Klassiska nedslag (27C). Claudio Monteverdi och madrigalens utveckling (3)

Framgång och olyckor

Under sina år i Mantua blev Monteverdi en berömdhet, välkänd bland musiker över hela Norditalien. Han hade åstadkommit en rad förstklassiga musikstycken och skulle utan vidare ha levt vidare som ett betydande namn med bara denna produktion. Olika doku­ment från tiden antyder emellertid att den store tonsättaren inte var en lycklig tonsättare.

Ett problem som besvärade Monteverdi var hans arbetsbörda. Som den mest talangfulle av Mantuas kompositörer blev han anförtrodd stora och svåra uppdrag, ofta under hård tidspress. Det är väl känt att Monteverdi komponerade långsamt och inte kunde ösa god musik ur sitt huvud även om fursten var aldrig så ivrig. Arbets­pressen försämrade Monte­ver­dis hälsa eller ledde i alla fall till att han trodde det. Till detta kom betalningen för hans tjänster, vilken Monteverdi inte var nöjd med. Värre var dock att den furstliga kassakis­tan öppnades mycket oregelbundet.

Vincenzo Gonzaga, furste i Mantua.

1599 hade Monteverdi gift sig med en sångerska som arbetade vid hovet, Claudia Cattaneo. Allt tyder på att det blev ett lyckligt äktenskap där båda makarna fortsatte i sina yrken. Med Claudia fick Monteverdi tre barn, sönerna Fran­cesco och Massimi­li­a­no och dottern Leonora (flickan för­svinner sedan ur dokumen­ten; det är möjligt att hon dog som spädbarn). 1607 avled Montever­dis hustru, ett slag som det upp­enbarligen tog honom åratal att hjälpligt komma över. En olycka kommer sällan ensam, och den sångerska som skulle sjunga titel­rollen i Montever­dis opera Arianna (1608), Caterina Martinelli, tillika en av tonsättarens bästa vänner, dog i en smitt­koppsepi­demi innan operan hade uppförts.

I sin olycka och vacklande hälsa tog tonsättaren sin tillflykt till föräldrahemmet i Cremona, där fadern tog emot honom och försökte kurera honom. Fadern var bekym­rad för sonens hälsa och skrev till hertiginnan av Mantua och bad att han skulle bli befriad från sin tjänst. Från Monteverdi själv kom ett bittert brev till en rådgivare vid hovet som hette Annibale Chieppo. Några partier ur brevet är värda att citera:

I dag, den sista november, har jag just fått ett brev från Ers Excellens i vilket jag kan läsa att Hans Höghet befaller mig att återvända till Mantua snarast möjligt, vördade Signor Chieppo, för att arbeta med ett intressant nytt uppdrag. Jag måste dock säga, att om jag inte får en vilopaus från att arbeta med musik för teatern, så kommer mitt liv säkerligen att bli kort. Ty av mitt senaste hårda arbete har jag fått huvudvärk och klåda över hela kroppen som bränner så våldsamt att jag varken genom att anbringa frätmedel eller ta mediciner eller genom åderlåtning eller andra starka botemedel blivit mer än en aning bättre. Min far anser att min huvudvärk beror på för hårt arbete och skyller klådan på luften i Mantua som inte är bra för mig, och misstänker att enbart luften snart kommer att bli min död. (Luften i Mantua ansågs sedan länge vara ohälsosam. Min anm.)

...

Jag gynnades när fursten förra året bad mig om musik till bröllopsfestligheterna, men återigen var det inte något särskilt lyckligt tillfälle, ty jag måste arbeta nästan omöjligt hårt, och jag led lika mycket av kylan, livrét och min låga ställning; jag hade nästan inte tillräckligt att äta efter att ha lämnat Signora Claudia hennes andel, och jag ådrog mig en allvarlig sjukdom. Jag blev aldrig gynnad av Hans Höghet med något offentligt erkännande, men Ers Excellens vet att tjänare uppskattar gott beröm från stora prinsar, både för ärans och fördelarnas skull, särskilt i främ­lingars närvaro.

...

Så, Ers excellens, om jag måste dra slutsatser av dessa fakta, så måste jag säga att jag aldrig fått tack eller förmåner i Mantua men jag hoppas att jag har kommit till slutet av min olycka. Jag vet mycket väl att Hans Höghet är mycket välvilligt inställd till mig, och jag vet att han är en mycket frikostig furste, men jag har blivit för illa behandlad i Mantua, vilket Ers Excellens kan se av denna redogörelse. Jag vet att vid Signora Claudias död tänkte Hans Höghet ge mig hennes pension. Men när jag kom till Mantua ändrade han sig plötsligt, så till min olycka skedde inte det. Som resultat har jag nu förlorat 200 scudi och fortsätter att förlora fler varje dag. Så han beslöt /.../ att ge mig 25 scudi i månaden. Sedan – ack! – ändrade han sig till min olycka och minskade beloppet med fem.

...

Begär ni, Ers Excellens, något tydligare: att ge 200 scudi till Maestro Marco da Gagliano, som kan sägas inte ha gjort något, och inget till mig, som gjorde allt det jag gjorde? När ni nu vet detta och hur sjuk och olycklig jag är i Mantua, ber jag er, högt vördade Signor Chieppo, för Guds kärleks skull, att hjälpa mig till ett förmånligt avsked från Hans Höghet, ty jag vet att det skulle vara en stor fördel för mig. I sitt brev där jag ombads återvända från Cremona till Mantua förra året för att arbeta med bröllopsförberedelserna (gäller bröllopet mellan Francesco Gonzaga och Margareta av Savojen; min anm.) lovade mig Signor Don Federico Follino vad Ers Excellens kan läsa själv, eftersom jag bifogar hans brev; och till slut så hände likväl ingenting, eller snarare att jag har fått 1 500 rader att tonsätta. Käre herre, hjälp mig till ett förmånligt avsked, ty det skulle vara det bästa för mig: det skulle ge mig luftomby­te, arbete och lycka, och Gud vet, jag skulle inte kunna göra något sämre än att förbli fattig i Mantu­a.

    

Vad är det för människa som skriver ett sådant brev, där det fjäsk inför över­heten som var gängse på 1600-talet fullständigt kommer till korta mot avsändarens aggressio­ner, irritation och otålighet? (Knappt hinner Monteverdi prisa fursten för hans frikostig­het innan han klandrar honom för hans gnidighet.­..)

Utan tvivel en bekym­rad och olyck­lig musi­ker, dock med­veten om sin egen talang. Kanske också en man med starkt temperament, kort stubin och liten fördrag­sam­het. Montever­di anses ha varit en viljestark person, stundtals svår att ha att göra med. Envis var han med största säkerhet. Enligt en teori led han av kronisk migrän, vilket i och för sig är en fullgod ursäkt för dåligt humör. Å andra sidan är det främst några argsinta och/eller olyckliga brev under Mantua­tiden som vittnar om Monte­verdis vresighet. I många sammanhang – musika­liskt och organisato­riskt – nådde han utmärkta resultat i samarbete med andra männi­skor. Genom hela sin verksam­het hade han trofasta vän­ner.

Någon sådan vän var dock inte fursten Vincenzo Gonzaga. Det blev blankt nej på hans an­skedsansökan.

Francesco Gonzaga.

Fursten avled emellertid strax senare och efterträddes av sin son Francesco. I juli 1612 avskedade denne plötsligt och utan känd anledning bröderna Monteverdi och en del andra musiker. Med två (eller möjligen tre) minderåriga barn och sina ägodelar begav sig Montever­di återigen hem till fadershuset i Cremona. Enligt en notis ska hans samlade tillgångar vid tillfället ha uppgått till 25 scudi.

    

Den sjätte boken

Monteverdis sjätte madrigalbok utkom 1614. Det är till omfånget en liten samling med bara ett tiotal stycken. Två av dem dominerar emellertid samlingen eftertryckligt: Lasciate­mi morire och Lagrime d’amante al sepolcro dell’amata. De anger också samlingens grund­stämning av sorg, uppgiven­het och saknad.

Lasciatemi morire eller Lamento d’Arianna är ett femstämmigt arrangemang av den berömda klagosången ur operan Arianna från 1608, det enda av operan som bevarats till eftervärl­den. Monteverdis publik tyckte om starka känslouttryck, och det sägs att kvinnor­na i publiken grät när de hörde klagosången (det är i sådana sammanhang alltid kvinnorna som gråter!). Men det tidiga 1600-talet var inte en tid som efterfrågade tonsättarens personliga känslor. Ändå är det naturligt att känslouttrycket i Ariannas klagosång kommit att för­knippas med Monteverdis sorg vid förlusten av hustrun. Överföringen av musiken från solosång till femstämmig madrigal medför oundvikligen att en individuell känsla ersätts av en kollektiv och därvid förlorar lite av sin styrka. Ändå är det häpnadsväck­an­de med vilken effektivitet Monte­verdi kan förmedla textens (av Ottavio Rinuccini) uttryck även i versionen för vokalensemble.

Lika märklig och kanske överlägsen som musikalisk prestation är Lagrime d’amante al sepolcro dell’amata, även kallad Incenerite spoglie efter de första orden, även kallad La Sestina efter den lyriska formen. Texten, som inte anses vara av högre klass, är skriven av en Scipione Agnelli och handlar om en herde som sörjer sin avlidna nymf. Musiken har dock en angelägen­het långt utanför herde­landskapet. Här är sorgen dämpad och liksom dis­tanserad: dov, ihärdig, obeveklig. Monteverdi är knappast påfallande modern i den musika­liska utformningen av de här två sångerna, även om Lamento d’Arianna rymmer en del smärtsam­ma dis­sonan­ser. Men de två styckena är de hittills längsta madrigaler som Monteverdi skrivit: Lamentot uppemot en kvart, Sestinan ännu längre.

Det övriga innehållet i den sjätte madrigalboken väger lättare, men det rör sig genomgå­ende om fin musik. Efter vart och ett av de två långa inslagen följer en sättning av en Petrarcadikt. Zerfiro torna är ganska enkelt konstruerad, men en av Monteverdis charm­fullaste madrigaler, där rösterna rör sig i luftiga linjer och musiken känsligt följer stäm­ningsväxlingarna i dikten. Ohimè il bel viso är en av de många eleganta och inspirerade madrigaler som tycks försvinna i mängden ... I övrigt innehåller boken några sånger i concertant stil, liknande dem som avslutar den femte.

Fortsättning följer den 23 maj.