Vem döljer sig i gatunamnet? (4)

Grubbens gata är en liten gata som ligger på Kungsholmen vid Inedalsgatan och nära Fleminggatan och St. Eriksgatan. Vem är då Grubben? Inte en person utan en släkt av handelsmän som ägde området där gatan nu ligger. Den fick sitt nuvarande namn 1924 och hette först Grubbsgatan då den anlades 1916. I släkten finns bland andra Hans Wilhelm Grubb under 1700-talet och något senare Mikael af Grubbens. Inga större kändisar i Stockholms historia, men så har de fått en liten gata också.

Grubbens gata.

Karlavägen är däremot en av Stockholms paradgator. Därtill en av de längsta. Den sträcker sig från Odengatan till Oxenstiernsgatan vid Radiohuset och är till större delen en bred esplanad med träd och gräsmattor i mitten. Att gatan har sitt namn efter någon Karl är lika troligt som att denna Karl är en kung i äldre tid. Men i svensk historia har det suttit många Karlar och Carlar på tronen, så vem har dem har fått ge namn åt den breda Östermalmsgatan?

Svaret är att alla de karolinska kungarna, det vill säga Karl X, Karl XI och Karl XII, är ihågkomna i gatunamnet. Varför Karl IX inte får vara med i gänget kan man undra. Norra Humlegårdsgatan, Esplanaden, Östra Humlegårdsgatan, Norra Humlegårdsesplanaden och Gröna Gatan kallades Karlavägen innan den blev Karlavägen 1885. Det är en ståtlig gata och ett livaktigt flanörstråk som passerar bland annat Karlaplan.

I höjd med kontorspalatset Garnisonen är Ulrikagatan en parallellgata till Karlavägen. Den är givetvis mycket kortare och smalare. Vilken Ulrika har bistått med sitt namn? Ulrika Knape är det inte. De som sätter namn på Stockholms gator gillar inte idrottare, och dessutom är guldmedaljösen från München-OS 1972 fortfarande verksam som simhoppstränare. Ulika Elonora och Lovisa Ulrika, båda historiska kungligheter, är mera sannolika.

Det är Lovisa Ulrika (1720–82), maka till kung Adolf Fredrik under frihetstiden. Hon var ägare till det närbelägna Fredrikshov där hon bosatte sig 1770. Lovisa Ulrika kom ursprungligen från Preussen och var av kunglig börd, dessutom guddotter till den andra Ulrika, drottningen Ulrika Eleonora. Det finns också en Lovisagata uppkallad efter henne.

Det finns mycket om henne på Wikipedia. Jag citerar ett kort avsnitt som möjligen ger en bild av hennes person: ”Relationen mellan Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik beskrivs från första stunden som ömsesidigt lycklig. Adolf Fredrik ska ha varit en godmodig, mild och tillbakadragen natur, och en del av Lovisa Ulrikas belåtenhet med honom ska ha varit att hon från början kände sig som den överlägsna parten. Lovisa Ulrika mottogs med entusiasm i Sverige, som i henne såg ett hopp om att lösa tronföljdsfrågan. Lovisa Ulrika ansågs vacker, begåvad, kvick och hon hade omfattande kulturella intressen: Carl Gustaf Tessin kallade henne ’Gudavett i änglabild’. Men hon beskrivs också som mycket stolt, arrogant, dominant och högfärdig. Lovisa Ulrikas vardagsspråk var inte tyska utan franska, men redan kort efter sin ankomst började hon studera svenska språket under ledning av Carl Jesper Benzelius, och efter två år talade hon språket offentligt. Hon studerade även engelska. Lovisa Ulrika gjorde hovet till ett kulturellt centrum: hon studerade den svenska litteraturen och skapade ett bibliotek, hon gynnade konsten och skapade ett tavelgalleri, hon intresserade sig för Vetenskapsakademien, med vilken hon brevväxlade, och skapade även en naturaliesamling. I frågan om religionen tillhörde hon skeptikerna i enlighet med den dåvarande upplysningens ideal.”

Ett annat gåtfullt namn är Onkel Adams väg på västra Kungsholmen (Stadshagen), en stadsdel med många gator som är uppkallade efter svenska författare. Det var också Onkel Adam, som egentligen hette Carl Anton Wetterbergh (1804–89) och även var läkare. Han skrev noveller och romaner i småstadsmiljö och gav ut barntidningen Linnea där han använde pseudonymen Onkel Adam. Jag gissar att Wetterbergh har ganska få beundrare i våra dagar.

Då är Johan Ludvig Runeberg (1804–77) bättre ihågkommen. Runebergsgatan är en kort gata mellan Birger Jarlsgatan och Karlavägen. Att Runeberg inte fått plats bland många berömda svenska författare i Stadshagen har möjligen att göra med att han inte var svensk utan finländsk till den grad att han räknas som Finlands nationalskald, bland annat med texten till den finländska nationalsången Vårt land. Men Runeberg skev på svenska och är därmed en del av den svenska litteraturhistorien.

Runeberg var en av 1800-talets nationalromantiker. Hans Fänriks Ståhls sägner, ett nationellt epos i romansform, utgavs i två delar, 1848 och 1860, och var på sin tid mycket läst. Den skildrar kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–09 i vilket Sverige förlorade Finland. Innehållet är en blandning av verkliga och fiktiva händelser, något som även gäller personerna i verket. Runeberg hyllar verklighetens krigare och deras ledare, men också de anspråkslösa fiktiva soldater som hjältemodigt och ihärdigt försvarar fosterlandet. 

Runeberg var en produktiv poet, och de kortare dikter som ingår i samlingen Idyll och epigram (1830) har med sin anknytning till folkvisor och folkliga sägner och talesätt förmodligen en större läsekrets numera. Jag har hämtat tre dikter ur Idyll och epigram:

Tvenne popplar susa över graven,

där en trogen ynglings aska göms,

satta fordom av hans flickas händer.

Nu i poppelskuggan springa barnen,

som hon fostrat med en annan make,

jaga fjärilar och plocka blommor.

*****

I sin fästmans armar grät en flicka

och beklagade sitt hårda öde:

Under sista natten, gode yngling,

brann min hydda, brann mina hjordar,

allt, ack, allt, vad jag i världen ägde.

Gossen gladdes i sin själ och tänkte:

Har den trogna flickans hydda brunnit,

dubbelt skall hon då min hydda älska;

ha hennes många hjordar brunnit,

dubbelt skall hon fägnas då av mina;

har hon mistat annat allt i världen,

dubbelt, dubbelt är jag henne dyrbar.

*****

Johan Ludvig Runeberg.

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av Herren väntade han växten.

Och han bodde där med barn och maka,

åt i svett sitt knappa bröd med dessa,

grävde diken, plöjde opp och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos maka slet sitt hår och sade:

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!

Tag staven, Gud har oss förskjutit;

svårt är tigga, men att svälta värre.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

jag skall gräva dubbelt flera diken,

men av Herren vill jag vänta växten.

Hustrun lade hälften bark i brödet,

gubben grävde dubbelt flera diken,

sålde fåren, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

men med den flöt intet bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

men av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos maka slog sitt bröst och sade:

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!

Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;

svår är döden, men att leva värre.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till dubbelt bark i brödet,

jag vill gräva dubbelt större diken,

men av Herren vill jag vänta växten.

Hustrun lade dubbelt bark i brödet,

gubben grävde dubbelt större diken,

sålde korna, köpte råg och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

men med den flöt intet bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

men av den slogs intet ned av axen;

hösten kom, och kölden, långt från åkern,

lät den stå i guld och vänta skördarn.

Då föll Paavo på sitt knä, och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Och hans maka föll på knä och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Men med glädje sade hon till gubben:

Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;

nu är tid att leva glada dagar,

nu är tid att kasta barken undan

och att baka bröd av råg allena.

Paavo tog sin hustrus hand, och sade:

Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,

som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

ty förfrusen står vår grannes åker.

Georg Carl von Döbeln (1758–1820) var en av de krigare som Runeberg skildrar i Fänriks Ståhls sägner – Döbeln vid Jutas handlar om ett mindre slag i det finska kriget. von Döbeln tillhörde en adlig släkt som från början kom från Mecklenburg i Tyskland. Han inledde som ung en militär karriär som kom att dominera hans liv; han deltog inte bara i det finska kriget utan även i Gustav III:s ryska krig och det andra Napoleonkriget. Han hyllades som krigshjälte men avslutade sitt liv i största fattigdom. Återigen citerar jag Wikipedia, denna gång om von Döbelns personlighet: ”Som fältherre har han beskrivits som lugn, beräknande med mod, gav sina mannar stridsmoral, ryggade ej för något motstånd och en lysande militär begåvning. Som person var han ombytlig, ibland uppbrusande och häftig, ibland vek och ömhjärtad. Härom finns många beskrivningar i olika källor. Det har också framförts att hans humörsvängningar kan ha orsakats av skador på storhjärnans främre lober varifrån man numera vet att mycket av personlighet och humör styrs.”

Döbelnsgatan ligger lämpligt nog nära Runebergsgatan. Runeberg fick sin gata 1909, von Döbeln först 1932.

Vid Åsögatan på Södermalm ligger Axel Landquists park med planteringar och parkbänkar och en stor container som sommartid visar sig vara ett litet kafé med gåtfulla öppettider. Axel Landquist (1843–1933) var kyrkoherde i Katarina församling mellan 1881 och 1930. På skylten vid parken kan man läsa: ”När han började sin yrkesbana var Katarina arbetarfolkets stadsdel och Stockholms fattigaste församling. Här var nöden och trångboddheten störst. År 1875 hade Katarina församling en högsta dödligheten i hela Stockholm.

  Axel Landquist arbetade för att förbättra situationen för fattiga arbetarfamiljer och drev frågor om skolbespisning, skollovskolonier, barnkrubbor och arbetsstugor. Till arbetsstugorna fick barn från hem, där båda föräldrarna arbetade, gå efter skolans slut för att arbeta, läsa läxor och få ett mål mat – de var föregångare till våra dagars fritidshem. Han deltog också kring sekelskiftet 1900 i utformandet av en ny folkskolestadga för Stockholm.”

Fortsättning med flera gatunamn följer längre fram.