Tema med variationer

12 oktober 2014

Oktobersommar i Lissabon

Att besöka Lissabon i början av oktober kan vara som att resa tillbaka en och en halv månad i tiden. Klar himmel, flödande sol och en temperatur kring 27 grader. Och dagarna är förstås lite längre än i det alltmer höstlika Stockholm.

Rossiotorget i centrala Lissabon.

I bad- och turistorten Cascais, som man kommer till efter en resa på 32 minuter med tåget från Cais do Sodré i Lissabons centrum, är stränderna fulla med folk. En hel del badar verkligen också. Så ser det ut på många av de stränder som finns längs kusten in till stan.

Augusti är Europas stora semestermånad. Men ännu i början av oktober tycks semesterperioden vara i full gång i Lissabon. Sightseeingbussarna går täta turer och det övre taklösa planet är fullpackat. Digitalkamerorna klickar oupphörligt. Uteserveringarna är välbesatta. På den populära spårvagnslinjen 28, som går genom flera av Lissabons äldsta stadsdelar och som rekommenderas i varje guidebok, är vagnen full redan vid utgångspunkten vid torget Martim Moniz. Kanske skulle fler våga pröva någon annan linje? Till exempel 25 som går i samma riktning genom gamla Lissabon, men en annan väg.

12:an är en ringlinje som går genom Alfama och Mouraria till Figueiratorget.

28:an på väg genom Alfama.

Som turist i Lissabon ser jag gärna om sådant som jag redan har sett flera gånger. Men varje gång blir det också något helt nytt. Nu var det konstmuseet Gulbenkian och det väldiga Oceanário (ett av de största akvarierna i världen), som ligger tio minuters promenad från tunnelbanestationen Oriente. Oceanário med fiskar och andra vattenvarelser från olika typer av hav, från de arktiska till de tropiska, är verkligen en förstklassig sevärdhet. Dessutom något som alla åldersgrupper kan finna fascinerande.

Den som åker ut till Oriente ser också ett annorlunda Lissabon än det gamla centrum där minnena från det förflutna är så närvarande. En ny stadsdel med modernistisk, emellanåt rätt djärv arkitektur. Det kan vara roligt att gå omkring här en stund. Och konstatera att promenadytorna är generöst tilltagna, inte minst i närheten av havet.

Fadomusiken är starkt närvarande i Lissabons äldre stadsdelar och nu också på allt flera andra ställen. Allt eftersom musikens popularitet ökar även utomlands tilltar förstås risken för att man ska möta en fadomusik som är alltför turistiskt insmickrande. Den mest ”äkta”, folkmusikaliska fadon hittar man på mindre ställen där amatörer dyker upp och spontant och utan betalning framför sin musik. De dyrare fadohusen med professionella artister som är kända från skivor, turnéer och teve, lockar dem som lever på sin musik. Här kan man sitta någon meter ifrån och lyssna till musiker som kanske nästa vecka har konsert i Frankfurts konserthus eller Olympia i Paris … Denna gång hörde jag bland andra Joana Amendoeira, Aldina Duarte, Miguel Capucho, Duarte och en speciell favorit för tredje gången: underbara sångerskan Carolina, även känd som Lina Rodrigues. Det blir förhoppningsvis fler.

Carolina med basisten Paulo Paz.

PS. Värme och sol kan inte utlovas varje höst. Före mitt besök regnade det kraftigt i ett par veckors tid.

10 oktober 2014

Fadoprofilen (57): Margarida Bessa

Margarida Bessa (1955) är från från Alentejo söder om Lissabon, arbetade som språklärare innan hon kom till Lissabon för att arbeta med marknadsföring. Musiken bygger mest på traditionell fado och hon sjunger med ganska tunn, böjlig röst utan styrka, enkelt och chosefritt.

Bessa uppträdde först i goda vänners lag, och de uppmanade henne att söka en större publik. Hon har varit med ganska länge i den nya fadon och är betydligt äldre än de flesta andra som kommit fram sedan omkring 1990.

Hon sjunger helst traditionell fado, som i denna inspelning:

https://www.youtube.com/watch?v=wuPZRGUf8UE

Ytterligare ett par exempel på hennes musik:

https://www.youtube.com/watch?v=s4Xnn0koFqo

https://www.youtube.com/watch?v=4X3SBm2LbeY

7 oktober 2014

Fado kryddad med tango

Fado och tango är inte samma sak, men det finns vissa likheter mellan de två musikformerna. Båda föddes i fattigkvarteren i stora hamnstäder – Lissabon och Buenos Aires – med ett inflöde av människor från olika håll och med olika bakgrund, influenser som förts långa vägar över Atlanten. Både fadons och tangons ursprungsmiljöer präglades inte bara av fattigdom utan också av utbredd prostitution och brottslighet, och musiken betraktades av många som en slummens musik att se ner på. Visst finns det också likheter i melodiken, i känslouttrycken och i texternas teman. Att fadon är betydligt äldre än tangon, att man inte dansat fado sedan 1800-talet och att tangon har andra rytmer och en annan instrumentering hindrar inte att även en hel del artister ser en stark släktskap mellan de två traditionerna.

Av dagens artister har till exempel sångerskorna Mísia och Cristina Branco sjungit tango, och även en äldre sångerska som Maria Alice, populär åren kring 1930, gjorde det. En av den traditionella fadons mest använda melodier är Joaquim Campos Fado Tango, som förmodligen fick det namnet för att man tyckte att den liknade en tango (av de många textversionerna har Cansaço, lanserad av Amália Rodrigues, varit mest framgångsrik). Det är alltså ingen överraskning att en skiva med samma namn, Fado Tango (iPlay) nu presenterar vad som beskrivs som en syntes av fado och tango.

Musikerna i ensemblen Al Mouraria är nya bekantskaper för mig. Sångerskorna Inês Graça och Iza de Brito, Valentim Filipe på portugisisk gitarr, Paulo Ribeiro, accordeon, Tiago Valentim, spansk gitarr, och Bruno Vitor på kontrabas är alla kompetenta musiker som får den här tangoinspirerade fadon att fungera och låta njutbar. Den portugisiska gitarren har en mer tillbakadragen roll än normalt i fado, och Ribeiros accordeon är snarare det centrala i klangbilden.

Det är just det jag tycker att det är – en tangoinspirerad fado. Allt är på portugisiska, melodierna är nästan enbart välkända fadonummer, däribland flera traditionella fados. Upphovsmännen är mestadels välbekanta för en fadopublik. Från tangon har man fått en lite annorlunda klang genom att accordeon finns med, dessutom en lätt rytmisk accent. Musiken är avspänd och behaglig, sångerskorna utmärkta med ett plus för Graça som sjunger elegant och smakfullt, och det blir en tangoinspirerad fado utan alltför mycket blod, svett och tårar. Ett trevligt och rekommendabelt försök att göra något annorlunda av fadons melodiska material, men inget som kommer att sätta så djupa spår i historien.

5 oktober 2014

Fadoprofilen (56): Francisco José

Francisco José (1924–88) var en populär sångare från början av 50- talet och framåt. Sjöng schlagers och fadosånger, ofta till orkester, i en intimt känslosam stil med mjuk sammetsröst. José bosatte sig i Brasilien år 1954 och tillbringade större delen av sin karriär där. Fastän han i fadosammanhang är en oortodox röst med en ”kommersiell” framtoning har han, i kraft av sin goda röst och sitt smakfulla sång- sätt, förblivit ett stort namn.

Francisco sjöng ofta med orkester, som i denna inspelning:

https://www.youtube.com/watch?v=msCSJ7rsYwU

Foi Deus är en av Amália Rodrigues mest kända sånger. José gjorde inspelningen år 1960:

https://www.youtube.com/watch?v=vkEdKhkJUtA

En annan fadostandard är Loucura, här i ett arrangemang som tycks ha stannat kvar i 50-talet:

https://www.youtube.com/watch?v=e-OE1f8zht8

3 oktober 2014

Fadoprofilen (55): Cidália Moreira

Cidália Moreira (1944) började sjunga som barn, uppträdde sedan offentligt främst på olika fadohus men också på teatern. I fem år bodde hon i Brasilien. Inspelad sedan kring år 1970. Hon har en fyllig altstämma med ett mäktigt vibrato, ett intensivt förhållande till texten och ett starkt känslouttryck. Hon har försökt kombinera fado med flamenco på skivan Fado Cigano (1997), enligt min mening med ett inte helt lyckat resultat. Men hon är en av de viktigare fadosångerskorna från senare decennier. Är ännu verksam.