De sämsta böckerna om fado

Den som vill läsa om fadomusik har inte mycket litteratur att tillgå. På svenska finns Thomas Nydahls böcker Kärlek och längtan (h:ström 2005) och Musiken som föddes bortom haven (Artéa 2006) samt min egen Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013). På portugisiska finns numera en hel del att välja på men för svenska läsare är det sällan ett realistiskt val eftersom få kan läsa portugisiska. Men engelska då? Normalt är det ju så att om det finns en bokhylla om något på svenska, så finns det ett bibliotek på engelska. Många engelskspråkiga verk får dessutom status av standardverk.

Så är det inte när det gäller fadon. Det finns få böcker om musiken på engelska, och den enda som verkligen framstår som ett standardverk är Rui Vieira Nerys A History of Portuguese Fado (Imprensa Nacional-Casa  da Moeda 2012) som är en översättning och uppdatering av hans Para uma História do Fado (Público 2004). Att allt som kommer på engelska inte är bra lämnar två små böcker från Hephaestus Books i USA vittnesbörd om. Jag skriver detta för att varna för dessa böcker.

De långa titlarna framgår av bilderna. Som synes är de mycket lika varandra och det gäller även innehållet. Den som börjar med orden Fado, including … innehåller lite om portugisisk gitarr, coimbrafado och annat men är till större delen identisk med den något tunnare boken. De innehåller helt enkelt artiklar om fadomusiker hämtade från Wikipedia.

Inget ont om Wikipedia, som jag ofta använder själv. Men att bara plocka text ur Wikipedia utan att redigera, sovra, kontrollera och ställa samman är en hopplös idé om man vill göra en bok. I den portugisiska versionen av uppslagsverket finns det mycket mer om fado än i den engelska, men det har personerna bakom dessa böcker inte brytt sig om. Vi kan alltså bara hitta artiklar som ingår i engelskspråkiga Wikipedia.

Det får vissa konsekvenser. En mängd viktiga musiker finns inte med i lexikonet och saknas alltså i böckerna. Andra helt betydelselösa musiker som lyckats komma med i lexikonet tar plats som de inte skulle ha varit berättigade till om det hade funnits någon kunskap hos dem som sammanställt materialet. En för fadon så banbrytande musiker som Alfredo Marceneiro avfärdas på fem rader medan populärsångerskan Anabela (som är mycket bra men inte har så mycket med fado att göra) får tre sidor … Flera sångartister med en perifer anknytning till fadon finns med, som Yolanda Soares och Teresa Salgueiro. Men det finns inte ett ord om till exempel Fernando Maurício, Fernando Farinha eller Fernanda Maria … Ordningsföljden i boken är helt godtycklig och varken kronologi eller alfabetsordning har tillämpats. Artiklarna är inte redigerande, vilket får till följd att vissa artister presenteras med diskografier, medan sådana saknas där det verkligen hade varit värdefullt, som i fallen Amália Rodrigues eller Carlos do Carmo. Layouten och typografin är amatörmässiga. Till och med pappret är av dålig kvalitet.

Böckerna har inga författare men någon ligger naturligtvis bakom idén. Att inte några namn på ”redaktörerna” finns beror förmodligen inte på anspråkslöshet utan på att vederbörande inte vill skylta med sin okunnighet och omdömeslöshet. Förlaget skriver på baksidorna: ”We believe books such as this represent a new and exciting lexicon in the sharing of human knowledge.” Det är en bedömning det torde vara helt ensamt om.

Det finns bättre böcker om fado på engelska – däremot inga sämre. Möjligen återkommer jag till något mera läsvärt framöver.