Höjdpunkter inom fadon (25). Fernando Farinha, Canção de Lisboa (1960)

Fernando Farinha (1928–88) är en av fadons fixstjärnor som många år efter sin död behåller sin popularitet. Som bäst var han kring 1960, vilken många skivinspelningar vittnar om. Canção de Lisboa är en intressant text som är äldre än så, ursprungligen från 30-talet av en Luís da Silva Gouveia, men Farinha har lätt bearbetat texten i den inspelade versionen. Musiken är av gitarristen Jaime Santos.

Som synes handlar texten om hur fadon förändrats från att ha varit en folkmusik i Lissabons fattigkvarter, en miljö som inte bara präglades av umbäranden utan också av kriminalitet och prostitution, till att bli en bredare, mera städad populärmusik. Detta kan vem som helst intyga som tar del av en modern fadokonsert; man sjunger inte längre om kriminalitet och prostitution, musikerna är professionella artister på rejält avstånd från en slummiljö där de i allmänhet aldrig befunnit sig. Texten bibehåller alltså sin aktualitet, låt vara att drömmen om Hollywood torde förbli en dröm även för dagens artister.

Quando o fado era cantado

Pelas tabernas de Alfama

Nimguém diria que o fado           

Viesse a ter boa fama. 

Era a canção da bebedeira           

E do calão, da rufiagem e Capelão

E dos fadistas de samarra.           

E mal diria a Madragoa e a Mouraria

Que, em Lisboa, ainda haveria

Assim tal gosto pela guitarra.

Adeus, tardes de toiradas

Com guitarras e cantigas.

Adeus, noites bem passadas

Com bom vinho e raparigas.

Hoje, as fadistas são tratados por artistas      

E aclamados nas revistas

Com ovações delirantes.

Vestem do bom e por ser chique e ser de tom

Já vão à tarde ao Odeon

Se as matinés são elegantes.

Hoje, o fado já não tem

A rufiagem por tema.

Puriu-se, já é alguém

E até já vai ao cinema.

O fado agora é perdido a toda a hora

E ouvido pelo mundo fora

Com alegria e agrado.

E há-de chegar a Hollywood

E ter lugar, pois não se ilude

Quem pensar que há-de ser o nosso fado.

Fernando Farinha kompas av Raul Nerys berömda Conjunto de Guitarras. Här är inspelningen från 1960:

https://www.youtube.com/watch?v=VYiK2IgUadA

När fadon blev sjungen

på tavernor i Alfama

var det ingen som sade

att fadon skulle bli berömd.

Det var sånger om fylleri,

på slang, om brottslihet och Capelão (en gata)

och om fadistas i samarra (rock med pälskrage).

I Lissabon var den förtalad

i Madragoa och Mouraria,

som tyckte lika mycket om gitarren.

Farväl, tjurfäktningskvällar

med gitarrer och sånger.

Farväl, nätter för längesedan

med gott vin och flickor.

I dag behandlas fadistas som konstnärer

och hyllas i revyer

med vansinniga ovationer.

De klär sig fint och för att vara stiliga

går de redan på eftermiddagen till Odeon

om matinéerna har lite klass.

I dag har fadon inte längre

kriminaliteten som tema.

Den har blivit städad,

och är redan på väg till filmen.

Fadon nu förloras hela tiden,

den är öppen för världen därute,

gärna och med glädje.

Den vill komma till Hollywood

och ta sin plats, så att den inte får för sig

att den måste förbli vår fado.