Vladimír Holan (1905–80) var
en tjeckisk poet från Prag. Han debuterade 1932 och hans produktion under 30-
och 40-talen präglades av tidens omvälvande politiska händelser som det spanska
inbördeskriget och den nazistiska ockupationen av hans hemland. Han gick med i
kommunistpartiet, men lämnade det efter en tid bland annat för att han
reagerade mot det stärkta sovjetiska inflytandet. Han anklagades för formalism,
isolerades och tvingades till tystnad men fortsatte att skriva. Han levde hela
sitt liv i Prag, under senare år i fattigdom.
Ur Hjärtats nattvaka (1963)
Döden
Du trängde bort den ur
medvetandet redan för
många år sedan,
skärmade av din vrå, försökte
glömma allting.
Du visste att den inte finns
i musiken,
och du sjöng,
du visste att den inte finns
i tystnaden,
och du teg,
du visste att den inte finns
i ensamheten,
och du sökte den.
Men o, hur kommer det sig att
du i dag
är lika fylld av ångest som
den
som plötsligt mitt i natten
blir varse
en ljusstråle under dörren
till
rummet bredvid
där ingen har bott på länge?
Holan skrev under 50- och
60-talen gärna längre dikter. Den mest kända heter Natt med Hamlet som kom i svensk översättning på Cavefors förlag
1969. Tolkningen är gjord av Dagmar Chvojková-Pallasová och Harry Järv, som
också svarar för tolkningarna i volymen Drömmen
och andra dikter (Cavefors 1970), där urvalet till stor del kommer från de
samlingar som ställdes samman av material som Holan skrev under sin påtvingade
tystnad.
Ur På frammarsch (1964)
Människorösten
Stenen och stjärnan påtvingar
oss inte sin musik,
blommorna är tysta, det är
som om föremålen förtiger något,
för vår skull förnekar djuret
att det upplever
samklangen mellan oskulden
och hemligheten,
vinden är alltid kysk som en
symbol,
och vad sången är, det vet
bara de förstummade fåglar
som du kastade otröskade
kärvar till på julafton.
För dem räcker det att vara,
och det är obeskrivligt. Men vi,
vi är ängsliga, och inte bara
i mörker;
inte ens i det flödande
ljuset
ser vi vår nästa,
och skrämda ända till
vettlösa besvärjelser
skriker vi: ”Är du här?
Tala!”
Vladimír Holan kan tyckas
vara en dunkel och inbunden poet med en pessimistisk läggning. Jag upptäckte
hans diktning när de två böckerna var ganska nyutgivna i Sverige och har
särskilt återvänt till många av de kortare dikterna i Drömmen. Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma
tolkningarnas kvalitet men tycker att de i sin svenska språkdräkt är
fängslande, gåtfulla och vackra.
På frammarsch
Det finns ingen ursäkt för
diktaren, inte hans död ens.
Och ändå blir det på något
sätt
några tecken över
från hans farliga tillvaro.
Och i dem
förvisso inte
fullkomligheten, även om den skulle vara paradiset,
utan sanningsenligheten, även
om den skulle vara helvetet …
Ur Trialog (1964)
Hur gärna …
Hur gärna skulle jag inte
vika in på den lilla ölstugan
där allt är så enkelt, där
man ser också kocken
och redan diskade bestick som
sköljs,
där det står en järnkamin med
ett långt rör
som det drar i så det susar …
Om jag gick dit
skulle jag beställa bara vin,
lantvin, lite rostfärgat,
och jag skulle vänta på en
vän och glädjas åt det,
och han skulle komma
redan innan jag hade tömt
flaskan.
Vi skulle prata, få kontakt
med varandra, smutta på vinet,
anförtro varandra våra
bekymmer, det skulle värma oss i själen,
om också bara med en jordisk
förhoppning –
och jag skulle glömma bort
att de dödas själar
verkligen är större än de var
i livet,
ja, för att vi alltid gråter
när vi ser dem …
Å, ja, detta är också sjuttiotal! Det bättre sjuttiotalet. Även jag minns vilket intryck Holan gjorde på mig och han hade en del i mina resor till Prag dåförtiden. Han borde ha fått Nobelpriset. Nu blev det i stället Jaroslav Seifert, som också är bra men av ett lite annat slag.
SvaraRadera70-tal men också tidlöst. Det finns knappast någon annan diktsamling som jag återvänt så mycket till som just Drömmen. Tycker översättarna har fått fram en fin rytm och dynamik i språket. Visst kunde han ha fått Nobelpriset, men jag hoppas han är en sådan författare som kan leva vidare utan det.
SvaraRadera