Fado – några vanliga begrepp (1)

Denna och följande tre texter i bloggen är hämtad från boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Några mindre ändringar och tillägg har gjorts i bloggversionen.

Joana Melo sjunger på Mascote da Atalaia i Bairro Alto, Lissabon.

Casa de fado, fadohus, en restaurang där fado framförs. De flesta finns i stadsdelarna Alfama och Bairro Alto och en del har mycket gamla anor. Fadohus blev ett begrepp på 30- och 40-talen, men musiken hör hemma i krogmiljö sedan 1800-talet. Fadohus har drivits som småföretag, i allmänhet ägda av musiker. Exempelvis har sångerskorna Adelina Ramos, Argentina Santos, Celeste Rodrigues, Fernanda Maria, Hermínia Silva och Márcia Condessa drivit fadohus.

Criar. Detta verb har grundbetydelsen skapa, men avser i fadosammanhang den som lanserade musiken. Exempelvis är sångerskan Maria Alice criadora för sången Perseguição, inte Carlos da Maia som komponerade den eller Avelino de Sousa som skrev texten.

Desgarrada. En desgarrada är en fado där två eller flera sångare medverkar i växelsång. Unisont sjunger man sällan fado, men sången kan avslutas med att sångarna sjunger den sista versraden tillsammans. Improvisation är en del av fadons uttolkning men märks särskilt tydligt i desgarradan, där till och med texten kan vara improviserad. Detta är fadons närmaste motsvarighet till jam session inom jazzen och liksom denna kan en desgarrada hålla på rätt länge. Desgarradan

förekommer på kaféer och krogar där fadon framförs informellt och spontant, men den går också att ta del av i inspelad form. Här finns till exempel en Fado da Mouraria med Berta Cardoso, Ercília Costa och Joaquim Campos från år 1930 och flera desgarradas med Fernando Farinha tillsammans med sångare som Alfredo Marceneiro och Maria de Nazaré, liksom fina inspelningar med Fernanda Maria i kombination med Alfredo Duarte Júnior eller Alfredo Marceneiro. De desgarradas som Fernando Maurício gjorde tillsammans med Francisco Martinho kring år 1980 är svårslagna i energi och musikantisk utlevelse.

D.P. och D.R. Dessa förkortningar kan förekomma i upphovsmannauppgifterna till olika stycken. D.P. betyder direito público, ingen enskild upphovsman kan göra anspråk på rättigheterna, som tillhör allmänheten (public domain). D.R. står för direito reservado där det ännu finns ett upphovsmannaskydd.

Fadista. Ordet förekommer sedan senare hälften av 1700-talet, det vill säga innan ordet fado förknippades med musik. De tidigaste fadistas var fattiga lissabonbor som levde en asocial tillvaro på samhällets botten. Även om alla dessa inte var kriminella försörjde sig många som tjuvar, hallickar eller bondfångare. De kunde vara våldsamma och ansågs vara farliga. Detta rykte fick till följd att människor från borgerskapet helst höll sig borta från de kvarter där fadon kunde höras, särskilt under de mörka timmarna. Indirekt var det dessa fadistas som bidrog till uppkomsten av tryggare miljöer där musiken framfördes när den började spridas, teatern och fadohusen. En del av dem kanske sysslade med musik eller dans, men beteckningen fadista kommer sig av den ödestro som präglade deras tillvaro och som senare kommit att förknippas med hela fadokulturen. 
  Sedan lång tid tillbaka är en fadista en fredligare och mer sympatisk gestalt: en musiker som utövar fado. Ordet är detsamma för kvinnor och män. En del kallar främst sångartister för fadistas, men ordet används även för instrumentalister, upphovsmän och till och med trogna lyssnare inom fadokulturen.