Vintergatan asfalteras i vitt

Vid beskedet om poeten Vasco Graça Mouras bortgång kom jag att tänka på en liten samling md portugisisk poesi i översättning som kom ut 2012, Vintergatan asfalteras i vitt (Almaviva). Här har Marianne Sandels översatt Ana Luísa Amaral (född 1956), Nuno Júdice (född 1949) och just Vasco Graça Moura (1942–2014). Hennes bokförlag Almaviva har under flera års tid presenterat översättningar av mycket litteratur som skrivits på portugisiska, inte bara i Portugal utan även i andra länder där det språket lever.

I boken presenteras författarna tämligen utförligt. Alla är de etablerade namn som fått läsare även utomlands. De är bildade, akademiskt verksamma poeter, hemmastadda i europeisk och inte minst portugisisk litteratur och kulturhistoria. I dikterna finns referenser därifrån – alltifrån antikens konst och legender och den höviska poesin under medeltiden till mera samtida skeenden i europeisk historia. Det är knappast någon överdrift om man påstår att de skriver en ganska intellektuell poesi, vilket inte minst gäller Vasco Graça Moura. Men även för den som inte förstår alla referenser är dikterna i den här boken givande. Bilder, tankar och iakttagelser fastnar i minnet. Vasco Graça Mouras dikt det säkra stället kan vara ett exempel; här möter minnen och känslor naturens raseri, färger och larm.

i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet

rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan

och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären.

skriken från de förskrämda måsarna korsade varandra, skriken

de utstötte under ryckig, vindpinad flykt, och vingslag piskade

över stranden, ledsam som på en tavla av augusto gomes,

som den strand där kvinnorna står på den askgrå sanden, svartklädda

i sin strävsamma sorg, sitt modlösa hopp,

men där kommer inga fiskare plötsligt utifrån havet, nej,

där står det ett par som tar avsked för alltid,

med ögonen fyllda av tårar och handslag som löses upp

i en gråblek värld där ingen lust mer finns

och ingen vill begära något av någon annan.

och du, min älskade, kunde inte gilla detta vilda raseri,

här från denna arkad som hör till min barndom,

där ingen promenerar nu, vid randen av dessa timmar

utan räddning för de skeppsbrutna, vid randen av det vredgade vattnet

där bara drunknande har ett säkert ställe.

Ana Luísa Amaral är professor i litteratur vid universitetet i Porto. Som författare är hon starkt influerad av engelskspråkig litteratur. Sin kunskap om språkets och litteraturens komplexitet använder hon i dikter med flera bottnar. Jag gillar till exempel Psykoanalys av skrivandet:

Även om det talar om sol och höga berg,

även om det besjunger oändliga vidder

eller de stora sanningarna,

är varje diktverk

om den

som skriver om det

När spåren av en själv

tycks vara uteslutna från orden

är det ändå man själv som beskrivs

när man skriver in sig i texten

som är ett bortskärande av en själv

Varje diktverk

är ett tillstånd av passion

i samspel med reflexen

från den som skrivit det

Varje diktverk

är om den

som skriver om det

och så älskar man omåttligt

allt eftersom man betraktar sig i versen,

får svindel

och drunknar

Av de här tre diktarna är det Nuno Júdice som är den mest lättillgängliga för mig. Jag tror det beror på att hans dikter återuppväcker så många bilder, intryck och stämningar som jag minns från många besök i Portugal, särskilt Lissabon. Det finns en speciell atmosfär här som jag också förknippar med fadomusiken och dess miljöer. Som i dikten I Lissabon.

Du går in på caféet och sätter dig vid bordet

som ännu inte torkats av, det är som om du

inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen

som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts

till sista droppen, och kastar håret bakåt

så att eventuella skuggor skingras. Din blick

är riktad mot taket där en klisterremsa

att fånga flugor blivit kvar från en sommar

för länge sedan. Fläckar av rök och fukt,

gips som blivit synligt skapar den abstrakta

tavla där du söker en mening med det

du saknar. Dina händer tvekar

i knät, som om du inte hade bestämt

vad du skall göra. Men om du gick ut igen, vart

skulle du gå, nu i skymningen när

man inte längre ser vem som går förbi där ute? Och

om du stannar kvar, vem kan då komma så här dags

för att inte lämna dig ensam vid detta bord

som man dröjer med att torka av? Utan att veta

varför, bevarade jag bilden av dig och har den

i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,

som om du hade bett den att hålla det hemligt.