Ytterligare några recensioner
av fadoalbum som först publicerades i musiktidskriften Lira. I ett avslutande inlägg med äldre recensioner kommer jag att
presentera några album till.
Aldina Duarte
Contos de Fados (2011)
Roda-Lá
*****
Aldina Duarte har gjort sig
känd som en uttolkare av en starkt vemodig fado som nästan alltid utgörs av
traditionella melodier till fadons ursprungliga komp portugisisk och spansk
gitarr, här briljant trakterade av (oftast) Jose Manuel Neto respektive Carlos
Manuel Proença. På detta album har de sex poeter som gjort nya texter –
däribland Aldina Duarte själv – låtit sig inspireras av verk ur
världslitteraturen, vilket är mycket sällsynt inom den slutna fadokulturen.
Texterna är intressanta och finns med i översättning till engelska. Det verkar
som om Euripides, Dostojevskij, O'Neill och de andra har inspirerat Aldina
Duarte även som sångerska. Hon har aldrig varit så bra som här, och det gäller
rösten likaväl som hennes intensiva och nyanserade uttryck. Skivan är jämn och
bjuder mestadels på en storslagen fado, bitter, luttrad och stark. Jag kan
förstå den som tycker denna musik är sorgsen i överkant, men övertygas helt av
kraften och känsligheten i sångerskans uttryck. Detta är Aldina Duartes bästa
album, och hon är unik röst i dagens fado.
Mafalda Arnauth
Fadas (2010)
Universal
****
Sångerskan Mafalda Arnauth är
en av de bästa sångerskorna inom dagens fado och har nu, med sex album, en
ordentlig rutin. Hon är även känd som en begåvad textförfattare och
sångkompositör. Därför är det lite förvånande att hon på denna nya cd själv
bara står för två texter och i övrigt främst förlitar sig på sånger som andra,
äldre artister lanserat. Men även om Amália Rodrigues Marújo Português,
Max Pomba Branca, Hermínia Silvas A Tendinha eller Artur Ribeiros
A Rosinha dos Limões är välkända för en del lyssnare, handlar det om
personliga versioner där Arnauth med sin omsorg, känslighet och vackra röst gör
något nytt av sångerna. Påfallande många går i snabbt tempo. Hela skivan
präglas av en lätt, poetisk och luftig ton (”fadas” betyder ”feer”) som
understryks av att gitarrklangerna i kompet – med den skicklige Luís Guerreiro
på portugisisk gitarr – utökats med andra, bland annat blåsinstrument, cello
och accordeon. Skivan är jämn och lättillgänglig, med en rad betagande
melodier, en av Mafalda Arnauths allra bästa.
Camané
Do Amor e dos Dias (2010)
EMI Music Portugal
****
Då Camané år 2008 gav ut
albumet Sempre de Mim hade det gått sju år sedan den senaste cd:n med
nytt material. Redan två år senare kommer en till. Och det finns stora likheter
mellan Sempre de Mim och denna nya skiva. José Mario Branco är även nu
producent, tillika kompositör till några av sångerna. Den utmärkta komptrion
med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr,
och Carlos Bica, bas, finns med nu också. Sångerna domineras av traditionell
fado till nya texter samt lite nyskrivet; en sång, Porque Me Olhas Assim,
är hämtad från Cristina Brancos repertoar. Camané fortsätter att vara en
utmärkt sångare med behaglig röst och ett intensivt och nyanserat förhållande till texterna, som är
av hög klass och lyckligtvis finns med i engelska översättningar. De håller sig
envetet kring temat kärleken och dess minnen, drömmar och vemod. Tonen är
återhållen, intim och reflekterande, och jag uppfattar denna nya skiva som
aningen mera enhetlig än Sempre de Mim. Jag skulle inte vilja vara utan
något av dessa jämna, genomarbetade och mogna album.
Cuca Roseta
Raíz (2013)
Universal
*****
Cuca Roseta gjorde en utmärkt
debut för ett par år sedan. Men ofta är det det andra albumet som visar vart en
artist är på väg. Jag är inte förvånad över att Cuca Roseta sjunger ännu bättre
på denna nya skiva – med större självförtroende och kontroll över den ljusa
rösten. Däremot att hon har skrivit alla sångerna utom en – text eller musik,
oftast båda delarna. Texterna är känslosamma och rör sig kring fadons
traditionella motiv: kärlek, Lissabon, fado, existentiella funderingar.
Melodierna påminner om traditionell fado och håller bra. Med andra ord är detta
inte en musik som försöker vidga fadons gränser, snarare fördjupa och bearbeta
det som fadon redan är. Möjligen är Fado
do Inverno med sin lätt jazziga ton ett undantag. Cuca Roseta kompas
skickligt av åtta av Portugals bästa gitarrister i olika konstellationer, men
de är diskreta, och det är ingen tvekan om vem som står i centrum. Cuca Roseta
är den bästa fadosångerska som framträtt sedan Carminho. Med sin kreativitet
kan hon också bli betydande som kompositör och poet. Detta album kan hon med
rätta vara stolt över.
Joana Amendoeira
Sétimo Fado (2010)
Nosso fado
*****
28 år gammal har Joana
Amendoeira stor rutin från scenframträdanden och inspelningar. Hon vårdar den
traditionella fadon, men på denna sjunde cd är det mesta nykomponerat, oftast
av hennes kompmusiker, till ord av goda textförfattare. Sångerna tar upp
typiska fadomotiv, och flera ansluter form- och stämningsmässigt till
traditionell fado. Hennes vanliga utmärkta komptrio – Pedro Amendoeira,
portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Paulo Paz, bas – är på
några spår utökad med ett par andra instrument. Joana Amendoeira har en varm
och smidig röst och tillräcklig musikalitet för att behandla snabbare nummer
med obekymrad lekfullhet. Men hon är lika mycket till sin fördel i lite
långsammare sånger där hon kan gå i närkamp med texten och skapa en lågmäld,
innerlig och känslig fado, rik på nyanser och uttryck. På denna skiva når hon
en ny nivå av mognad och självständighet, och jag tycker att hon ska räknas
till de allra bästa i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar