För fjorton år sedan
besökte jag för första gången São Miguel,
den största av de nio öarna i den azoriska ögruppen som ligger cirka 150 mil
väster om Lissabon, långt ut i Atlanten. Då var Azorerna ett ovanligt resmål.
Bara en resebyrå (Solresor) ordnade charterflyg dit, och alternativet var att
flyga reguljärt via Lissabon. Mitt intryck den gången var att São Miguel var
helt annorlunda än Madeira, Kanarieöarna, Cypern eller populära grekiska
semesteröar. Här fanns förstås hotell, restauranger och kommunikationer, men
inte märkbart mer än vad som motsvarade lokalbefolkningens behov.
Turistanpassningen var minimal. Men det verkade rimligt att ön med sin vackra
natur, sina makalösa utsiktspunkter, sin blomsterprakt och – faktiskt – flera
bra stränder hade potential att bli ett lockande semestermål för långt flera
besökare. Även om brister i infrastrukturen, som smala och illa underhållna
vägar och liten hotellkapacitet, lade vissa hinder i vägen.
Utsikt över en del av norra kusten på São
Miguel.
|
Så mycket har inte förändrats
sedan dess. Fortfarande är det bara samma resebyrå som har charter till São
Miguel, från Stockholm med mellanlandning i Göteborg eftersom uppenbarligen
inte en av städerna räcker för att fylla ett plan. Visst har några nya hotell
uppförts i huvudstaden Ponta Degada,
liksom på landsbygden, men de är inte dominerande i stadsbilden. Några andra initiativ
för turismen kan man också möta. Lokalbefolkningen har knappast något behov av
att se stadskärnan med häst och vagn eller minitåg på hjul, så dessa projekt är
säkerligen försök att attrahera turister. Men staden är mycket lugn även i
början av september, som fortfarande är högsäsong för europeisk turism. Den som
vill handla lite mat en söndag får problem att hitta en öppen butik. Kaféer och
restauranger har gott om plats. På strandpromenaden är det glest mellan
flanörerna.
Strandpromenaden i Ponta Delgada. |
Än är Ponta Delgada
ingen turistmetropol utan framstår mera om en vanlig, halvstor stad. Alltså ett
resmål för sådana turister som inte vill trängas med tusen andra turister men
vill lära känna en genuin portugisisk miljö. Andra orter på São Miguel, och på
de andra åtta öarna, är ännu mindre påverkade av massturism. Det är till Ponta
Delgada man kommer, och det är där som de flesta av besökarna stannar.
Från Ponta Delgadas historiska centrum. |
São Miguel har cirka 140 000 invånare och en yta av 759
kvadratkilometer, vilket motsvarar ungefär 60 procent av Ölands yta. (Om man
mätte öar i kubikkilometer i stället skulle São Miguel vara större än Öland
eftersom den är kuperad med många höjder.) Huvudstaden Ponta Delgada har cirka
45 000 invånare. São Miguel är indelad i sex distrikt och hela distriktet Ponta
Delgada har cirka 85 000 invånare, vara många bor i tätorter nära huvudstaden
som Fajã de Baixo, Fajã de Cima och São
Roque. Övriga distrikt med mer än 10000 invånare är Ribeira Grande (cirka 32 000) på
nordkusten och Lagoa (cirka 14 500) på
sydkusten, några kilometer från Ponta Delgada. Viktiga tätorter som fungerar
som lokala centra för service av olika slag är till exempel Vila Franca do Campo och Povoação på sydkusten, Furnas i öster och Nordeste
i nordöst.
Byggnader i utkanten av Ribeira Grande, vd stadens långa strand. |
Vägnätet på São
Miguel har förbättrats avsevärt under senare år, men särskilt vid oväder och i
bergiga trakter kan det vara vanskligt att köra bil eftersom jordras är vanligt
förekommande. Den som inte kör bil kan ta sig runt med de lokala bussarna som
går från Ponta Delgada till de mindre samhällena runt på ön. Nästan alla linjer
börjar vid strandpromenaden i huvudstaden. Det är billigt att använda bussen
och det brukar vara gott om plats.
Allemansrätt finns
inte på Azorerna. Det kan vara lockande att plocka med sig blommor när man ser
blomsterprakten, men det är alltså inte tillåtet. Den som vill vandra på öarna
har emellertid tillgång till många utmärkta vandringsleder. Här och var finns
också rastplatser för picknick, med utemöbler och eldstäder.
Rastplats vid Lomba da Pedreira i nordöst. |
Den viktigaste
näringen på ögruppen är mejeriproduktionen. Kor strövar omkring på de flesta
öppna fält, och bara på São Miguel är de 55 000 stycken. På ön São Jorge finns det dubbelt så många
kor som invånare, ungefär 20 000. Korna går ute året runt och mjölkas på plats
genom att bönderna tar ut mjölkmaskinerna till betesmarkerna. Mjölken förs
sedan till lokala mjölkcentraler för vidare transport till mejerierna. Azorerna
producerar mycket mera mjölk och mjölkprodukter än vad befolkningen kan
konsumera, och det mesta säljs till fastlandet. Mjölken som ”exporteras” har en
hållbarhet på flera månader. En annan viktig produkt är ost. Azorerna
producerar 26 ostsorter. Min favorit heter São Jorge efter ön som den kommer
ifrån. I sina mer lagrade varianter är det en ost med fyllig och sammansatt
smak och mycket lång eftersmak. Jag brukar köpa med en bit av den varje gång
jag är i Portugal; den säljs över hela landet.
En del av utbudet hos "ostkungen" vid marknaden i Ponta Delgada. |
Den näst viktigaste
näringen är fisket, och fisk är också vanlig på menyerna, väl varierad och av
hög kvalitet. Valfångsten var tidigare en betydelsefull näring men är förbjuden
sedan 70-talet. I dag erbjuds i stället båtutflykter på de gamla
valfångstorterna där man kan titta på valar och delfiner. En sådan ”valsafari”
kan man köpa på flera av öarna; i övrigt är utbytet av utflykter och rundturer
för besökare begränsat.
En udda näring är
teodlingen, som förekommer på två platser på ön. Produktionen är så pass
måttlig att merparten av det färdiga teet konsumeras på Azorerna. Det är grönt
te och olika kvaliteter av svart te som säljs. En annan lokal specialitet är
odlingen av ananas.
Teodling vid Chá Correana. |
Klimatet är milt med
stora skillnader mellan sommar och vinter. Stormar och skyfall är vanliga på
vintern medan sommarhalvåret är soligare. Mest regn faller under hösten och
vintern. Temperaturen är ganska jämn över året. På sommaren är den ofta kring
25 grader och vattentemperaturen 22–23 grader. Luftfuktigheten är mycket hög. Vädret
kan växla snabbt och till synes nyckfullt, och det skiljer sig ofta avsevärt
mellan olika delar av ön. Dimma eller lågt liggande moln kan förstöra utsikten
i bergiga områden samtidigt som solen strålar vid kusten.
Utan regn inga regnbågar. Motiv från norra kusten. |
São Miguel är grön,
frodig och blommande. Den karakteristiska växten är hortensian, som växer i
enorma sjok lite varstans. Vackrast ska den vara i maj, men så sent som i
september kan man se många blommor i full prakt.
En annan stor och vacker blå
blomma är Afrikas lilja.
Blå är också purpurvindan,
som växer över stora ytor som bergväggar, på murar och broar.
Den ståtliga
palmliljan är kanske den vackraste av alla Azorernas blommor.
Den gula kanonviskan
är praktfull, men ett ogräs som spritt sig enormt och trängt ut närmare 150 av
öns ursprungligen cirka 200 endemiska växtarter. Kanonviskan med dess kraftiga
rotsystem trodde man först kunde hjälpa till att binda den lösa jorden för att
förhindra ras, men det har visat sig att den snarare luckrar upp jorden och
underlättar jordras. Växten används inte till något, men forskning på
universitetet i Ponta Delgada bedrivs nu för att se om man kan hejda dess
framfart genom att göra bränsle av den.
Kanonviskor vid tvillingsjöarna i väster. |
Landskapet kring
huvudstaden är ganska flackt, men man behöver inte röra sig långt därrifrån förrän
man möter höjder, branta kustlinjer, smala serpentinvägar och betagande utsikter
över det gröna landskapet. Mest dramatiskt är det i nordöst, men öns högsta
punkt Pico da Vara når inte högre än
drygt 1100 meter – vilket innebär att berget Pico på ön med samma namn är ungefär dubbelt så högt.
Ponta da Madrugada i nordöst. |
Typiskt för flera av
de azoriska öarna, däribland São Miguel, är de landtungor som låglänta sträcker
sig ut i havet och i allmänhet är bebyggda och uppodlade. Det portugisiska
ordet fajã anger att det rör sig om en sådan landtunga,
som en gång bildats genom att stora mängder lava runnit ut i havet och stelnat.
På en landtunga ligger byn Mosteiros i bildens bortre del. |
Hela ögruppen
Azorerna är vulkanisk, belägen vid tre av de stora kontinentalplattorna. På São
Miguel märks det mest vid byn Furnas där det ryker ur och puttrar i marken på
flera ställen. Men São Miguel har inte haft något riktigt vulkanutbrott på
flera hundra år, så risken torde vara obetydlig för den tillfällige besökaren.
Azorernas senaste stora vulkanutbrott inträffade i slutet av 50-talet vid Capelinhos på ön Faial då en stor ny landyta byggdes upp, men större delen har
eroderats bort sedan dess. Landskapet på São Miguel har tydligt präglats av den
vulkaniska aktiviteten. Den svarta vulkaniska bergarten basalt används mycket
som byggnadsmaterial. Det finns fyra stora kratrar varav tre fyllts av vatten
och utgör de största sjöarna på ön.
Tvillingsjöarna från utsikten Vista do Rei. |
”Tvillingsjöarna” Lagoa Verde (gröna sjön) och Lagoa Azul (blå sjön), som jag här
räknar som en enda sjö, tillhör på goda grunder de mest fotograferade platserna
på Azorerna och i Portugal. Skillnaden i färg mellan sjöarna beror på växtligheten
i dem. Sjöarna ligger långt i väster på ön, nära byn Sete Cidades. Den gröna sjön är övergödd, ett problem som också
gäller Furnassjön vid byn Furnas.
Furnassjön utgör botten på den största av vulkankratrarna på ön.
Eldsjön, Lagoa do Fogo, som många besökare "ser" den. |
Den vackra Eldsjön ligger mitt på ön. Tyvärr
ligger ofta dimman tät vid den, man ska ha lite tur för att se den i klart
väder. Den fjärde kratern ligger delvis under havsytan vid Povoação, som är byggd på de av kraterns sidor och
krön som ligger på land. Det var till denna plats som de första bebyggarna
anlände till São Miguel i början av 1400-talet. Öarna var då helt öde.
Minnesmonument över de första landstigarna. |
Azorerna är i dag en
självstyrande region i Portugal, vilket även Madeira är. Man har ett eget parlament liksom representanter i det
portugisiska parlamentet i Lissabon. EU är mycket uppskattat av invånarna på
öarna. Föga överraskande eftersom det är EU-bidrag som bekostat bland annat
upprustningen av öarnas infrastruktur, till exempel vägnätet. Det finns dessutom
flygplatser på alla nio öarna, vilket kan förefalla besökaren något extravagant
eftersom det går lätt att ta sig med båt mellan några av dem. Flyglatsen i
Ponta Delgada är centralpunkten varfrån det går linjer till de andra öarna:
Faial, São Jorge, Pico, Terceira, Santa Maria, Graciosa, Flores och Corvo.
Azorerna har allså
goda erfarenheter av EU och sannolikt även av det moderna Portugal. Däremot
lämnades öarna helt åt sitt öde under diktaturen (1926–74), då de var en fattig
glesbygd utan stöd från centralregeringen. Då fattiga azorianer såg sig
nödsakade att utvandra sökte de sig sällan till fastlandet, utan målen blev USA
och Canada. Jag har inte sett några siffror om utvandringen, men den anses ha
varit mycket omfattande. Den märks dessutom fortfarande genom återvändare som
gärna hissar den kanadensiska eller amerikanska flaggan vid sina hus, vid sidan
av den portugisiska, azoriska eller EU-flaggan.
Nordeste med den gamla bron, byggd på 1700-talet. |
Azorerna är ingen rik
del av Portugal. Lönerna är, jämfört med de flesta länder i Västeuropa, låga. Den
lagstadgade minimilönen på motsvarande knappt 5 000 kronor i månaden är några
tior högre på Azorerna eftersom många förnödenheter måste fraktas lång väg och
därmed blir dyrare. Arbetslösheten är hög i Portugal och ytterligare något
högre på Azorerna, 14–15 procent. Detsamma gäller ungdomsarbetslösheten, cirka
25 procent i dag. Det finns emellertid möjligheter att utbilda sig, tre av
öarna har universitet, det största finns i Ponta Delgada.
Kristendomen är den
helt dominerande religionen. Portugal är ett katolskt land, men för många
portugiser på fastlandet spelar religionen en allt mindre roll. Men den har ett
fast grepp om befolkningen på de azoriska öarna. Kyrkor och kapell ser man
överallt, över portarna till bostadshusen hänger kakelplattor med bibliska
motiv eller helgonbilder. Församlingshusen på landsbygden är samlingspunkter
för många sorts sociala aktiviteter, och helgonen firas med parader och fester.
Ön São Miguel är
innehållsrik och omväxlande. Här finns så mycket att se och upptäcka för den
som kan ta sig runt att alla attraktioner är fullt tillräckliga för ett par
veckors vistelse. Och då handlar det främst om naturen. Här tar jag inte upp
några konkreta tips utöver de bilderna förmedlar, förslag finns i varje
turisthandbok. Däremot ska jag i ett kommande blogginlägg ta med några bilder
från den intressanta botaniska parken Terra Nostra i Furnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar