Ny fado på cd: Fernando Maurício

Fernando Maurício. O Melhor de FM. CNM. ****1/2

Ny och ny … detta handlar om nya återutgivningar av äldre inspelningar. Fernando Maurício (1933–2003) tillhör 1900-talsfadons största namn och åtskilliga av de inspelningar han gjorde finns alltid tillgängliga på ett eller annat sätt. Denna nya sammanställning från CNM är fullmatad med 25 spår och en speltid på över 73 minuter. De flesta av inspelningarna föekommer också i andra utgåvor. CNM har givit ut många fina fadoskivor med bra dokumentation, och det är därför förvånande att det här saknas uppgifter om både kompmusiker och inspelningsår.

För den som vill att fado ska vara en ”äkta” folkmusik utanför den kommersiella musikmarknaden är Fernando Maurício en idealisk artist. Han sjöng bara fado, ingen schlager eller pop, med en stark övervikt för traditionell fado, som dominerar på denna skiva. Han var uppvuxen under mycket fattiga förhållanden i Lissabons mest besjungna stadsdel, fadons verkliga hembygd Mouraria, där det nu finns ett hus som fungerar som utställningslokal om sångaren. Han hade en proletär bakgrund och var skomakarlärling innan musiken tog över. Lokala krogar, barer, caféer och andra samlingslokaler var miljön för denna artist, som sällan var utanför Lissabon. Han sjöng alltid med fadons traditionella komp av portugisisk gitarr, spansk gitarr och ibland basgitarr.

Det finns många inom fadon som vårdat en sober, jämn bel canto-sång, och Fernando Maurício är raka motsatsen. I grunden har han en varm, fyllig röst. Han sjunger mycket expressivt med stora kontraster mellan starkt och svagt och med hårda accenter på vissa stavelser, särskilt i början på fraserna. Därigenom uppstår en varierad dynamisk linje som är dramatisk och känslostark. Det kan jämföras med sångstilen hos vissa amerikanska bluessångare som på samma sätt laddar frasernas början med så mycket energi att resten av fraserna nästan faller ihop. Även innehållsligt kan musiken närma sig bluesen, som i Um Copo Mais um Copo, där den ensamme mannen lite narcissistiskt tycker synd om sig själv och tröstar sig med vin och cigarretter efter det att kärleksförhålladet har havererat. Men Fernando Maurícios musik är inte påverkad av främmande impulser utan av de sångare han hörde i grannskapet när han växte upp. Även motivmässigt är han lokal och sjunger åtekommande om fadon och om Mouraria.

Mouraria som det ser ut i våra dagar.

Skivan inleds med A Igreja de Santo Estêvão, en berömd inspelning som finns med i många antologier och är en tillämpning av Joaquim Campos melodi Fado Vitória. En rad andra inspelningar med traditionell fado som grund tillhör de många höjdpunkterna på denna skiva, som A Grande Ausente (Fado Proença), Terra Irada (Fado Franklin de Sextilhas), Escrevi Teu Nome no Vento (Fado Carriche), História de uma Guitarra (Fado Meia-Noite) med flera. De kompletteras av andra fina sånger som Ou Tarde ou Cedo, Mulher de Lisboa och Nasci Fadista.

Fernando Maurício var inte särskilt produktiv på skiva, men det finns ändå många inspelningar av samma halt som de bästa på denna cd och som borde vara tillgängliga även nu. Materialet på skivan är inte helt jämnt i nivå, men topparna är många och höga. För många fadolyssnare, och då särskilt för dem som omhuldar traditionell fado, är Fernando Maurício den störste av alla sångartister på den manliga sidan. Jag har inget att invända mot den värderingen.