Långfredag med Einar Ekberg

I dagens enorma utbud av musik – inte minst genom Youtube och Spotify – kan vem som helst hitta snart sagt vad som helst, när som helst. Svårigheten blir inte att finna utan att välja bort. Jag är öppen för tanken att det kan finnas stora och spännande musiker inom genrer som jag valt bort – exempelvis hårdrock och marschmusik – men har bedömt sannolikheten att träffa på sådana musiker som större inom annan musik, främst klassiskt, jazz och folkmusik. Att jag valt att avstå från en del musik är skälet till att jag länge missat en av våra största sångare, Einar Ekberg. Visst kände jag till namnet. Han spelades ofta på radion i min barndom, men frireligiösa sånger har aldrig riktigt varit mitt område. Jag sänder en tacksam tanke till bloggen Rapsodi, som fäste min uppmärksamhet vid Ekbergs musik. Den intresserade kan titta in här: http://secondblogbyme.blogspot.se/search/label/Ekberg%20Einar

Det finns en hel del med Einar Ekberg på Spotify och Youtube, men jag har mest lyssnat till en besynnerligt billig trippel-cd som heter Sånger om himlen (Linx Music), utgiven 2012. Utgåvan har sina brister i informationen, exempelvis saknas uppgifter om när inspelningarna är gjorda, vilket hade varit intressant att veta.

För Ekberg tillhör det förflutna, nästan samtida med Jussi Björling, som var född 1911 (Ekberg 1905) och avled 1960 (Ekberg 1961). Jussi Björling är fortfarande vår störste sångarhjälte. Att Einar Ekberg numera är halvt bortglömd får väl skyllas på hans repertoarval. Här finns emellertid en stor sångare att upptäcka eller återupptäcka.

Bland annat detta skriver Wikipedia om honom: ”Ekbergs familj tillhörde pingstförsamlingen i Malmö där Ekberg var verksam som solist och sångledare. Han studerade sång för Agnes Ekholm och Frey Lindblad, men var som musiker i princip autodidakt.

Vid sitt första framträdande i USA 1924 kom han i kontakt med Lewi Pethrus, vilket medförde att han knöts som solist till Filadelfiakyrkan i Stockholm, ett engagemang som varade mellan 1925 och 1948. Detta år emigrerade han till USA och bosatte sig i Kalifornien. Han turnerade över hela USA, Sverige, Tyskland, Holland och Danmark.

Från 1954 var han verksam vid den svenska pingströrelsens radiostation IBRA Radio där många av hans inspelningar finns arkiverade. Ekberg startade 1930 tidskriften Sångens Härold och gav även ut sånghäften. Han har komponerat ca 200 sånger och hans 13 häften ’Einar Ekbergs Amerikarepertoar’ har sålt i 350 000 exemplar.

/…/

Sohlmans musiklexikon skriver att ’Einar Ekbergs stämma var varm och välljudande och hans sång präglades av djup musikalitet, stort tekniskt kunnande och kongenial texttolkning. Han hade en utpräglad förmåga att lyfta fram och adla även enkla konstlösa sånger av typisk frikyrklig karaktär.’

Einar Ekberg var under många år en av landets populäraste sångare/artister som drog stor publik i kyrkor och konsertframträdanden. I samband med Stockholms stads 700-årsjubileum gav staden en konsert med Einar Ekberg i Kungsträdgården. Han drog en publik på 30 000–35 000 personer enligt Dagens Nyheter.” Så långt Wikipedia.

Einar Ekberg hade en varm, jämn, fyllig baryton med enastående bärighet. Det demonstreras exempelvis i slutet av sången Himmelen är underbar, där rösten seglar iväg som en svala i glidflykt medan ackompanjemanget betar av takt efter takt. Sångsättet är omsorgsfullt i tonbildning och frasering, textningen tydlig och noggrann. Fastän sången i grunden är lugn och behärskad finns också en känsla för dramatisk intensifiering, en behärskning av dynamik och struktur. Flera av sångerna är vackra, men de är mestadels så enkla att man kan föreställa sig dem sjungas av en församling. Ekberg förvandlar genom sina tolkningar denna enkelhet till konst.

Sånger om himlen heter alltså albumet, och detta är Einar Ekbergs ihärdiga tema. Sångerna är raka motsatsen till Horatius berömda carpe diem-attityd enligt vilken man ska gripa dagen och leva livet i den stund det utspelas. I de här sångerna är jordelivet mest en transportsträcka, full av smärta, sjukdom och oro. Att sådant upphör vid dödens inträde kan den mest förhärdade ateist instämma i. Men med Ekbergs tro öppnar döden också för mötet med Jesus, en evig ro och kärlek. Vad finns mera i himlen? Rikedomar i form av ”gator av guld” och ”pärleportar” och liknande. Välvilligt tolkar jag det som återanvändning av ett ålderdomligt bibliskt bildspråk för sällhet och frid, snarare än den snikna materialistiska längtan efter rikedomar som det ser ut som.

Ett par saker förvånar mig i denna musik. Det ena är hur individualistisk den är. Fastän jag föreställer mig församlingen som en gemenskap med ett ömsesidigt förtroende mellan medlemmarna, handlar sångerna väldigt mycket om jag, inte om vi. Titlar som O, hur jag längtar se staden, När min vandring på jorden är slut, När en gång jag lämnat jordens strider, Hela vägen går han med mig, Mitt hem bortom bergen, När jag väl har fullbordat mitt lopp och så vidare talar sitt tydliga språk om att sångerna inte skildrar något kollektivt.

Det andra exemplifierar jag med sången Det blir något i himlen för barnen att få. Här sjunger Einar Ekberg:

De får kronor av guld,

de får harpor också,

de får kläder så vita som snö.

Det blir något att få,

det blir något att få,

det blir något för barnen att få.

I den himmelska stad,

där var tunga är glad,

där blir något för barnen att få.

Hur pass lockande var detta för barn under Ekbergs tid? Troligen stod en ny cykel, ett par skidor, en hundvalp eller en skolresa högre på önskelistan än harpor och vita kläder. Återigen, skulle jag tro, bruket av ett ålderdomligt bibliskt bildspråk.

Märkligare är emellertid den dystra tonen. När sången börjar med några tunga pianoklanger kan man tro sig vara på väg in i någon av de deppigare sångerna i Schuberts Die Winterreise. När Ekberg talar om att var tunga är glad, låter han så nedstämd att effekten blir paradoxal. En glädjens och förvissningens musik som låter sorgsen?

I själva verket är musik som till hundra procent är rosiga kinder eller klackarna i taket sällan intressant i längden, låt vara att den kan ha en omedelbarhetens charm. De religiösa texternas kompromisslösa förtröstan i kombination med det stråk av vemod som så ofta är närvarande i Einar Ekbergs uttolkningar gör musiken mer dubbeltydig och gåtfull än förmodligen var avsikten. Jag vill inte påstå att sångerna för fram motstridiga budskap, men det uppstår en komplexitet, en spänning i dem.

Man kan bli lite besviken över att Einar Ekberg begränsade sig till religiösa sånger och folkvisor när han uppenbart hade musikalitet, röst, kunskap och känsla nog för att behärska exempelvis den klassiska romans- och oratorierepertoaren. Ungefär som man kan tycka det är lite av ett slöseri att sångerskan Mahalia Jackson så envist ville manifestera sin kristna tro med spirituals och gospel när hon kunde ha blivit en bluessångerska i paritet med Bessie Smith. Men nu får man uppskatta en artist utifrån vad vederbörande faktiskt gjorde och inte gräma sig över sådant som inte gjordes. Det är en förhoppning att Einar Ekbergs val av repertoar inte diskvalificerar honom som sångare för en nutida publik som i så fall riskerar att missa en de bästa barytonröster som jag känner till. Kanske kunde han ha blivit en svensk motsvarighet till Dietrich Fischer-Dieskau. Nu blev han i stället förkunnaren Einar Ekberg som förde fram sitt budskap i musik, värd att väcka ur glömskan.