personliga olyckor.

Några av skivans inspelningar hörde jag för många år sedan i utgåvor med betydligt sämre ljudkvalitet. Här är ljudet mestadels helt acceptabelt och det är lätt att höra att Blind Lemon Jefferson var en stor bluessångare. Rösten var kraftig och klangfull, sångstilen är expressiv men ändå behärskad. Han var också en mycket skicklig gitarrist. Mitt första intryck var att gitarrspelet framförallt är funktionellt. Lyssnar man närmare, till exempel till den berömda Matchbox Blues, framstår det dessutom som rikt varierat, kreativt och rytmiskt flexibelt. Kort sagt: en lysande representant för den gamla lantliga bluesen.

Charley Patton: Hang It on the Wall

Charley Patton (1887 eller 1891–1934) kom från Edwards i Mississippi och blev den förste betydande representanten för den inflytelserika bluesstil som brukar kallas deltablues. Wikipedia  beskriver den så här: ”Deltablues är en av de tidigaste bluesmusikstilarna och föddes under sent 1800-tal. Stilen kallas deltablues då den uppstod i deltat mellan Mississippifloden och Yazoofloden i delstaten Mississippi. De första inspelningarna av deltablues gjordes i slutet av 1920-talet. Stilen på inspelningarna kännetecknas av att en ensam sångare ackompanjeras av sin gitarr som ofta spelas med en slide (en stål- eller glashylsa) på ena fingret som förs över gitarrsträngarna och ger ett klagande ljud som förstärker sångarens bluessång.”

Typiskt för deltabluesen är också en intensiv, tung rytm i gitarrstämman, ett kraftfullt sångsätt med stark utlevelse och korta fraser. Deltabluesen är kanske den viktigaste ingrediensen i den Chicagoblues som senare uppstod som en följd av migrationen från Mississippi till storstäderna, främst Chicago, på grund av arbetslösheten i södern efter depressionen.

Som ung började Charley Patton sjunga på festligheter vid plantagerna i Mississippi och på lokala nöjesetablissemang. Han blev snart populär och tjänade bra, pengarna spenderades inte bara på kläder och kvinnor utan också på sprit och kokain, vanor som bidrog till att förkorta Pattons liv. Han beskrivs som en mångsidig underhållare som kunde sjunga med olika röster, liksom i dialog med sig själv, och höll på med olika gitarrtrick som att spela med gitarren bakom ryggen och liknande. En showman, men först av allt en bluessångare som kom att påverka många andra.

På skiva spelades han in av Paramount först 1929. Därigenom blev han en ersättare för bolagets stjärna Blind Lemon Jefferson då denne hade avlidit. Han spelade gitarr robust och rytmiskt och använde ibland gitarren som slaginstrument. Rösten är kraftig och skrovlig, sångsättet intensivt. Hans musikaliska framtoning var en kontrast mot hans spensliga och kortvuxna gestalt. Hans mest kända inspelning Pony Blues finns förstås med i urvalet på detta album. Jag tycker att High Water Everywhere i två delar är höjdpunkten. Här tar Patton upp ett vanligt tema i sydstaternas blues, de ofta återkommande översvämningarna i flodområdena kring Mississippi och dess bifloder.

Blind Willie McTell: Atlanta Strut

Medan Blind Lemon Jefferson tillhör Texastraditionen inom bluesen och Charley Patton Mississippibluesen, så representerar Blind Willie McTell (ca 1901–59) en tredje viktig linje i bluesens utveckling, östkustbluesen. Den kan rent allmänt sägas vara lite mjukare, mera melodisk än bluesen från Mississippideltat, som McTell ändå påverkades av, främst är det gäller gitarrspelet.

Blind Willlie McTell kom från staden Thomson i Georgia och kom främst att utöva sin musik i Atlanta. Han började musicera redan som barn, uppträdde som gatumusiker och gjorde sina första skivinspelningar 1927. Han uppträdde och spelade in skivor ända fram till 1957, men under de senare åren sjöng man mest religiösa sånger. McTell kunde försörja sig på sin musik men hade inte samma kommersiella framgång som Blind Lemon Jefferson och andra, mer allmänt populära sångare. För eftervärlden framstår han emellertid som en av de största inom öststatsbluesen. ”Jag vet en sak, ingen kan sjunga blues som Blind Willie McTell”, har Bob Dylan sagt, ett uttalande som citeras på skivomslaget. McTells rykte ska naturligtvis baseras på hans musik och inte på ett citat från Dylan, men om McTells rykte kan påverkas av Dylans beröm, så varför inte?

Jag kan inte minnas att jag hörde Blind Willie McTell då jag lyssnade mycket på blues, troligen är den här skivan min första kontakt med hans musik. Jag tycker mycket om den. Bland Willie McTell hade en fin, klangfull, behaglig röst, och på skivans inspelningar, som omfattar tiden 1927–35, låter han ung. Han var också, som så många bluessångare, en utmärkt gitarrist som gärna använde instrumentet för imitativa effekter, det vill säga för att illustrera andra ljud. Vid sidan om Leadbelly (1888–1949) var han väl den ende mera berömde bluesman som spelade tolvsträngad gitarr, även om han började med en vanlig sexsträngad. Det ger musiken en fyllig, mjuk klang som är tilltalande.

Blind Willie McTell sjöng främst blues, men på skivan finns också ett par snabbare, starkt rytmiska nummer som antyder att han också spelade dansmusik. Mitt intryck av den här skivan är att Blind Willie McTell är en av de stora bluessångarna, en av de absolut bästa rösterna med en lite mjukare och mera melodisk stil än sångarna från Mississippi.