Vladimír Holan: Drömmen

Vladimír Holan (1905–80) var en tjeckisk poet från Prag. Han debuterade 1932 och hans produktion under 30- och 40-talen präglades av tidens omvälvande politiska händelser som det spanska inbördeskriget och den nazistiska ockupationen av hans hemland. Han gick med i kommunistpartiet, men lämnade det efter en tid bland annat för att han reagerade mot det stärkta sovjetiska inflytandet. Han anklagades för formalism, isolerades och tvingades till tystnad men fortsatte att skriva. Han levde hela sitt liv i Prag, under senare år i fattigdom.

Ur Hjärtats nattvaka (1963)

Döden

Du trängde bort den ur medvetandet redan för

många år sedan,

skärmade av din vrå, försökte glömma allting.

Du visste att den inte finns i musiken,

och du sjöng,

du visste att den inte finns i tystnaden,

och du teg,

du visste att den inte finns i ensamheten,

och du sökte den.

Men o, hur kommer det sig att du i dag

är lika fylld av ångest som den

som plötsligt mitt i natten blir varse

en ljusstråle under dörren till

rummet bredvid

där ingen har bott på länge?

Holan skrev under 50- och 60-talen gärna längre dikter. Den mest kända heter Natt med Hamlet som kom i svensk översättning på Cavefors förlag 1969. Tolkningen är gjord av Dagmar Chvojková-Pallasová och Harry Järv, som också svarar för tolkningarna i volymen Drömmen och andra dikter (Cavefors 1970), där urvalet till stor del kommer från de samlingar som ställdes samman av material som Holan skrev under sin påtvingade tystnad.

Ur På frammarsch (1964)

Människorösten

Stenen och stjärnan påtvingar oss inte sin musik,

blommorna är tysta, det är som om föremålen förtiger något,

för vår skull förnekar djuret att det upplever

samklangen mellan oskulden och hemligheten,

vinden är alltid kysk som en symbol,

och vad sången är, det vet bara de förstummade fåglar

som du kastade otröskade kärvar till på julafton.

För dem räcker det att vara, och det är obeskrivligt. Men vi,

vi är ängsliga, och inte bara i mörker;

inte ens i det flödande ljuset

ser vi vår nästa,

och skrämda ända till vettlösa besvärjelser

skriker vi: ”Är du här? Tala!”

Vladimír Holan kan tyckas vara en dunkel och inbunden poet med en pessimistisk läggning. Jag upptäckte hans diktning när de två böckerna var ganska nyutgivna i Sverige och har särskilt återvänt till många av de kortare dikterna i Drömmen. Jag har naturligtvis ingen möjlighet att bedöma tolkningarnas kvalitet men tycker att de i sin svenska språkdräkt är fängslande, gåtfulla och vackra.

 

På frammarsch

Det finns ingen ursäkt för diktaren, inte hans död ens.

Och ändå blir det på något sätt

några tecken över

från hans farliga tillvaro. Och i dem

förvisso inte fullkomligheten, även om den skulle vara paradiset,

utan sanningsenligheten, även om den skulle vara helvetet …

Ur Trialog (1964)

Hur gärna …

Hur gärna skulle jag inte vika in på den lilla ölstugan

där allt är så enkelt, där man ser också kocken

och redan diskade bestick som sköljs,

där det står en järnkamin med ett långt rör

som det drar i så det susar … Om jag gick dit

skulle jag beställa bara vin, lantvin, lite rostfärgat,

och jag skulle vänta på en vän och glädjas åt det,

och han skulle komma

redan innan jag hade tömt flaskan.

Vi skulle prata, få kontakt med varandra, smutta på vinet,

anförtro varandra våra bekymmer, det skulle värma oss i själen,

om också bara med en jordisk förhoppning –

och jag skulle glömma bort att de dödas själar

verkligen är större än de var i livet,

ja, för att vi alltid gråter när vi ser dem …