Ny fado på cd

Carla Pires. Aqui. Ocarina. ***1/2

Carla Pires är en sångerska som uppmärksammades tidigt i uppsvinget för den nya fadon, och hon blev hyggligt känd även utomlands och har till exempel varit i Sverige för konserter minst två gånger. Allteftersom flera duktiga sångerskor har framträtt har hon mera blivit en i mängden. Det har alltid varit tydligt att hon är en mer begränsad sångerska än exempevis Mariza, Cristina Branco eller Carminho. Hennes förra skiva Rota das Paixões (Ocarina, 2011) tyckte jag var rätt intetsägande.

Detta nya album är bättre och ett exempel på hur en sångerska med knappare resurser anpassar sig efter vad hon förmår. Carla Pires är som mest hörvärd när hennes musik är anspråkslös och nedtonad, och då kommer hennes röst också bäst till sin rätt. Hon är bra på att framhålla en melodisk linje, och på denna skiva, som mest innehåller nyskrivet material, finns några riktigt lyckade melodier, som Cavalo à Solta, Nos Rios dessa Boca och Se Lisboa Sonhasse. I sådana nummer är Carla Pires följsam och avspänd. José Afonsos Utopia är en vacker inledning. I ett par spår närmar sig Pires tango och samba, vilket inte låter så märkligt och inte lär uppröra någon. Kompet med Luís Guerreiro, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Bernardo Moreira, basgitarr, är bland det bästa som går att samla ihop (några andra musiker medverkar i enstaka spår). Som helhet tycker jag detta är en trevlig skiva av en sångerska som förvisso överträffas av flera andra men här gör så gott ifrån sig som någon kan begära.

Maria Armanda. O Fado de Maria Armanda. CNM. ***1/2

Maria Armanda är en sångerska som framträdde i slutet av 60-talet och fortfarande kan höras på fadoscener i Lissabon. Den nu 74-åriga sångerskan har en lång erfarenhet, inte minst från teaterscenen, och förekommer i flera antologier med äldre fado. I likhet med andra veteraner som fortfarande är verksamma är hon respekterad av yngre artister, som gärna ser de äldre musikerna som föredömen.

När en sångerska kommer upp i Maria Armandas ålder brukar det märkas på att rösten ligger lite lägre och att det är mindre perfektion kring detaljer i textning, frasering, tonbildning. Detta gäller även för Maria Armanda. Jag tycker det mer än väl kompenseras av hennes energi och uppenbara entusiasm. Hon trycker till stavelserna, lever med i orden och är närvarande med kraft och inlevelse. Det blir en lite kantig och sträv fado som inte är perfekt i varje detalj, men fungerar som uttryck och kommunikation. Stilmässigt gör Armanda inga experiment utan håller sig nära den traditionella fadons huvudfåra. Skivan är jämn. Kompet med Luís Petisca på portugisisk gitarr och Armando Figueiredo på spansk gitarr fungerar väl utan att vara briljant. Skivan är en uppfriskande produktion som ställer sig klart vid sidan av de välpolerade, prydliga album som annars dominerar utbudet i dag. Om många yngre sångerskor är överlägsna i olika sångtekniska avseenden, visar Maria Armanda att de äldre kan bidra inte bara med erfarenhet, utan också med temperament och hängivenhet.