Sjöwall-Wahlöö än en gång

Sommartid. Nu förväntas svenskarna ligga i hängmattan eller på stranden eller resa på semester, allt med en trave deckare inom räckhåll (fast kriminalroman är ett bättre ord eftersom privatdetektiverna i dessa privatiseringens tidevarv är ett nära nog utdött släkte). Enligt en vanlig uppfattning är sommaren den tid då vi läser kriminalromaner i ännu högre grad än annars. Lättlästa, mer eller mindre spännande böcker som inte kräver tålamod, tankedjup eller bildning. Som bjuder obetydligt motstånd och alltid slutar lyckligt såtillvida att en kriminalgåta blir löst.

Själv tar jag gärna med några kriminalromaner när jag reser bort, väl medveten att chansen är försumbar att böckerna är så bra att jag skulle vilja läsa om dem i framtiden. Så böckerna lämnas kvar på resmålet när de är lästa och packningen blir lite lättare på hemresan. Men visst finns det kriminalromaner som jag läst om. Dit hör de tio romanerna i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös serie och Martin Beck och hans poliskolleger.

Bilderna i detta inlägg är bokomslag av
Kaj Wistbacka till den pocketutgåva som
Norstedts gav ut 1982.

 Sedd i backspegeln, och med mina bristande kunskaper som utgångspunkt, verkar den svenska kriminallitteraturen ha en vändpunkt just vid Sjöwall-Wahlöö vars romaner kom ut 1965–75. Före dem skrev författare som Maria Lang och Stig Trenter pusseldeckare som trots vissa förtjänster, som Trenters Stockholmsbilder, var bleka i jämförelse med de bästa brittiska och amerikanska författarnas. Efter Sjöwall-Wahlöö har en strid ström av nya namn i genren kommit fram. En del skriver trist, förutsägbart och fantasilöst, med alla de schabloner som den här sortens litteratur är rik på. Men andra, med Stieg Larsson i spetsen, har kunnat hävda sig på en internationell marknad och står sig gott vid jämförelser med utländska kriminalförfattare. Det är sannolikt att Sjöwall-Wahlöö har varit en inspirationskälla och förebild för flera av dem.

Ska man vilja läsa om en kriminalroman, så måste där finnas något mer än kriminalgåtan och dess lösning. Så varför har jag återkommit till Sjöwall-Wahlöös romaner? Skälen är flera. Det som alltid brukar framhållas: samhällskritiken. Om tidigare kriminalromaner varit ganska isolerade från samhället i stort och dess problem och gärna utspelats i slutna miljöer, är Sjöwall-Wahlöös böcker speglar av samhällets utveckling och skeenden. Det betyder att brotten här inte begås av kufiska galningar eller tillfälligt sinnesförvirrande och utreds som om de var knepiga sällskapsspel. Samhället har sina vinnare och förlorare, sina rika och fattiga, sin överhet och underklass. Det är inte så att brotten enbart begås av dem som borde ha minst att förlora. I böckerna finns det flera förövare som mördar för att behålla en social position, en maktställning. Det typiska är att brotten bottnar i samhällsförhållanden, det finns en orsak till det som händer. Också den mänskliga reaktionen på våldsbrott tecknas med en annan realism än i pusseldeckaren där varje mord är en spännande gåta men inte en tår fälls. Tragedin efter ett mord skildras koncentrerat men effektivt till exempel i Mannen på balkongen och Den skrattande polisen.

Men Sjöwall-Wahlöös samhällskritik formulerades under 60- och 70-talens vänstervåg. Inställningen till tidens Sverige och dess styrande, politiker och kapitalister i samförstånd, var övervägande kritisk. Missförhållanden i form av förtryck och maktmissbruk var överflödande, och förtjänsterna hos vår blandekonomiska demokrati var lika lätt räknade som bristerna i de kommunistiska länder som författarna tydligen föredrog. Östtyskland, DDR, nämns i förbigående uppskattande i en av böckerna för att folket där ägde tillgångarna gemensamt; inte ett ord om Stasi förstås. Vänsterjargongen är mest närvarande i de senare böckerna och utgör en barlast, allt tydligare med tiden. Samhällskritiken kan likna ren kverulans.

Synen på Sjöwall-Wahlöös samhällskritik har varit mycket varierande. Jag tycker det kan belysas av några utdrag ur recensioner då boken Terroristerna (den tionde och sista i serien) hade utkommit 1975. I Aftonbladet (s) skrev Sven Sörmark den 3 november 1975 bland annat:

”Den tionde delen, Terroristerna, är inte bara den största och mångsidigaste av alla böckerna i serien, utan också sammanhållen på ett helt annat sätt än nummer nio. Och i skildringen av den svenska miljöns brottslingar står författarna inte bara som alltid på deras sida gentemot regering och polismakt utan förmår också ge en ömsinthet i beskrivningen av deras hopplösa kamp mot överheten.

/…/

Ed McBain framstår nog som den stora inspiratören när det gäller själva polisskildringen. Men de har ju gått långt utöver hans register, särskilt i denna sista bok. I själva verket har de, med en kraft som är enastående inom svensk kriminallitteratur, nationaliserat en modern internationell tradition på kriminalromanens område. Däri består, när allt kommer omkring, deras intressantaste insats.”

Debattören Olle Svenning, också socialdemokrat, må ha delat politisk uppfattning med Sven Sörmark, men i synen på romanen är de inte överens. I Aftonbladet den 19 november 1975 skrev han:

”Sjöwall-Wahlöö genomför ingen samhällsanalys värd namnet. De demonstrerar bara ett omåttligt äckel över samhället och det politiska systemet. De föraktar människorna som inte genomskådat groteskerierna. De är lika främmande för dagens verklighet, lika hopplöst felplacerade som de allra mest hopplöst reaktionära kretsarna i det här landet.

    I Sverige välter man inga nationalmonument, här vågar man sällan tala om att den eller de som en gång var bra har gjort fiasko. Sentimentaliteten får råda. Det tror jag Per Wahlöö skulle förakta.

    Visst kan man hylla honom och Maj Sjöwall. De skrev en sorts kriminalromaner som var skarpsinnigt konstruerade, men varnade för den framväxande polismakten och som en gång i tiden visade sambandet mellan den makten och tendenser i samhällsutvecklingen.

    Men Terroristerna är ett pinsamt misslyckande. Intrigen är tunn och tröttsam. Personporträtten flacka och ytliga. Dialogerna bitvis skrattretande platta. Läs samtalen mellan Martin Beck och Rhea Nielsen. De är omöjliga.”

Deckarexperten Bo Lundin redovisade sin uppfattning i Göteborgs-Posten den 23 oktober 1975.

”Terroristerna är ett rasande mästerverk: en effektiv och upprörande bok om människorna och systemet, om den uppblåsta anpassligheten och det bittert hopplösa upproret.

/…/

Terroristerna är en av de längsta, bästa och mest innehållsrika kriminalromaner som skrivits i Sverige.

    Trots de 420 sidorna sträckläser man fascinerat, upprört, roat, kanske irriterat – och slutar läsningen hänförd och ledsen över att det är slut, att det inte blir något mera.

    Det finns böcker i Sjöwall-Wahlöös serie som är bättre kriminalromaner, det finns de som innehåller häftigare politiska attacker och elakare samhällsskildring, det finns de som bjuder på mera yttre dramatik och än mera spännande psykologiska vindlingar.

    Men Terroristerna lyckas bättre än någon av de andra romanerna i sviten kombinera allt detta, hålla allt samlat i en strängt logisk, obarmhärtig och suveränt effektiv form.”

Justitieminister Lennart Geijer, som senare kom att bli så uppmärksammad i samband med den så kallade Geijeraffären, yttrande sig också. I Fackföreningsrörelsen nr 29/1975 skrev han:

”De klagar och klankar som arga reaktionärer. Några förslag till förbättringar har de inte.

    Jag är besviken på Sjöwall-Wahlöös sista bok. Deras bild av samhället stämmer inte med min. Deras beskrivning av mitt fögderi är illvillig och felaktig.

    Vänner och kamrater i samhällsarbetet beskrivs som maktgalna cyniker. Jag känner inte igen mig. Jag tror att jag läser Proletären eller Argument för frihet och rätt.

    Varför är jag besviken? Förmodligen för att denna detektivromanserie började så bra. Deras tidiga böcker innehåller skickliga människostudier, och intressanta synpunkter på samhället, kriminalpolitiken och rättsväsendet.

     Men med åren har de blivit allt mer negativa och förgrämda. Deras böcker skildrar ett Sverige som jag har allt svårare att känna igen.

    Men som förströelsedeckare är de likväl i en klass för sig.”

Personbeskrivningarna tillhör de starkaste inslagen i Sjöwall-Wahlöös kriminalromaner. Att man i bok efter bok får följa en mindre krets poliser som söker lösningen på en kriminalgåta är inget originellt grepp och var det inte ens då romanerna skrevs. Men sammansättningen av personer, var och en med sin egen relief, är ovanligt lyckad. Några av dem, och då särskilt Martin Beck och Gunvald Larsson, har blivit klassiska litterära gestalter. Den förstnämnde nästan ett varumärke i en svit av mediokra filmer där gestalten Beck inte har särskilt mycket gemensamt med romanernas.

Martin Beck är centralfiguren och har en huvudroll i alla tio romanerna. När läsaren först möter honom i Roseanna beskrivs han så här:

”Han såg trött ut och den solbrända hyn verkade gulaktig i den grå dagern. Hans ansikte var magert med bred panna och kraftig käke. Munnen under den korta raka näsan var smal och bred med två djupa fåror vid munvinklarna och när han log såg man att han hade friska vita tänder. Hans mörka bakåtstrukna hår med det raka hårfästet hade ännu inte grånat, och blicken i de gråblå ögonen var klar och lugn. Han var mager men inte särskilt lång och en smula kutryggig. Det fanns kvinnor som ansåg att han var stilig, men de flesta skulle beteckna hans utseende som alldagligt. Han klädde sig aldrig uppseendeväckande, snarare lite för diskret.”

Sakligt och nyktert och typiskt för Sjöwall-Wahlöös sätt att introducera nya gestalter. Med tiden fördjupas porträttet av Martin Beck. Han är intelligent och intuitiv, analytisk och empatisk, ganska fåmäld och tillbakadragen. Han mår ofta dåligt, har huvudvärk eller ont i magen, lever i de första volymerna i ett äktenskap på upphällningen, med ett problematiskt förhållande till sin son och ett betydligt bättre till dottern. Martin Beck blir romanserien igenom en gåtfull person. De värderingar som styr hans handlingar kommer aldrig till tydligt uttryck, han säger inte mycket om politik eller moral. Just detta lite undflyende drag hos gestalten Beck är fängslande och har sin kontrast hos flera av de övriga.

Där finns vännen Lennart Kollberg, jovialisk, pratsam och betydligt mera frispråkig. En kunnig polis som misstror utvecklingen inom polismakten och till sist säger upp sig. En annan kontrast är norrlänningen Einar Rönn, tystlåten och måttligt intelligent men med en kopiös arbetsförmåga och stort tålamod. Hans vän Gunvald Larsson är en brutal och våldsbenägen kläd- och bilsnobb med uttalade vänstersympatier, av en ”fin” bakgrund som han revolterat mot. Unge Benny Skacke, som finns med i de senare böckerna, är ambitiös och karriärsinriktad och en hederlig polis med framtiden för sig.

Många andra poliser förekommer i böckerna. En del av dem, däribland de få kvinnliga poliser som medverkar, förefaller vara kompetenta och omdömesgilla personer. Men det finns också andra. Ihärdiga paragrafryttare som verkar mer intresserade av att anmäla sina kolleger än bekämpa brott. Inskränkta uniforms- och vapendyrkande personer som önskar hårdare tag och mindre dalt med slöddret. En del rena dumskallar som i princip inte klarar av de enklaste uppgifter utan hela tiden ställer till trassel för andra poliser. Som det omaka och inkompetenta radarparet Kristiansson och Kvant eller den hopplöse Bo Zachrisson. Dessa fungerar som humoristiska inslag, en sorts clowner som byter upp allvaret och dramatiken. Även andra personer än poliser kan ha en sådan komisk dimension, som den egendomlige advokaten Braxén i Terroristerna.

Humorn finns alltså på plats i Sjöwall-Wahlöös romaner. Och det är svårt att vara humoristisk i kriminalromaner. Våld och mord är allvarliga saker. Skämt om dem blir lätt smaklösa. Men här fungerar humorn. Den finns som sagt hos en del av personerna och deras beteenden, i drastiska, oförutsedda situationer och i rappa replikskiften.

Utöver poliserna finns förstås många andra personer som är delaktiga i vad som sker. Polisernas familjer nämns mest i förbifarten. Rhea Nielsen, den kvinna som Martin Beck träffar sedan han skilts från sin fru, förekommer i de senare volymerna: en person med förutsägbara vänsteråsikter och idolporträtt av Mao på väggen. Åsa Torell, fästmö till polisen Åke Stenström, som mördas i början av Den skrattande polisen, kommer också tillbaka längre fram. Varje roman kan läsas fristående, men ju fler de blev desto oftare finns referenser till vad som hänt i de tidigare. Det kan bli lite tjatigt och kunde ha undvikits utan men för berättelserna. Den som vill läsa hela serien gör alltså klokast att börja från början, annars dyker det upp hänvisningar som är svåra att förstå.

Berättelserna utspelas mest i Stockholm, ibland i Malmö. Dessutom gör poliserna utflykter till andra platser, till exempel Motala (Roseanna) och Budapest (Mannen som gick upp i rök). Miljöskildringarna tillhör det minnesvärda i dessa romaner. Den som har åldern inne kan jämföra beskrivningen av 60-talets Stockholm med dagens och konstatera att det i många avseenden är olika miljöer. En dubbeldäckare som den där ett massmord begås i Den skrattande polisen är sedan länge borta från reguljär trafik i Stockholm (men finns kvar som sightseeingbussar), för att nämna ett exempel. Sjöwall-Wahlöös miljöer, och då särskilt olika delar av Stockholm, är fulla av atmosfär och tidsavtryck, även om bilderna är mörkare än många minns dem:

”Stockholm är en stad där många tusen människor sover utomhus sommartid. Inte bara lodare, narkomaner och alkoholister utan också mängder av tillfälliga besökare för vilka det inte finns några hotellrum och lika många hemlösa, som visserligen är fullt arbetsföra och i stort sett skötsamma men som inte kan skaffa sig någonstans att bo, eftersom det till följd av misslyckad samhällsplanering helt enkelt inte finns några bostäder. De sover på parksoffor och på gamla tidningar utbredda på marken, under broar, på kajer och på bakgårdar. Minst lika många skaffar sig logi i rivningshus, halvfärdiga nybyggen, skyddsrum, garage, järnvägsvagnar, trappuppgångar, källare, vindar och arbetsbodar. Eller i skutor och motorbåtar och gamla vrak. Många driver omkring i tunnelbanestationerna och på Centralen eller tar sig in på någon idrottsplats, och den som är smart kan utan större svårighet ta sig ner i det underjordiska kommunikationssystemet under citybebyggelsen med dess virrvarr av korridorer och förbindelsetrummor.

    Civila och uniformerade poliser ruskade liv i tusentals av dessa människor denna natt, tvingade dem på fötter, riktade ficklampor mot sömndruckna ansikten och krävde legitimation. Många råkade ut för detta flera gånger, kanske fyra eller fem eller sex; de flyttade sig från plats till plats, bara för att strax jagas upp av nya poliser, som var lika uttröttade som de själva.

    För övrigt var det lugnt på gatorna. Inte ens prostituerade och langare vågade sig ut. Förmodligen insåg de inte att polisen mindre än någonsin hade tid för dem.” (Ur Mannen på balkongen)

Jag tycker alltså att romanerna om Martin Beck och hans kolleger är intressanta som Stockholmsskildringar. En stad som annorlunda i dag men också går att känna igen.

Som Sven Sörmark anmärker i recensionsutdraget ovan förs något internationellt in i Sjöwall-Wahlöös romaner. Det är en förklaring till att de gått hem även utomlands. Att förbindelselänken med en amerikansk kriminallitteraturtradition främst är Ed McBain verkar särskilt troligt för den som vet att Sjöwall-Wahlöö översatt några av dennes många romaner om 87:e polisdistriktet i den fiktiva, men mycket New York-liknande, staden Isola. Maj Sjöwall har visserligen sagt att översättningarna gjordes först sedan de börjar arbetet med romansviten och att de därför inte påverkats så mycket av McBain. Men ett för handlingen väsentligt inslag i Den skrattande polisen är direkt lånat från en av McBains romaner, vilket knappast kan vara en tillfällighet. McBain är en oerhört produktiv och ojämn författare, men när han är som bäst har han den täthet, dramatiska nerv och logiska linje som även Sjöwall-Wahlöö besitter. Hos honom finns också ett gäng samarbetande poliser med mycket olika drag, de snabba dialogerna med humoristiska vändningar och en tydlig ledargestalt (fast McCains Steve Carella och Martin Beck inte har mycket gemensamt i övrigt). Kort sagt: Ed McBain som inspirationskälla tycker jag inte är något att skämmas för. Särskilt som Sjöwall-Wahlöö har förankrat sitt berättande i svenska miljöer och fört in ett samhällskritiskt drag.

Tillbaka till reaktionerna på romanen Terroristerna. Per Olof Enquist hittar både minus och plus i den och skrev i Expressen den 25 oktober 1975:

”Också här, i denna sista volym, finns en del uthängda åsiktsskyltar som inte fogas in i gestaltningen, och några doser rejäl kverulans.

/…/

Men långt viktigare än detta är den syn på förbrytaren som nu långsamt, i dessa tio volymer, utvecklat sig. Brottet framstår aldrig som relationslöst, eller framsprunget ur obegripliga lidelser eller tillfälliga svaghetstillstånd. Brottet är en konsekvens av en samhällsordning och Terroristerna är på detta sätt ett utmärkt åskådningsexempel.

/…/

Terroristerna är en djupt pessimistisk roman. Den andas inte bara pessimism om den svenska poliskårens allmänna förståndsgåvor, kårens framtid, och utsikterna att den förvandlas till en ’paramilitär centraldirigerad styrka med skrämmande tekniska resurser’. Den tecknar också en bild av ett kapitalistiskt samhälle där våldet obönhörligt och logiskt måste förvärras, där kriminaliteten är en sjukdom som inte kan kureras med mindre än att hela samhället omvandlas.”

Recensionerna av Sjöwall-Wahlöös romaner, liksom romanerna, var en del av den tidens debatt och tidsanda. Den kan ibland verka gammaldags, naiv eller fördomsfull. Det var fyrtio år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Ingen använde datorer och följaktligen inte heller Internet eller sociala medier. EU fanns bara som ett embryo i form av EEC. Sovjetimperiet var intakt och stabilare än någonsin. Kina och Indien var inte industriländer att räkna med. Ingen talade om växthuseffekten. Detta var ett annat Sverige och en annan värld.

Den nutida läsare som tar del av dessa böcker kan fråga sig hur relevant Sjöwall-Wahlöös samhällsanalys var, hur pass mycket deras prognos för utvecklingen var värd. Svaren torde skifta mellan individer nu lika mycket som de samtida omdömena om böckerna. Även om en kriminalroman måste innehålla något mer än själva kriminalgåtan för att förtjäna en omläsning, så måste också samhällskritik förenas med berättartalang för att inte snabbt passera bäst före-datum. Inte många läser 60-talets debattböcker i dag. Men Sjöwall-Wahlöö består.

Den som lämnar frågan om samhällsdebatten åt sidan kan glädja sig åt en serie skickligt genomförda, spännande och originella kriminalromaner som samlade har en särställning i svensk kriminallitteratur. I ett kommande inlägg ska jag kortfattat presentera de tio romaner som ingår i serien.