Vem döljer sig i gatunamnet? (2)

Skeppar Karls gränd har haft sitt namn sedan slutet av 1500-talet. Det är en i raden av gränder som förbinder Österlånggatan med Skeppsbron i Gamla stan. Där bodde en skeppare som hette Karl i ett hus som han förvärvade 1564. Mer vet man inte om honom.

Skeppar Karls gränd.

Carl Herrman Tidelius (1854–1927) var lärare vid Maria skola mellan 1881 och 1914. Han var också verksam inom Sällskapet Barnavännerna och känd för sin hjälpverksamhet. Tidigare elever uppskattade honom så mycket att de bildade ett sällskap med uppgift att hedra hans minne, och det var myndighetsuppvaktningar från sällskapet om att en gata skulle uppkallas efter läraren som till slut resulterade i att så blev fallet. En minnestavla finns uppsatt på ett av husen vid Tideliusgatan. Bland alla författare och grevar och baroner som namngett Stockholms allmänna platser är Tidelius en lite udda individ; en vanlig lärare som hans elever ansåg vara så unik att han förtjänade en egen gata. Den ligger nära Ringvägen, inte långt från Rosenlundsgatan.

Tideliusgatan.

Geijersvägen har förstås fått sitt namn efter Erik Gustaf Geijer (1783–1847), som kom från Värmland, son till en bruksherre. Geijer var en av 1800-talet viktigaste kulturpersonligheter med en mångsidig begåvning som författare, poet, filosof, tonsättare och historiker. Bland mycket annat var Geijer professor i historia vid Uppsala universitet, i flera omgångar rektor för samma universitet samt medlem i Svenska akademien. I svensk kulturhistoria finns det få personer som haft så stort inflytande över samtidens tänkande. Geijer antecknade själv om sina intressen: ”Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera.”

Geijer framträdde först som konservativ nationalist. Han var en av de drivande krafterna i Götiska förbundet och grundade dess tidskrift Iduna. Den beskrivs i Wikipedia så här: ”Tidskriften blev romantikens första riktiga organ i Sverige, och föreningen samlade dåtidens stora konstnärer i alla fack och en stor del av den intellektuella eliten. Syftet med själva föreningen var att bryta upplysningens makt över kulturen och återknyta de kulturella banden med Olof Rudbeck d.ä. och den hyperboreiska och göticistiska traditionen, varav namnet. Han ingick i förbundet till 1817, då ett gräl med Pehr Henrik Ling ledde till att Geijer lämnade det.”

Geijer blev emellertid inte konservatismen trogen. Mycket uppmärksammat blev hans ”avfall” 1838 då han anslöt sig till liberalismen. En fråga som han ägnade stor energi var slaveriet i den svenska kolonin St. Barthélemy i Karibien, och det är till en del Geijers förtjänst att det avskaffades 1845. Liberalismen var vid denna tid, innan någon socialism hade etablerats, en radikal och omstridd ideologi.

Det var länge sedan, och Geijer lever i våra dagar främst vidare tack vare sin litteratur. Patriotiska dikter som Odalbonden och Vikingen, präglade av tankegångarna inom Götiska förbundet, har i dag få läsare. Men hans kortare dikter tycker jag fortfarande är läsvärda. På nyårsdagen 1838, som anses förebåda hans skifte av politisk ideologi, är väl den mest kända.

Ensam i bräcklig farkost vågar

seglaren sig på det vida hav;

stjärnvalvet över honom lågar,

nedanför brusar hemskt hans grav.

Framåt! – så är hans ödes bud;

och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Geijer tonsatte själv en del av sina dikter. Hans musik är värd en närmare kontakt. Utöver de tonsatta dikterna finns riktigt fin kammarmusik av Geijer.

Mäster Samuelsgatan är lång gata som går rakt igenom Stockholms centrum på Norrmalm. Gatan är uppkallad efter Samuel Benedicti Hammarinus, död 1667.  Han var kyrkoherde i Klara och Bromma församlingar och skildras som en hänsynslös men också duglig person. Han avsattes 1663. 

Bakgrunden var att en av hans pigor på gården i Bromma i ett anfall av svårmod hade tagit livet av sig genom hängning. Ingen vågade skära ner kvinnan eftersom det var en uppgift för bödeln. Men Hammarinus skar ner henne. Han ansågs då ha givit sig in på bödelns arbetsområde och solkat sitt prästerliga ämbete. Saken behandlades i flera instanser med resultatet att Hammarinus blev avsatt. Tack vare kunglig nåd fick han senare möjlighet att återta prästyrket, men kyrkoherde blev han aldrig mer.

Mamsell Josabeths trappor förbinder Tjärhovsplan med Stigbergsgatan på Söder. Mamsellen ifråga hette Josabeth Sjöberg (1812–82) och bodde hela sitt liv på Söder, men flyttade flitigt mellan olika adresser. Hennes tolv bostäder och deras omgivningar har hon förevigat på akvareller som nu förvaras på Stadsmuseet.

Mamsell Josabeths trappor.

 

En av Mamsell Josabeths akvareller.

Gambrinusgatan ­– nog låter det som om den är uppkallad efter någon person som hette Gambrinus? 

Men gatan har fått sitt namn efter Gambrinusbryggeriet, som på 1880- och 90-talen låg på Bergsgatan på Kungsholmen. Bakom det namnet finns emellertid en mytisk figur från flamländsk folklore, en kung som ska ha uppfunnit öl. Hur denna flamländske gestalt hittat till Kungsholmen är gåtfullt. Kanske var det helt enkelt så att bryggeriet drevs eller ägdes av en invandrad flamländare. Hur som helst finns inte längre något Gambrinusöl att smaka, men namnet lever vidare i gatan, som är en kort tvärgata till Hantverkargatan.

Gambrinusgatan i all sin glans

Fler gatu- och platsnamn efter personer längre fram.