Oktoberfado i Lissabon (1)

Under oktober travar tiden obevekligt i riktning mot vår mest impopulära månad, den mörka och glåmiga november. Nog vore en resa söderut på sin plats när dagarna blir mörkare och kallare? Lissabon kanske? Men då jag åkte till Lissabon den 20 oktober hade jag sällskap av en föga uppmuntrande långtidsprognos för vädret; mycket regn och åska utlovades i staden. I verkligheten blev det bara ett par skurar, och även under det tillfälliga regnet var det tjugo grader varmt eller lite mer. Efter några dagar började vädret visa upp sin bästa sida med strålande solsken och temperaturer på 26–28 grader. Att se människor sola på stränderna och bada i havet i slutet av oktober, vilket många gjorde längs Lissabonkusten, var oväntat och kändes lite egendomligt.

29 oktober i Cascais utanför Lissabon.

Oavsett vädret lockar Lissabon med fado, som det finns ett växande utbud av i dag, med musikens allt större attraktionskraft för både befolkning och besökare. Just dessa dagar var utbudet lite reducerat eftersom flera av de ledande sångartister som man normalt kan höra i Lissabon var i Afrika för att genomföra en fadofestival i Luanda, Angola. Gisela João, Helder Moutinho, Marco Rodrigues, Ana Moura och Maria Ana Bobone var några av dem som saknades. Men desto flera fanns på plats. Det är lätt att imponeras av den återväxt som finns inom den unga fadon – och roligt att ta del av de röster som i vissa fall kommer att bli stora namn framöver. Denna gång hade jag sällskap av vänner som jag sällan träffar eftersom de bor utomlands. Och det är en fördel om man vill ha ett bra bord på en fadokrog om man är fler personer än en.

Miguel Capucho sjunger på Clube de Fado i Alfama.

Först Clube de Fado i Alfama, ett ställe som jag besökt så många gånger att personalen känner igen mig och jag dem. Restaurangen är pålitlig, och även deras svagare artister brukar vara hörvärda, medan de bästa tillhör eliten bland fadomusiker i dag. Den första kvällen på Clube de Fado var det sångerskorna Cristina Madeira och Maria Emília innan kvällen avslutades med de mera kända Miguel Capucho och Carolina. Detta till komp av mästaren på portugisisk gitarr Mário Pacheco, en musiker på spansk gitarr som möjligen var Diogo Clemente, samt basisten Paulo Paz. Miguel Capucho arbetar som agent för en rad av de mest bemärkta sångarna i dag, men är även en skicklig fadosångare. I ett standardnummer sjöng stora delar av publiken med i texten, ett vittnesbörd så gott som något om att inte bara turister besöker krogen. Carolina är en av mina favoriter, och varje gång jag hört henne har hon övertygat med sitt starka uttryck och sin säkra musikalitet. Clube de Fado har jag tidigare berättat om i bloggen den 28 december 2013.

Ett par dagar senare, på nyårsdagen 2014, skrev jag om baren A Tasca do Jaime i Graça, ett ställe med genuin atmosfär, familjär och vänlig stämning och amatörmusiker. Fastän ett par av mina favoritamatörer saknades denna lördagseftermiddag och de uppträdande var ovanligt få, bara sju stycken (men flera av dem sjöng två gånger), blev detta en trevlig eftermiddag som föll min schweiziske vän och följeslagare mycket i smaken. Av sångarna utmärkte sig särskilt Fernanda Proença, som sjungit på baren i många år. Gitarristerna Paulo Silva, portugisisk gitarr, och Duarte Nunes, spansk gitarr, har ingen aning om vilka sånger de ska kompa när musiken startar, men ger sig i kast med allt och klarar det också.

Fernanda Proença.

Mascote da Atalaia är ett litet, enkelt fadoställe i stadsdelen Bairro Alto. Det är mindre än ett ordinärt svenskt vardagsrum och man sitter på små pallar utan ryggstöd. De som önskar större bekvämlighet bör allså förse sig med en plats vid en vägg att luta sig mot. Man har ett kalendarium enligt vilket en artist anlitas varje kväll och då sjunger flera gånger. Musiken börjar klockan åtta och slutar ungefär vid midnatt. Vissa sångartister som är välkända från skivor, konserter och andra fadoställen uppträder här då och då, som Joana Amandoeira, Maria Ana Bobone, Marco Oliveira, José Manuel Barreto och Ana Laíns. Andra kan vara äldre sångare som inte har fasta engagemang men tycker det är roligt att komma ut och sjunga för publik ibland. Mest handlar det om yngre artister som vill bli hörda och uppmärksammade. Den intima, vänliga miljön på Mascote da Atalaia lockar även amatörer som uppträder mellan huvudartistens framträdanden. Förstklassiga gitarrister som Ricardo Rocha och Pedro Amendoeira spelar ibland på denna fadoscen, som efter tre besök – jag har inte känt till den särskilt länge – redan har blivit ett favoritställe. Närheten till hotell och turiststråk ger en internationell publik.

Mascote da Atalaia vill gärna att man reserverar bord i förväg. Här serveras mat, bland annat i form av en trerättersmeny inklusive en halv liter vin och kaffe för 25 euro – vilket är mindre än vad enbart huvudrätten brukar kosta på någon av de finare fadokrogarna. Hur ekonomin kan gå ihop är en gåta, men en del av förklaringen torde vara att musikerna inte tar betalt.

Joana Melo med gitarristen Luís Coelho.

Denna kväll uppträdde en kort, blond, ung sångerska, Joana Melo, tillsammans med Luís Coelho, portugisisk gitarr, och André Santos, spansk gitarr. Sångerskan, en ny bekantskap för mig, var en positiv överraskning med en stark röst och intensiva framföranden av sånger huvudsakligen baserade på traditionell fado. Möjligen har hon utvecklat sitt självförtroende och sin röststyrka under sin tidigare karriär som rocksångerska. Fadon passar henne emellertid utmärkt, och hennes sångsätt vittnar om stor förtrogenhet med fadons uttrycksregister. Jag tror att Joana Melo är en av de unga musisker som kommer att låta tala om sig i framtiden.

Joana Melo.

Därmed avslutar jag denna avdelning om fadokvällarna i Lissabon i slutet av oktober. Redovisningen fortsätter och avslutas i kommande inlägg.