Den 14 augusti sjöng fadosångerskan Joana Amendoeira på Skeppsbron i Stockholm, detta som ett inslag i den Lusifoni-festival med artister från portugisiskspåkiga länder som var en del av Stockholms kulturfestival. Konsert utomhus alltså i centrala Stockholm, vad kan hända? Pladdrig publik, störande trafikbuller, ljud från andra scener som var igång i närheten samtidigt? Men ingenting av detta märktes. Framför scenen var publiken inte stor innan konserten började, men fler och fler tillkom och några hundratal kunde höra fadon från en scen med Kungliga slottet och Nationalmuseum på ömse sidor, med utsikt mot Skeppsholmen, Söder och Saltsjön. Och av publikens reaktioner att döma var den förtjust. Ett par regnskurar inramade konserten, men höll sig undan medan musiken framfördes.
Att detta blev en fin konsert var ingen överraskning. Jag har hört Joana Amendoeira från olika scener många gånger och hon har alltid varit hörvärd, men nu är hon bättre än någonsin, när hennes arbete med att nå fram till uttryck och en personlig sångstil har lett till resultat. Hon sjunger med en auktoritet och självkänsla som bottnar i många års praktik, därtill med mera kraft än tidigare. Att bli en fullfjädrad fadista tar tid. Att publiken var ganska obekant med fado torde hon ha insett, och hon höll sig övervägande till centrala nummer ur fadons standardrepertoar, traditionell fado och sånger som lanserats av Amália Rodrigues. Några exempel är Fado Menor, Fado Perseguição, Trago Fado nos Sentidos och Marcha do Centenário. Detta kompletterades med några nyare sånger som tagits fram just för henne och en långsam, återhållen sång som jag inte kände igen och misstänker kommer att ingå på hennes nästa, tionde skiva som kommer i höst.
Det var roligt att Dagens Nyheter tog in en recension av konserten (16 augusti), skriven av en påläst journalist, Magnus Säll, som jag tror väl sammanfattar publikens upplevelse. Här är några citat:
Joana Amendoeira tar tag i de gamla sångerna och fyller de med så mycket passionerat uttryck att det nästan är chockartat. Efter första låten smattrar applåderna och en man bakom mig ropar högt ”Fadista!”. Som för att säga att det här är äkta vara.
Amendoeira har en vänlig, lite alldaglig utstrålning men rösten är storslagen, dramatisk. Vemodet glöder rakt igenom den femtio minuter korta konserten, ibland så starkt att jag ryser. När hon sjunger ”saudade” – betyder ungefär längtan och är helt centralt i fadon – gör hon det som om det vore första gången ordet hördes.
Hon kompas skickligt av två svartklädda herrar på den portugisiska päronformade gitarren och viola, stålsträngad gitarr. Men den här kvällen handlar allt om Amendoeiras krispigt klara sång. Hon gör motsättningar som traditionalist–förnyare helt överflödiga, bryter ner dem. Jag tänker att rösten sveper ut över strömmen och bär vidare till havs, ostoppbar.
 |
| Hemma i Lissabon. |
De två svartklädda herrarnas namn nämndes inte i artikeln och inte heller i informationen om konserten. Men naturligtvis lyfte sångerskan fram dem. Båda tillhör de mest eftersökta gitarristerna i Lissabon i dag. Carlos Manuel Proença på spansk gitarr är rutinerad med massvis med skivinspelningar bakom sig tillsammans med ledande fadosångare som till exempel Camané och Pedro Moutinho. Sandro Costa på portugisisk gitarr är inte lika mångårig inom fadon men mycket livaktig på olika fadoscener i dag. Han är också en förstklassig gitarrist som hanterar instrumentala mellanspel med improvisatorisk lätthet. Tillsammans skapade dessa tre musiker en härlig konsert i den svenska sommarkvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar