Coimbras fado up to date

I universitetsstaden Coimbra i mellersta Portugal uppstod i slutet av 1800-talet en fadomusik som på många sätt skiljer sig från Lissabons. Sångartisterna är män. Musiken är en syntes av folkmusik, gamla ballader och inflytanden från klassisk musik. Sångarna syftar tydligt mot ett klassiskt stilideal, de sjunger som om det gällde romanser eller opera. Sångerna handlar till skillnad från Lissabons fado aldrig om Lissabon, men däremot om Coimbra eller landsbygden däromkring eller episoder från studentlivet. Men sånger om längtan, ensamhet och saknad är lika vanliga som i Lissabons musik. Sångarna kompas av portugisisk och spansk gitarr, men spelsättet är annorlunda än i Lissabon: mera ackordsbaserat, ofta med brutna ackord. Själva den portugisiska gitarren i Coimbras musik är något större än i Lissabons och har en lite kraftigare klang. Det finns många andra skillnader mellan de här två fadotraditionerna, och möjligen återkommer jag till ämnet längre fram.

Coimbra ligger vid floden Mondego i mellersta Portugal. 

Coimbras fado är en mycket särpräglad musik, lätt att känna igen. Den typiska fadon från Coimbra är en långsam, känslosam, oftast vemodig sång. Snabbare och mera dansanta tongångar förekommer också, men är mindre vanliga. Coimbrafadon kräver mycket skickliga sångare för att komma till sin rätt.

Coimbrafadons rykte vilar till stor del på gamla meriter. I slutet av 20-talet gjorde sångare som António Menano och Edmundo de Bettencourt musiken känd med hjälp av talrika skivinspelningar. De bidrog också till att skapa en repertoar som ännu utnyttjas. Sångare som Fernando Machado Soares och Luiz Goes förde från 50-talet och framåt Coimbrafadon till nya höjdpunkter. Under diktaturen var trubadurerna José Afonso och Adriano Correia de Oliveira, som båda utgick från Coimbras fado, modiga röster för oppositionen mot regimen. Coimbra har också en stolt gitarrtradition med förgrundsgestalter som Artur Paredes, Carlos Paredes och António Portugal.

António Menano.

Men Coimbras fado har inte varit så delaktig i den framgångsvåg för fadon som inleddes omkring 1990 och ännu inte har mattats. Dagens artister från Coimbra har exempelvis varit svåra att hitta på skiva. Därför är det roligt att kulturcentret Fado ao Centro i Coimbra nu utgivit två album med den fado som i dag praktiseras i universitetsstaden. De heter Fado de Coimbra (Fado ao Centro).

 

Volym ett innehåller 15 äldre sånger med dagens artister. Här kan vi finna flera av de mest kända sångerna inom Coimbras fado, som Augusto Hilários Fado Hilário och Francisco Menanos Solitário. Även den välkända filmmelodin Coimbra från filmen Capas Negras (1947) finns med. Volym två är en dubbel-cd där den första rymmer 21 sånger: en del äldre nummer, annat som är nyskrivet. Den andra cd:n är rent instrumental med 20 spår på portugisisk gitarr.

Sammanlagt medverkar 12 sångare och 19 gitarrister, 13 av dem på portugisisk gitarr. Jag måste erkänna att jag av alla dessa musiker tidigare bara hade hört talas om sångaren João Farinha och gitarristen Luís Barroso. Detta är musiker som har sin publik i hemstaden, de är inte några namn som är kända av en bredare portugisisk publik. João Farinha är den helt dominerande sångaren i denna utgåva och sjunger nästan hälften av sångerna. Han är en bra och kunnig representant för Coimbras fado, med en ljus, känslig tenor, utomordentlig sångteknik och en kombination av elegans och uttrycksfullhet. Troligen kommer han på sikt ändå inte att kunna jämföras med redan legendariska namn som António Menano och Fernando Machado Soares, men han är en av de allra bästa sångarna inom dagens Coimbrafado.

Staden har ungefär 140 000 invånare och kan inte rimligen producera hur många stora sångare som helst. Och de övriga rösterna här är inte riktigt i klass med Farinhas, bortsett från Gonçalo Mendes, en överraskande fin tenor med slank, smidig stämma som påminner mycket om Farinha. Men även de andra sångarna, de flesta tenorer, är klart hörvärda. Det här albumet visar att traditionen är obruten och att musiken i hög grad lever vidare.

Skivan med portugisisk gitarr är mycket njutbar. Luís Barroso har sex spår och nio andra gitarrister medverkar med egna solonummer. Jag har svårt att uppfatta någon skillnad i kompetens mellan dem. De är alla bra och rätt lika varandra, säkerligen med en likartad musikutbildning som bakgrund. Coimbras fado, med den starka anknytningen till universitetet, är i största allmänhet en mer standardiserad fado än Lissabons. Även bland sångare som med skiftande kompetens sjunger på samma sätt och ofta också samma sånger.

Flera av gitarrstyckena är skapade av gitarrfamiljen Paredes: Carlos Paredes förstås, den mest kände av dem, hans far Artur Paredes, Coimbramusikens store stilbildande gitarrist, och i ett fall även Gonçalo Paredes, som var far till Artur Paredes. Inspelningarna påminner om Carlos Paredes och anknyter till klassisk musik från sent 1800-tal och 1900-talet.

Denna utgåva med aktuell Coimbrafado tycker jag är värdefull eftersom den ger en bild av musiken som den låter i dag. Den vittnar också om hur starkt Coimbras fado lever vidare och hur skickliga dess uttolkare är, inte minst gitarristerna. Därför är det lite synd att Fado ao Centro inte lagt ner mera möda på att presentera musiken och musikerna. Informationen är torftig, tyvärr, men musiken är så pass vacker att jag skulle vilja veta mera.

Coimbra är lite av en portugisisk motsvarighet till Uppsala. Städerna är i samma storleksordning. Uppsala är Sveriges fjärde största stad. Coimbra är nummer tre, fyra eller fem i Portugal, lite beroende på hur man räknar, till exempel om man ska räkna Amadora, ett konglomerat av förstäder till Lissabon som utgör en kommun, som stad eller inte. De har landets äldsta universitet, i Coimbra från 1308, i Uppsala från 1496. Det finns en Fyriså i Coimbra också, men där heter den Mondego. Båda städerna har botaniska trädgårdar. I universitetens hägn har musiktraditioner utvecklats som i första hand förts fram av manliga musiker – Uppsala har manskören Orfei drängar och Gluntarna, Coimbra har sin akademiska fado. Sedan finns förstås skillnader också. Coimbra är en mycket kuperad stad där uppförsbackarna leder till universitetet som tronar högst. Coimbra har också en välbevarad medeltida stadskärna och en tät gammal stadsbebyggelse med de för Portugal så typiska kakelfasaderna.

Så här ser det ut i centrala Uppsala.

Marknad i Coimbras äldre del.

Skylten vid botaniska trädgården i Coimbra innehåller viktig information för besökare
– som att man inte får plocka trädgårdens växter eller spela fotboll där.