Cristina Branco med ett nytt album

Cristina Branco. Branco. Universal. ****

Sedan fadomusiken under början av 90-talet började återvinna lite av den popularitet den hade under 50- och 60-talen har sångerskan Cristina Branco varit den mest produktiva på skiva med nu fjorton album och ett par samlingsvolymer, plus flera antologibidrag, bakom sig. Ingen annan har heller varit tillnärmelsevis så intresserad av att lansera nytt material. Det borde vara en pluspoäng, men konservativt sinnade fadolyssnare reagerar ibland med misstänksamhet inför nya sånger och föredrar många gånger att höra dem som de redan känner till. Att Cristina Branco dessutom ofta överträtt fadons diffusa gränser mot annan musik och sjungit tango, chanson med mera ses inte heller alltid med blida ögon. Håller hon på att lämna fadon? Det är en fråga som hon fått besvara hundrafemtio gånger eller så.

I en aktuell intervju i samband med lanseringen av den nya skivan Branco liknar hon fadon vid den stora stjärna som alltid sitter i toppen på julgranen. Varje jul återkommer den, medan julgransdekorationerna i övrigt kan variera. Fadon är alltså en fast punkt att återvända till, och den andra musikaliska verksamhet hon sysslar med ett sätt att betrakta den på distans. Den nya skivan är inte fado, enligt samma intervju. Dock liknar flera av skivans sånger den sofistikerade fado hon ofta bjuder på.

Hennes album brukar vara samlade kring ett innehållsligt tema, men så är det inte denna gång. Branco betyder vit, och vit är färgen som innehåller alla färger, vilket antyder möten mellan olika musikaliska influenser. Men skivan är ändå tämligen enhetlig. Alla de tolv sångerna är nyskrivna av kompositörer och textförfattare som inbjudits att medverka, flera av dem yngre förmågor som här kommer till tals. För lyssnaren innebär det att ingenting på skivan känns igen, det finns inga andra versioner att jämföra med, så musiken kräver en viss tillvänjning. Också för min del är detta en skiva som vinner på att höras flera gånger.

Cristina Branco är en sökande och djärv artist som inte eftersträvar publikens bekräftelse utan snarare dess öppenhet, och hon är föga publikfriande. Inget på den nya skivan siktar in sig på topplistor eller trender. Några nummer är knepiga inte bara för lyssnaren. Sånger som Namora Comigo eller Perto är så pass svårsjungna att vi torde få vänta förgäves på alternativa versioner. Mest lättillgänglig är kanske en munter sång som ”simlektionen” Aula de Natação i snabbt tempo. Skivans vackraste inslag är för mig en sång som heter Casa i långsamt tempo. Cristina Branco sjunger snabba sånger lätt, obekymrat och lekfullt, men hennes egenskaper som sångerska – hennes omsorg, musikalitet och behagliga klang – är tydligare i långsammare nummer. Som vanligt sjunger hon osvikligt med innerlighet och precision, och hennes ljusa sopran liknar ingen annan röst i dagens fado.

Hon kompas här av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Luís Figueiredo, piano, och Bernardo Moreira, kontrabas. De har arbetat tillsammans rätt länge nu, är lyhört samspelta och har skapat en klangbild som är speciell med luftighet, exakthet och sinnrikhet i detaljarbetet. Musiken är alltså enligt Branco själv inte fado. Men jag vet inte vad man annars ska kalla den. Visor kanske? Den är långväga från pop och rock. Vissa lätta influenser från jazz kan höras framförallt i pianospelet. Och Cristina Brancos tekniska skicklighet och nogrannhet kan, liksom åtskilliga gånger tidigare, föra tankarna till klassisk romans. Jag tycker mycket om Cristina Brancos sång liksom det förnämliga kompet, men anser att flera av hennes tidigare skivor rymmer en större andel förstklassigt material. Detta är ett album som kompletterar bilden av en artist med en sällsynt integritet och nyfikenhet. Sångerna slår följe med en ansenlig rad av tidigare mästerstycken som för mig väger tyngre.

Den som befinner sig i Stockholm och har biljetter till sångerskans konsert på Fasching den 9 maj kan själva bedöma hennes musik. Cristina Branco kommer där att presentera sitt nya album. Men ett album räcker inte för en hel konsert, så jag förmodar att hon kompletterar skivans innehåll med fadosånger. Den som inte kommer dit rekommenderas ändå skivan, men helst i kombination med tidigare som Murmúrios, Ulisses, Cristina Branco Live, Não Há Só Tangos em Paris, Menina eller den fina samlingsutgåva om tre cd som heter Idealist.