Välkommen till São Miguel!

För fjorton år sedan besökte jag för första gången São Miguel, den största av de nio öarna i den azoriska ögruppen som ligger cirka 150 mil väster om Lissabon, långt ut i Atlanten. Då var Azorerna ett ovanligt resmål. Bara en resebyrå (Solresor) ordnade charterflyg dit, och alternativet var att flyga reguljärt via Lissabon. Mitt intryck den gången var att São Miguel var helt annorlunda än Madeira, Kanarieöarna, Cypern eller populära grekiska semesteröar. Här fanns förstås hotell, restauranger och kommunikationer, men inte märkbart mer än vad som motsvarade lokalbefolkningens behov. Turistanpassningen var minimal. Men det verkade rimligt att ön med sin vackra natur, sina makalösa utsiktspunkter, sin blomsterprakt och – faktiskt – flera bra stränder hade potential att bli ett lockande semestermål för långt flera besökare. Även om brister i infrastrukturen, som smala och illa underhållna vägar och liten hotellkapacitet, lade vissa hinder i vägen.

Utsikt över en del av norra kusten på São Miguel.

Så mycket har inte förändrats sedan dess. Fortfarande är det bara samma resebyrå som har charter till São Miguel, från Stockholm med mellanlandning i Göteborg eftersom uppenbarligen inte en av städerna räcker för att fylla ett plan. Visst har några nya hotell uppförts i huvudstaden Ponta Degada, liksom på landsbygden, men de är inte dominerande i stadsbilden. Några andra initiativ för turismen kan man också möta. Lokalbefolkningen har knappast något behov av att se stadskärnan med häst och vagn eller minitåg på hjul, så dessa projekt är säkerligen försök att attrahera turister. Men staden är mycket lugn även i början av september, som fortfarande är högsäsong för europeisk turism. Den som vill handla lite mat en söndag får problem att hitta en öppen butik. Kaféer och restauranger har gott om plats. På strandpromenaden är det glest mellan flanörerna.

Strandpromenaden i Ponta Delgada.

Än är Ponta Delgada ingen turistmetropol utan framstår mera om en vanlig, halvstor stad. Alltså ett resmål för sådana turister som inte vill trängas med tusen andra turister men vill lära känna en genuin portugisisk miljö. Andra orter på São Miguel, och på de andra åtta öarna, är ännu mindre påverkade av massturism. Det är till Ponta Delgada man kommer, och det är där som de flesta av besökarna stannar.

Från Ponta Delgadas historiska centrum.

São Miguel har cirka 140 000 invånare och en yta av 759 kvadratkilometer, vilket motsvarar ungefär 60 procent av Ölands yta. (Om man mätte öar i kubikkilometer i stället skulle São Miguel vara större än Öland eftersom den är kuperad med många höjder.) Huvudstaden Ponta Delgada har cirka 45 000 invånare. São Miguel är indelad i sex distrikt och hela distriktet Ponta Delgada har cirka 85 000 invånare, vara många bor i tätorter nära huvudstaden som Fajã de Baixo, Fajã de Cima och São Roque. Övriga distrikt med mer än 10000 invånare är Ribeira Grande (cirka 32 000) på nordkusten och Lagoa (cirka 14 500) på sydkusten, några kilometer från Ponta Delgada. Viktiga tätorter som fungerar som lokala centra för service av olika slag är till exempel Vila Franca do Campo och Povoação på sydkusten, Furnas i öster och Nordeste i nordöst.

Byggnader i utkanten av Ribeira Grande, vd stadens långa strand.

Vägnätet på São Miguel har förbättrats avsevärt under senare år, men särskilt vid oväder och i bergiga trakter kan det vara vanskligt att köra bil eftersom jordras är vanligt förekommande. Den som inte kör bil kan ta sig runt med de lokala bussarna som går från Ponta Delgada till de mindre samhällena runt på ön. Nästan alla linjer börjar vid strandpromenaden i huvudstaden. Det är billigt att använda bussen och det brukar vara gott om plats.

Allemansrätt finns inte på Azorerna. Det kan vara lockande att plocka med sig blommor när man ser blomsterprakten, men det är alltså inte tillåtet. Den som vill vandra på öarna har emellertid tillgång till många utmärkta vandringsleder. Här och var finns också rastplatser för picknick, med utemöbler och eldstäder.

Rastplats vid Lomba da Pedreira i nordöst.

Den viktigaste näringen på ögruppen är mejeriproduktionen. Kor strövar omkring på de flesta öppna fält, och bara på São Miguel är de 55 000 stycken. På ön São Jorge finns det dubbelt så många kor som invånare, ungefär 20 000. Korna går ute året runt och mjölkas på plats genom att bönderna tar ut mjölkmaskinerna till betesmarkerna. Mjölken förs sedan till lokala mjölkcentraler för vidare transport till mejerierna. Azorerna producerar mycket mera mjölk och mjölkprodukter än vad befolkningen kan konsumera, och det mesta säljs till fastlandet. Mjölken som ”exporteras” har en hållbarhet på flera månader. En annan viktig produkt är ost. Azorerna producerar 26 ostsorter. Min favorit heter São Jorge efter ön som den kommer ifrån. I sina mer lagrade varianter är det en ost med fyllig och sammansatt smak och mycket lång eftersmak. Jag brukar köpa med en bit av den varje gång jag är i Portugal; den säljs över hela landet.

En del av utbudet hos "ostkungen" vid marknaden i Ponta Delgada.

Den näst viktigaste näringen är fisket, och fisk är också vanlig på menyerna, väl varierad och av hög kvalitet. Valfångsten var tidigare en betydelsefull näring men är förbjuden sedan 70-talet. I dag erbjuds i stället båtutflykter på de gamla valfångstorterna där man kan titta på valar och delfiner. En sådan ”valsafari” kan man köpa på flera av öarna; i övrigt är utbytet av utflykter och rundturer för besökare begränsat.

En udda näring är teodlingen, som förekommer på två platser på ön. Produktionen är så pass måttlig att merparten av det färdiga teet konsumeras på Azorerna. Det är grönt te och olika kvaliteter av svart te som säljs. En annan lokal specialitet är odlingen av ananas.

Teodling vid Chá Correana.

Klimatet är milt med stora skillnader mellan sommar och vinter. Stormar och skyfall är vanliga på vintern medan sommarhalvåret är soligare. Mest regn faller under hösten och vintern. Temperaturen är ganska jämn över året. På sommaren är den ofta kring 25 grader och vattentemperaturen 22­–23 grader. Luftfuktigheten är mycket hög. Vädret kan växla snabbt och till synes nyckfullt, och det skiljer sig ofta avsevärt mellan olika delar av ön. Dimma eller lågt liggande moln kan förstöra utsikten i bergiga områden samtidigt som solen strålar vid kusten.

Utan regn inga regnbågar. Motiv från norra kusten.

São Miguel är grön, frodig och blommande. Den karakteristiska växten är hortensian, som växer i enorma sjok lite varstans. Vackrast ska den vara i maj, men så sent som i september kan man se många blommor i full prakt. 

En annan stor och vacker blå blomma är Afrikas lilja.

Blå är också purpurvindan, som växer över stora ytor som bergväggar, på murar och broar.

Den ståtliga palmliljan är kanske den vackraste av alla Azorernas blommor.

Den gula kanonviskan är praktfull, men ett ogräs som spritt sig enormt och trängt ut närmare 150 av öns ursprungligen cirka 200 endemiska växtarter. Kanonviskan med dess kraftiga rotsystem trodde man först kunde hjälpa till att binda den lösa jorden för att förhindra ras, men det har visat sig att den snarare luckrar upp jorden och underlättar jordras. Växten används inte till något, men forskning på universitetet i Ponta Delgada bedrivs nu för att se om man kan hejda dess framfart genom att göra bränsle av den.

Kanonviskor vid tvillingsjöarna i väster.

Landskapet kring huvudstaden är ganska flackt, men man behöver inte röra sig långt därrifrån förrän man möter höjder, branta kustlinjer, smala serpentinvägar och betagande utsikter över det gröna landskapet. Mest dramatiskt är det i nordöst, men öns högsta punkt Pico da Vara når inte högre än drygt 1100 meter – vilket innebär att berget Pico på ön med samma namn är ungefär dubbelt så högt.

Ponta da Madrugada i nordöst.

Typiskt för flera av de azoriska öarna, däribland São Miguel, är de landtungor som låglänta sträcker sig ut i havet och i allmänhet är bebyggda och uppodlade. Det portugisiska ordet fajã anger att det rör sig om en sådan landtunga, som en gång bildats genom att stora mängder lava runnit ut i havet och stelnat.

På en landtunga ligger byn Mosteiros i bildens bortre del.

Hela ögruppen Azorerna är vulkanisk, belägen vid tre av de stora kontinentalplattorna. På São Miguel märks det mest vid byn Furnas där det ryker ur och puttrar i marken på flera ställen. Men São Miguel har inte haft något riktigt vulkanutbrott på flera hundra år, så risken torde vara obetydlig för den tillfällige besökaren. Azorernas senaste stora vulkanutbrott inträffade i slutet av 50-talet vid Capelinhos på ön Faial då en stor ny landyta byggdes upp, men större delen har eroderats bort sedan dess. Landskapet på São Miguel har tydligt präglats av den vulkaniska aktiviteten. Den svarta vulkaniska bergarten basalt används mycket som byggnadsmaterial. Det finns fyra stora kratrar varav tre fyllts av vatten och utgör de största sjöarna på ön.

Tvillingsjöarna från utsikten Vista do Rei.

”Tvillingsjöarna” Lagoa Verde (gröna sjön) och Lagoa Azul (blå sjön), som jag här räknar som en enda sjö, tillhör på goda grunder de mest fotograferade platserna på Azorerna och i Portugal. Skillnaden i färg mellan sjöarna beror på växtligheten i dem. Sjöarna ligger långt i väster på ön, nära byn Sete Cidades. Den gröna sjön är övergödd, ett problem som också gäller Furnassjön vid byn Furnas. Furnassjön utgör botten på den största av vulkankratrarna på ön.

Eldsjön, Lagoa do Fogo, som många besökare "ser" den.

Den vackra Eldsjön ligger mitt på ön. Tyvärr ligger ofta dimman tät vid den, man ska ha lite tur för att se den i klart väder. Den fjärde kratern ligger delvis under havsytan vid Povoação, som är byggd på de av kraterns sidor och krön som ligger på land. Det var till denna plats som de första bebyggarna anlände till São Miguel i början av 1400-talet. Öarna var då helt öde.

Minnesmonument över de första landstigarna.

Azorerna är i dag en självstyrande region i Portugal, vilket även Madeira är. Man har ett eget parlament liksom representanter i det portugisiska parlamentet i Lissabon. EU är mycket uppskattat av invånarna på öarna. Föga överraskande eftersom det är EU-bidrag som bekostat bland annat upprustningen av öarnas infrastruktur, till exempel vägnätet. Det finns dessutom flygplatser på alla nio öarna, vilket kan förefalla besökaren något extravagant eftersom det går lätt att ta sig med båt mellan några av dem. Flyglatsen i Ponta Delgada är centralpunkten varfrån det går linjer till de andra öarna: Faial, São Jorge, Pico, Terceira, Santa Maria, Graciosa, Flores och Corvo.

Azorerna har allså goda erfarenheter av EU och sannolikt även av det moderna Portugal. Däremot lämnades öarna helt åt sitt öde under diktaturen (1926–74), då de var en fattig glesbygd utan stöd från centralregeringen. Då fattiga azorianer såg sig nödsakade att utvandra sökte de sig sällan till fastlandet, utan målen blev USA och Canada. Jag har inte sett några siffror om utvandringen, men den anses ha varit mycket omfattande. Den märks dessutom fortfarande genom återvändare som gärna hissar den kanadensiska eller amerikanska flaggan vid sina hus, vid sidan av den portugisiska, azoriska eller EU-flaggan.

Nordeste med den gamla bron, byggd på 1700-talet.

Azorerna är ingen rik del av Portugal. Lönerna är, jämfört med de flesta länder i Västeuropa, låga. Den lagstadgade minimilönen på motsvarande knappt 5 000 kronor i månaden är några tior högre på Azorerna eftersom många förnödenheter måste fraktas lång väg och därmed blir dyrare. Arbetslösheten är hög i Portugal och ytterligare något högre på Azorerna, 14–15 procent. Detsamma gäller ungdomsarbetslösheten, cirka 25 procent i dag. Det finns emellertid möjligheter att utbilda sig, tre av öarna har universitet, det största finns i Ponta Delgada.

Kristendomen är den helt dominerande religionen. Portugal är ett katolskt land, men för många portugiser på fastlandet spelar religionen en allt mindre roll. Men den har ett fast grepp om befolkningen på de azoriska öarna. Kyrkor och kapell ser man överallt, över portarna till bostadshusen hänger kakelplattor med bibliska motiv eller helgonbilder. Församlingshusen på landsbygden är samlingspunkter för många sorts sociala aktiviteter, och helgonen firas med parader och fester.

Kyrkan i Sete Cidades.

Ön São Miguel är innehållsrik och omväxlande. Här finns så mycket att se och upptäcka för den som kan ta sig runt att alla attraktioner är fullt tillräckliga för ett par veckors vistelse. Och då handlar det främst om naturen. Här tar jag inte upp några konkreta tips utöver de bilderna förmedlar, förslag finns i varje turisthandbok. Däremot ska jag i ett kommande blogginlägg ta med några bilder från den intressanta botaniska parken Terra Nostra i Furnas.