Mísia
Ruas (2009)
Universal
***
Mísia skivdebuterade 1991 och har alltid haft en lite
intellektuell framtoning. Det visar sig i kräset textval och en närgången texttolkning. Musiken får ställvis en nästan deklamatorisk
prägel. Hon sjunger nyanserat, och den rätt starka rösten utnyttjas över ett
brett dynamiskt fält. Första hälften av denna dubbel-cd, Lisboarium, innehåller
fados om Lissabon. Fadons släktskap med annan musik understryks genom närvaron
av violin, som ger musiken ett vagt drag av tango. Alfredo Marceneiros sång Estranha
Forma de Vida blir här till Fado Inventaire, som sjungs på franska
till musettdragspel! Sångerna är lättast att uppskatta om man följer med i de utmärkta
texterna, som även finns på engelska. På den andra cd:n, Tourist, är Mísia
besökare i utländska musiktraditioner och sjunger på en rad olika språk. Det
blir mera intressant än fullödigt, och en del av sångerna belastas av tunga
elektroniska arrangemang. Bäst tycks hon trivas i latinska sånger. Men albumet
visar också att fadon är hennes verkliga hemmaplan.
António
Zambujo
Guia
(2010)
World
Village
***
António
Zambujo, här med sin fjärde cd, har tidigare tagit intryck från brasiliansk
musik och folkmusik från hemregionen Alentejo i södra Portugal. Nu tar han ut
svängarna lite vidare. Cd:n innehåller bara ett par traditionella fados, resten
är nykomponerat. De vanliga gitarrklangerna finns ofta med, men i några spår är
de ersatta av för fadon så ovanliga instrument som till exempel tuba, trombon,
trumpet och klarinett. En och annan kanske inte alls vill kalla denna vismusik
för fado. António Zambujo har en behaglig klar, ljus röst, och han har
utvecklats som sångare. Han sjunger lågmält, tankfullt och avspänt. Mestadels
tar sångerna upp temat kärlek med ett återhållet vemod. Långsamma tempon
dominerar. Musiken fungerar för mig bäst i enstaka sånger, medan helheten hade mått
bra av en större variation. Guia betyder guide. Den som väljer Zambujo som sin
vägvisare till dagens fado kommer att hamna i dess utmarker, i en ganska udda –
men fullt respektabel – musik.
Carlos do Carmo
À Noite (2008)
Universal
****
Efter
en karriär på över fyrtio år är Carlos do Carmo ett av fadons största namn. Han
har lanserat många sånger som blivit standardnummer och är en stilbildare med
en melodisk och poetisk fado, liksom en lysande uttolkare.
På
À Noite följer Carlos do Carmo fadons
huvudspår, det som kallas fado castiço
eller traditionell fado. Tre kompositörer delar på de tolv sångerna –
Armandinho, Alfredo Marceneiro och Joaquim Campos, alla tre legendariska
upphovsmän och musiker som blev kända på 1920-talet. Texterna är nyskrivna av
nutida diktare.
Skivans
material är starkt och mycket jämnt. Den 69-årige Carlos do Carmo har inte
förlorat mycket av röstens fyllighet och värme, och han har sin musikalitet och
det både lediga och engagerade sångsättet i behåll. Kompmusikerna José Manuel
Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och José Marino
Freitas, bas, är rena önskelistan för en fadosångare. À Noite visar upp en veteran som ännu kan vara en inspirerande
förebild.
Cláudia Madur
Fado Sem Tempo (2009)
FNAC lojas consignação discos
***
Varje
år kommer det till en handfull skivdebutanter inom fadon: några är dagsländor,
andra håller sig kvar på scenen. Jag hoppas Cláudia Madur är en av dem vi kan
få höra mera av framöver. Hon har en ovanligt vacker röst, som är klar, varm
och med viss fyllighet. Hennes sång framhäver den melodiska linjen mer än de
enskilda ordens innebörd, och musiken blir vårdad, jämn och avspänd. Till detta
bidrar även ett mycket följsamt komp med José Luís Nobre Costa eller Carlos
Caldeira, portugisisk gitarr, Artur Caldeira, spansk gitarr, och José Fidalgo,
kontrabas. De bästa spåren på skivan – som Fado Sem Tempo, Longe
Daqui och Meu Amor, meu Marinheiro – är högst njutbar fado. Urvalet
sånger, till större delen traditionell fado, är ovanligt välgjort för en
debutskiva. Det ska sägas att Cláudia Madur emellanåt har en lite tveksam
tonträffning, men det förtar inte intrycket av ett sympatiskt och lyckat album.
Sångerskan är 26 år och kommer från norra Portugal.
Marco Rodrigues
Tantas Lisboas (2010)
Universal
****
Marco
Rodrigues, som 2006 gjorde en fin debut med Fados da Tristeza Alegre,
återkommer nu med Tantas Lisboas där
han kompas av José Nanuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel
Proença, spansk gitarr, och Yami, bas, musiker som finns på många skivor. Som
vanligt spelar de oklanderligt. Här och var tillkommer andra instrument som
diskret utfyllnad. Pianisten Tiago Machado, även producent, framstår alltmera
som en av de mest begåvade sångkompositörerna i dagens fado. Marco Rodrigues
har en bra, lätt beslöjad röst och sjunger koncentrerat, allvarligt och med
påtaglig känsla. På denna skiva, som domineras av traditionell fado, tycker jag
den definitiva höjdpunkten är Ausência, en ny textsättning av Francisco
Vianas Fado Vianinha, en melodi som ”alla” sjunger, men sällan med sådan
innerlighet som här. En duett med Mafalda Arnauth, Valsa das Paixões, är
ett lyckokast. Skivan är jämn, seriös, välgjord. Först tyckte jag den var lite
tråkig, men gillar den allt mera vid förnyat lyssnande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar