Fado på cd: Recensioner i repris (10)

Med detta inlägg har jag återpublicerat 50 recensioner, ursprungligen i tidskriften Lira. Fyra av dem handlar om antologier, nio om album med äldre musiker och 37 om utgåvor av musiker inom den så kallade nya fadon. Hittills har jag bara tagit med album av olika artister. Bredden inom den nya fadon är alltså anmärkningsvärd, liksom toppskiktets höga standard. Speciellt med tanke på att välkända musiker inom den nya fadon som Pedro Moutinho, Helder Moutinho, Ana Sofia Varela, Carla Pires, André Baptista, Rute Soares, gitarristen Custódio Castelo med flera inte tagits med. Längre fram kommer jag att återpublicera ytterligare några recensioner, och då delvis med artister som redan finns med i denna översikt, exempelvis Aldina Duarte, Joana Amendoeira och Camané.

Antologi

Urbanas (2013)

Tugaland

****

”De är den nya generationen” står det på omslaget till detta album som presenterar nya sångerskor som uppmärksammats i Portugal men inte riktigt nått en internationell publik än. Skivan är ett initiativ av kompositören, producenten med mera Diogo Clemente, som spelar spansk gitarr tillsammans med Ângelo Freire, portugisisk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr – ett komp som är rena önskelistan för en sångartist. Att det bara är kvinnor här är symtomatiskt för en musik där det går fem nya sångerskor på varje man som kommer fram. De heter Carolina, Maria Emília Reis, Sara Correia, Tânia Oleiro, Vanessa Alves och Teresinha Landeiro. Alla är bra. I särklass är Carolina, även känd som Lina Rodrigues, vars försenade debutskiva är efterlängtad när den kommer senare i år. Hennes känsliga och lyriska sångsätt liknar Oleiros, som sjungit rätt länge på fadoställen i Lissabon. De övriga sjunger mera kraftfullt, med attack och starkt uttryck. Bäst av dem är kanske Correia. Men överlag framstår dessa nya sångerskor som mycket talangfulla. En utmärkt dokumentation av ung fado.

Joana Costa

Recado (2008)

SPA

***

En ny fadosångerska kommer in på scenen. Ytligt sett har hon få förutsättningar att hävda sig: en lite torr, alldaglig röst utan egentlig lyskraft. Men med sina begränsningar gör hon en anmärkningsvärd musik. Den har en stark förankring i traditionell fado, med nya och äldre texter av hög klass. Hon kompas av Samuel Cabral, portugisisk gitarr, André Teixeira, spansk gitarr, och Filipe Teixeira, kontrabas – nya bekantskaper som visar att den nya fadon har en bred topp av instrumentalister, för det är ett förstklassigt komp. Costa utgår från orden, som tolkas med en personligt präglad frasering som skapar en sträv och sårig fado, som om musiken bottnade i egen bitter erfarenhet. Detta är en musik i gråtoner och skuggor, med ojämna kanter, men med temperament och inlevelse. Joana Costa påminner starkt om Aldina Duarte och gör liksom hon en musik som har kontakt med fadons kärna av längtan och utsatthet. Därför är hon intressantare än flera av sina kolleger som sjunger med vackrare röster men uttrycker mindre.

Cristina Nóbrega

Palavras do Meu Fado (2010)

iPlay

***

Cristina Nóbrega skivdebuterar med Palavras do Meu Fado. Hennes sång åtföljs av fadons ”klassiska” komp, portugisisk och spansk gitarr, med respektive Luís Ribeiro och Jaime Martins, kompetenta och effektiva. Och Cristina Nóbrega är en bra sångerska vars rytmiska säkerhet och kunnighet i fadons frasering antyder att hon har rutin. Hon ger sig resolut i kast med den svårsjungna Barco Negro utan minsta osäkerhet. Hon har en stark, distinkt och rätt smidig röst som är lätt att känna igen. 

Det är en jämn skiva där det inte finns några självklara höjdpunkter. Med sin lättillgänglighet kan den vara en bra introduktion till fado för nya lyssnare. Sångerna är vackra, med fina texter. Men skivan domineras totalt av slagnummer från fadodrottningen Amália Rodrigues repertoar. Cristina Nóbrega klarar sig bra i jämförelse med andra uttolkare, men det är ett svaghetstecken att en fadosångerska inte lanserar egna sånger. Det behöver hon ändra på om hon vill synas på en framtida fadoscen. I så fall har hon nog en plats där.

Verdes Anos

Coimbra Fado (2008)

ARC

***

I fadons uppsving under senare år har den akademiska Coimbrafadon hamnat i skymundan. Men musiken lever, nu som förr ofta i musikaliska sällskap. Verdes Anos består av sångarna António Dinis, Gonçalo Mendes (tenorer) och Rui Seoane (baryton) samt gitarristerna Miguel Drago, Luís Barroso (portugisisk gitarr) och João Magalhães Martins (spansk gitarr). De är välutbildade och kunniga musiker, med ett extra plus före den ljusare av tenorerna, som jag tror är Mendes. Sångarna sjunger omsorgsfullt, gitarristerna bidrar med den för Coimbra typiska stora klangbilden och ett markerat ackordspel. Sångerna är hämtade från hela Coimbrafadons historia, från urgamla Fado Hilário (1890-talet) till nyskrivet, men tyngdpunkten ligger på de stora Coimbrasångarnas repertoar. Detta är en respektabel presentation av Coimbras musik, och det är lätt att uppskatta de vackra sångerna. Förhoppningsvis kan skivan väcka lyssnarnas nyfikenhet för de verkliga pionjärerna inom denna mycket speciella musik, den klassiska Coimbrafadons mästare.

Hermínia Silva

Perfil (2011)

iPlay

Fado

****

Ordet ”perfil” betyder profil och här är profilen en av fadons stora sångerskor, Hermínia Silva (1913–93). Under en halvsekellång karriär, som till stor del utspelades på teaterscenen i revyer och operetter, lanserade hon en rad sånger som ännu tillhör standardrepertoaren. Silva var en bra sångerska som sjöng ledigt och elegant, som bäst på 50- och 60-talen. Senare förlorade rösten lite av sin lätthet, men hon var mycket hörvärd även på 70-talet. Hennes berömmelse beror inte bara på röst och sångsätt, utan lika mycket på hennes sceniska utstrålning, humor och självironi. Glimten i ögat finns också med i hennes musik och av inspelningarna här kan man ana att hon var rolig att höra från scenen. Bortsett från två poplåtar från 1970, som jag gärna hade bytt ut mot ett par av Silvas 30-talsinspelningar, är detta en fin presentation av en viktig sångerska. Musiken är från en förfluten tid (50- till 70-tal), men det är bra att den finns att tillgå. Hermínia Silva var en vänlig och stark personlighet, och inom fadon tillhör hon de klassiska namnen.