Knossos och den minoiska kulturen på Kreta

Några kilometer utanför Heraklion, den största staden på Kreta med cirka 160000 invånare, ligger resterna av palatset i Knossos, som är det mest anmärkningsvärda minnet av den minoiska kultur som föregår den klassiska grekiska epoken. Människor har levt i trakten åtminstone sedan strax efter 6000 f.Kr. Under bronsåldern uppfördes palatset i Knossos som den främsta – men långtifrån enda – manifestationen av den minoiska civilisationen.

Jag har tidigare skrivit om ruinstaden Efesos i Tukiet (10 juni 2014). Det är ingen tvekan om att Efesos är både större och mera välbevarat än Knossos, men så är ruinstaden i västra Turkiet också mycket yngre. Men det långa tidsavståndet, liksom de många frågetecknen kring den minoiska kulturen, gör Knossos fantasieggande. En sevärdhet av samma dignitet som Efesos.

 Utgrävningarna av Knossos började på 1870-talet genom Minos Kalokairinos, en köpman från Heraklion. Många hade redan i slutet av 1800-talet ett intresse av att närmare utforska platsen, vilket till en början var omöjligt av politiska orsaker. De turkiska härskarna ville inte sälja marken, och förhandlingar om saken strandade gång på gång. Efter det att Kreta befriats från det turkiska styret kunde den brittiske arkeologen Arthur Evans köpa marken och utforskningen av Knossos kom igång år 1900. Inom tre år hade större delen av palatset blottlagts. Evans ledde under många år utgrävningarna och han skrev åtskilliga böcker om Knossos. Det var främst en rad brittiska arkeologer och arkitekter (för restaureringsarbetena) som utforskade Knossos, ett arbete som först under senare decennier allt mera tagits över av grekiska forskare. Utgrävningarna är långtifrån avslutade. Det är troligt att flera av minoernas hemligheter kommer att avslöjas av nutida och framtida arkeologer.

I Knossos har det funnits två palats. Det äldre uppfördes omkring 1900 f.Kr. och förstördes av en naturkatastrof omkring 200 år senare. Eftersom Kreta inte är vulkaniskt kan man inte skylla det på något vulkanutbrott eller jordskalv på ön. Troligare är att ett stort skalv inträffat i havet utanför ön och skapat en väldig flodvåg som förstörde palatset. Det byggdes emellertid upp igen, större och praktfullare än tidigare, och existerade fram till ungefär 1400 f.Kr., då palatset härjades av en väldig brand och förstördes. Det minoiska riket bestod under ytterligare ett par tre hundra år innan det assimilerades av det grekiska.

När palatset var som störst omfattade det 1 500 rum och 22 000 kvadratmeter i fem plan, att jämföra med Åhléns varuhus i centrala Stockholm. Mycket är osäkert om Knossos och den minoiska stadsstaten, till exempel hur många som bodde där. Uppskattningar på mellan 500 och 5 000 personer finns för själva palatset och mellan 15 000 och 100 000 invånare i hela stadsstaten. De flesta bodde alltså i palatsets omgivningar.

En modell i trä av palatset (som mest var byggt i kalksten) när det var som störst finns på arkeologiska museet i Heraklion:

I Knossos äldre historia vävs myt och historia samman. Gudar agerar tillsammans med människorna, straffar och belönar dem. En legend berättar om Minotaurus, till hälften människa och till hälften tjur. Minotauros höll till i Knossos i en labyrint som var konstruerad av uppfinnaren Daidalos på uppdrag av kung Minos. Kungen, som givit namn åt den minoiska kulturen, var inte en enda person. Minos var en titel som gick i arv mellan kungarna, ungefär som farao i Egypten inte var ett namn utan en ämbetstitel. Men några av kungarna kan också ha hetat Minos. Myten om Minotaurus förklarar de talrika avbildningarna av tjurar som fanns i Knossos. (Den musikhistoriskt intresserade kan notera att även Idomeneos, känd från Mozarts opera Idomeneo, är en del av det mytiska stoffet kring Knossos.)

Till det mest gåtfulla kring den minoiska kulturen i Knossos hör skriftspråken Linear A (under det första palatsets tid) och Linear B (det andra palatset). Språken har satt myror i huvudet på språkforskare i många decennier, och enligt Wikipedia finns det ännu ingen säker uttolkning av Linear A, medan däremot en språkintresserad arkitekt, Michael Ventris, kunde tyda Linear B i början av 50-talet. Det som då framkom var inga litterära mästerverk utan texter som skrevs i administrativa syften, för räkenskaper och handel. Linear B är skriftspråk för mykenska, den äldsta varianten av grekiska.

Minoerna på Knossos levde främst av produkter från omgivningarnas jordbruk och boskapsskötsel. Många av palatsets rum användes inte som bostäder utan för förvaring av olja, vin, spannmål och andra livsmedel, och en del var avsedda för administrationen eller för religiösa ceremonier. Samhället anses ha varit välorganiserat. Speciellt imponerande är systemet för distribution av vatten, både tillförsel av färskvatten till palatsets olika avdelningar och bortforsling av smutsigt vatten. Av dessa system finns tydliga spår i dagens Knossos.

Minoerna hade en kung och en drottning, som hade egna rum i palatset. Man kan förmoda att de hade omfattande kontakter med andra folkslag eftersom handeln var betydelsefull, och det var vanligt med besökare på palatset.

Drottningens rum på Knossos.

Det verkar också som om minoerna var ett fredligt folk. Av den mängd föremål som grävts fram i och kring palatset är vapen och annan krigsutrustning en försvinnande liten del. Forskarna har också förvånats över avsaknaden av en skyddsmur runt palatset. De två skulpterade tjurhornen på bilden nedan anses finnas på plats för att avskräcka fientligt sinnade besökare. Man kan undra vilka som blev skrämda av dem.

"Tjurhornen" är till höger i bilden.

I Knossos finns den äldsta amfiteatern i Medelhavsområdet. I jämförelse med andra antika teatrar är den anspråkslös. 500 personer kunde få plats här. Och då inte för att titta på teaterpjäser – som kanske inte ens existerade, de första stora grekiska dramatikerna Aischylos och Sofokles levde mycket senare – utan för att delta i politiska och religiösa sammankomster.

Amfiteatern.

Minoerna var religiösa, men vad deras religion egentligen gick ut på är svårt att få grepp om i dag. Den grekiska mytologiska apparaten uppstod senare och har trängt in i mytbildningen kring Knossos. Man trodde på en treenighet mellan himmel, jord och underjord och dyrkade en ”jordmoder” i både offentliga ceremonier och privata sammanhang. Lämningarna på Knossos visar att det förekom offer till jordmodern.

De döda begravdes omsorgsfullt på begravningsplatser utanför palatset. Dessa kistor finns på Arkeologiska museet i Heraklion.

Av freskerna i Knossos kan man dra slutsatser om vilka skönhetsideal som var förhärskande, inte så olika vår tids. Uppenbarligen var en slank kropp och smal midja något att eftersträva. På bilderna avbildas människorna (eller eventuellt gudarna) alltid i profil, dock med ögon sedda framifrån. Originalfreskerna, liksom en del pelare, har ersatts av rekonstruktioner och förvaras nu på museer där de är bättre skyddade för yttre påverkan.

Fresken finns nu på Arkeologiska museet i Heraklion.

Minoerna hade ett högt utvecklat sinne för konst och konsthantverk. Det mesta som bevarats finns i dag främst i de arkeologiska museerna i Heraklion och Chania på Kreta. Mängden föremål och den hantverksskicklighet med vilken de skapats ger ett överväldigande intryck.

Förvisso kan man säga att de former och proportioner som kännetecknar skålar, urnor, kärl och andra bruksföremål inte är unika för minoerna. Någon enskild upphovsman bland Knossos hantverkare och konstnärer kan inte göra anspråk på upphovsrätt. Snarare är det så att olika kulturer kommer fram till samma formspråk som vackert och funktionellt, helt oberoende av varandra. En lekman har ingen möjlighet att avgöra om ett föremål kommer från Kreta, Mellanöstern, Indien, Kina eller Afrika. Men att se föremålen från Knossos är ändå extra spännande eftersom de är det äldsta av detta slag som finns i Europa. Detaljutformningen av ornament och ytmönster är också imponerande.

Många av föremålen ser märkligt moderna ut. Nutida formgivare använder samma former i sina arbeten. De förekommer genom hela historien. Ändå kan man bli förbluffad när man vandrar omkring bland samlingarna på museet i Heraklion. De flesta av föremålen är mellan 3 500 och 4 000 år gamla.

När blev det modent med wokpannor i Sverige? Var det femton–tjugo år sedan? Jag tror till och med att wokpannan blev utnämnd till årets julklapp något år. En spännande nyhet från Asien! Men wokpannor fanns redan i Knossos.

Vanligt te drack minoerna inte. Men visst hade de tekannor som ser ut ungefär som moderna tekannor. I stället för teblad användes olika örter.

Man drack sitt örtte ur koppar. Vad sägs om de här – verkar de inte komma från keramikverkstaden på modet?

Och vem kan tro att vasen, utformad som en moden shoppingväska, är 3 500 år gammal?

Arkelogiska museet i Heraklion är ett trevligt, modernt museum i stadens centrum. Minnena från den minoiska eran är helt dominerande i samlingarna, men här finns också föremål och konstverk från senare grekiska epoker. Som statyn av Pluto och Persefone med den trehövdade hunden Kerberos. En staty för hundvänner – från cirka 200 f.Kr.

Inte ett ord om den bedrövliga ekonomiska situationen i Grekland har sagts här. Men det är naturligtvis ett faktum att offentliga institutioner som museer ligger illa till när staten måste spara på allt. Hur de arkeologiska museerna på Kreta finansierar sin verksamhet har jag ingen aning om. Men eftersom samlingarna och de enastående minnena från minoisk tid inte bara är vaggan till den grekiska kulturen utan också till de europeiska, så borde omsorgen om dem inte bara vara en fråga för Grekland utan för hela Europa. Och de vittnesbörd från en dunkel forntid som förvaras på Kretas arkeologiska museer har vi inte råd att låta förfalla.

På Kreta blommar enorma mängder av oleander. Den giftiga växten används som stängsel längs många av vägarna.