Höjdpunkter inom fadon (24). Tony de Matos, Lisboa à Noite (1966)

Fadon är Lissabons musik, och fadon trivs bäst på kvällen och natten. De tre – staden, natten och musiken – samsas i den populära sången Lisboa à Noite, som genom åren har sjungits av många artister, män som kvinnor. Liksom i Maria Lisboa, som presenterades i denna serie nyligen, liknas staden Lissabon vid en kvinna. Tony de Matos (1924–­89) var en populär sångare och är ännu ett av fadons klassiska namn med en storhetstid på 60-talet. Han kom från Porto.

Lisboa adormeceu, já se acenderam

Mil velas, nos altares das colinas.

Guitarras pouco a pouco emudeceram,

Cerraram-se as janelas pequeninas.

Lisboa dorme um sono repousado

Nos braços voluptuosos do seu Tejo,

Cobriu-a a colcha azul do céu estrelado

E a brisa veio a medo, dar-lhe um beijo.

Lisboa ...

Andou de lado em lado,

Foi ver uma toirada,

Depois bailou, bebeu,

Lisboa ...

Ouviu cantar o fado,

Rompia a madrugada

Quando ela adormeceu.

Lisboa não parou a noite inteira,

Boémia, estava nada, mas bairrista.

Foi à sardinha assada lá na feira

E à segunda sessão duma revista.

Dali, p’ro Bairro Alto, enfim galgou

No céu, a lua cheia refulgia.

Ouviu cantar Amália, e então sonhou

Que era a saudade aquela voz que ouvia.

Översättningen nedan är ungefärlig men bör de en vettig uppfattning om vad sången handlar om. Musiken är av Fernando Santos, texten av Carlos Dias. På inspelningen kompas Tony de Matos av Raul Nerys Conjunto de Guitarras. Här finns den:

https://www.youtube.com/watch?v=jD5VbqWa5fw

Lissabon somnade, ändå brann

tusen ljus på kullarnas altar.

Gitarrerna tystades efter hand

och de små fönstren stängdes.

Lissabon sover sin sömn i vila 

omfamnad av Tejos väldiga armar,

täckt av stjärnhimlens täcke

och brisen kommer med rädsla för att ge henne en kyss.

Lissabon …

Hon gick sida vid sida,

såg en tjurfäktning

och dansade sedan och drack.

Lissabon …

Hon hörde fadosången,

skymningen bröt in

när hon föll i sömn.

Lissabon slutade inte på hela kvällen,

bohemerna, det var allt, med stadens känsla.

Där fanns grillade sardiner på marknaden

och den andra föreställningen av en revy.

Därifrån, genom Bairro Alto, steg slutligen

på himlen en lysande fullmåne.

Hörde Amália sjunga, och drömde sedan

att det fanns nostalgi i rösten som jag hörde.