Alfamas gränder

Moderna stadsdelar byggs för moderna människor och ska leva upp till deras krav på komfort, miljö och service. När moderna människor reser, så borde de alltså resa till miljöer som är skapta för att motsvara deras behov. Men turister som besöker Stockholm intresserar sig inte för Hallonbergen, Östberga eller ens Hammarby Sjöstad. Däremot är Gamla stan full av turister under högsäsong. På liknande sätt söker sig svenska resenärer till ”gamla stan” om det finns en sådan på resmålet, inte till de moderna miljöer som skapats för moderna människor. Gamla stan har samma lockelse oavsett om den ligger i Stockholm, Málaga eller Prag.

Lissabon är en av Europas äldsta huvudstäder. Egentligen är den riktigt gammal bara i vissa delar. Det mesta av stadens låglänta områden förstördes av den tsunami som blev resultatet av en jordbävning till havs år 1755. Staden byggdes upp så snart det var möjligt efter ett framsynt beslut av den lika driftige som hårdföre markisen av Pombal, som i praktiken var landets diktator, och Lissabons gamla affärscentrum, Baixa, är huvudsakligen från 1800-talet.

Stadsdelarna som låg högt belägna klarade sig bättre och därför är gamla stan i Lissabon uppdelad på flera stadsdelar, som i några fall ligger åtskilda från varandra. Alfama, som finns öster om Baixa, är den äldsta av dem, belägen på en höjd och dess sluttning ner mot floden Tejo.

Alfama med sitt virrvarr av trappor, gränder och små öppna platser är en kontrast till Baixa, vars gator lagda i ett prydligt rutnät mellan de omgivande torgen vittnar om ordning och reda. I Alfama är ingenting i rutnät. Vad det fanns för stadsplan för stadsdelen – om den fanns – är en gåta. Snarare verkar det som om Alfama byggts ut lite efter hand, utan någon planering, en ny gränd här och ett nytt hus där vid behov, i alla möjliga konstiga sträckningar och vinklar. Och allt som en gång var nytt har med tiden blivit gammalt.

Den äldsta stadsdelen i Lissabon byggdes ursprungligen under den tid då morerna ockuperade staden och andra områden i Portugal (716–1147). Men det fanns bebyggelse på platsen redan tidigare. Romarna var där före vår tideräknings början. Sedan germaner och andra folk som kom under folkvandringstiden, före morerna.

Det borde vara lätt att gå vilse i Alfama. Men eftersom det finns gott om backar och trappor, så finns det också höjder och utsiktspunkter som kan ge överblick. Den gamla katedralen Sé är en landmärke som är synligt från många håll. Flera andra kyrkor, som Santo Estêvão (se den första bilden i inlägget) och São Vicente de Fora, är också karakteristiska profiler i stadsbilden.

 Alfama är fullt av trånga gränder från en tid långt före bilarnas. I de smalaste kan man inte ta sig fram med några fordon alls, utom möjligen cykel, och då krävs en djärv cyklist som inte fruktar trappor, ojämn gatsten och diverse håligheter i beläggningen. Men där gränderna är så vida att bilar kan få plats, där finns de också. Fordon parkerade i de mest besynnerliga lägen.

Det finns få stadsmiljöer där historien är så närvarande – inte i form av minnesmärken eller monument, utan i själva stadsplanelösningen, eller snarare avsaknaden av en sådan, i byggnaderna och de små öppna mötesplatserna.

Butiker, kaféer, små krogar och hantverkares verkstäder finns lite varstans, ofta oansenliga utan så mycket till yttre skyltning. Alfama är en levande stadsmiljö där många människor bor och arbetar. Det sägs att de uppfattar Alfama som en liten stad i sig, och ska de ta promenaden in till Baixa kan de säga något i stil med ”i dag ska jag till Lissabon”.

En gång bodde jag en kort period i Alfama i en tillfälligt hyrd lägenhet. Huset såg nedgånget ut men var fint och modernt på insidan, med flera hushållsmaskiner och hjälpmedel än jag var van vid hemifrån. Ytorna var maximalt utnyttjade, och utrymmet mellan våningarna gav bara plats för trappor så branta att de såg farliga ut. Då jag på kvällen öppnade fönstret mot gränden steg doften från grillade sardiner upp; grannarna hade samlats nedanför och grillade fisk tillsammans med grillen direkt på gatstenen. Småpojkar och småflickor spelade fotboll i gränden utan att hotas av någon trafik. Blomkrukor fanns utsatta längs vägen för att ge en accent av grönska. Inget sopnedkast, ingen soptunna. I stället ställde man ned soporna i plastpåsar vid portarna. Där samlades de upp dagligen som av osynliga väsen. Sopsamlarna rörde sig genom gränden så tidigt att ingen ännu hade vaknat i husen. Från fönstret kunde man se de jättelika atlantkryssarna avlösa varandra vid kajen en bit bort.

Alfama tillhörde fattig-Lissabon, de kvarter där underklassen levde – arbetare, sjömän, hantverkare, arbetslösa, invandrare från framförallt Brasilien, portugisiska återvändare från Brasilien och nyanlända från landsbygden som sökte trygghet undan arbetslösheten där. Så var det på 1700- och 1800-talen då detta var en miserabel miljö med utbredd prostitution och brottslighet, epidemier och ibland svält.

Att det varit fattigt är fortfarande märkbart. Inne i husen finns de moderna bekvämligheter som även portugiserna tar för självklara, som elektricitet, avloppssystem och vattenledningar. Men tvätten som hänger på tork i många fönster och längs väggarna vittnar om att tvättstugor, eller åtminstone torkskåp, inte gjort sitt intåg i Alfama.

Många av fasaderna verkar hårt åtgångna av väder och vind och vanvård, de är ofta slitna och i behov av renovering, och en fortgående sådan sker steg för steg. Som alltid när en genuin stadsmiljö ska renoveras finns det delikata spörsmål om hur invånarna ska ha råd att bo kvar om förnyelsen blir kostsam. En charmig och trivsam stadsdel som Alfama kan om femtio år i värsta fall ha förvandlats till grälla nöjeskvarter eller klinisk museimiljö. Men till skillnad från det närliggande Mouraria, som under diktaturen (1926–74) till hälften raserades i ett saneringsprogram som kallades Salvação Barreto, så har Alfama förblivit intakt, och en stadsdel att vårda med omdöme. När man vandrar i Alfamas gränder är det lätt att inbilla sig att tiden stått stilla. Men även här finns fri wifi på krogarna.

Liksom Mouraria är detta fadons kvarter, en av de stadsdelar där den uppkom i början av 1800-talet i ett möte mellan olika kulturella influenser. Fadon är närvarande på många krogar och kaféer; jämte Bairro Alto, på kullen på andra sidan om Baixa, är det här de flesta fadoställena finns, både i form av krogar av god klass med hög prisnivå och enklare matställen eller barer där amatörerna har sitt utrymme. Och eftersom fado är nattlig musik lever gränderna lika intensivt vid midnatt som på eftermiddagen. Till och med i klottret gör sig fadon påmind.

Det finns en sång som heter Vielas de Alfama (Alfamas gränder), inspelad 1967 av fadosångaren Max, som kom från Madeira. Melodin dyker ofta upp i huvudet när jag promenerar genom gränderna. Den finns också med andra artister än Max, till exempel Mariza, men det är alltid Max gamla inspelning om Alfama i månsken som jag kommer att tänka på och som på ett oförklarligt sätt harmonierar med Alfamas fasader och gatsten. Här är, som avslutning, Max i Vielas de Alfama, till komp av Raul Nerys Conjunto de Guitarras:

https://www.youtube.com/watch?v=7cFjuvdytYg