Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (2)

Med detta inlägg fortsätter jag rundvandringen på det intressanta museet för modern konst Coleção Berardo i Belém i Lissabon. Exemplen är naturligtvis bara en bråkdel av alla de verk som kan beskådas på det ganska stora museet.

Mycket av konsten från 1900-talet är abstrakt och den kan beskrivas som färgfält som ställs vid sidan av varandra, ibland i geometriskt strikta former. Betraktare kan ha olika preferenser i färger och former, men det är verkligen mycket svårt att avgöra varför ett verk är bättre eller sämre än ett annat. Coleção Berardo har många sådana abstrakta verk av konstnärer från olika länder. Vi börjar med ett exempel från Danmark. Richard Mortensen (1910–93) är mannen bakom Est Oest 2 från 1956.

Holländaren Piet Mondrian (1872–1944) är en föregångsman inom denna geometriskt kantiga konst som man kan se som en långt driven stilisering och renodling. Tavla i gult, svart, blått, rött och grått är den nyktra titeln på detta verk från 1923.

Det verkar troligt att Florence Henri (1893–1982) hämtat intryck från Mondrian. Hon var född i New York men beskivs i Wikipedia som fransyska, men på museet uppger man att hon var från Schweiz. Verket utan titel är från 1926–29.

Mera diffusa och mindre distinkta är formerna i fransmannens Nicolas de Staëls (1914–55) Paysage från 1953. Kanske kan titeln (landsbygd) ge en hjälp till tolkning av mönstret av ljusa färger?

En liten tavla är också holländaren Willem de Koonigs (1904–97) verk utan namn från 1976.

Presenza N5V är den gåtfulla titeln på ett verk i svartvitt av italienaren Emilio Vedova (1919–2006).

Holländaren Karel Appel (1921–2006) tillhör de mera välbekanta namnen bland konstnärerna som finns representerade på Coleção Berardo. Hans expressiva målning Saut dans l’espace från 1953 är ett typiskt exempel på hans konst.

Fransmannen Jean Dubuffet (1901–85) mötte vi redan i det förra avsnittet med en skulptur som står vid ingången till museet. Inne i Coleção Berardo finns denna lilla, trevliga skulptur, Borne au Logos V, från 1967.

Moderna konstnärer måste inte nödvändigtvis måla eller skulptera abstrakt, vilket tydligt framgick av exemplen i det förra avsnittet. Ingen behöver grubbla på vad Atelier från 1946 föreställer. Konstnären är ytterligare en fransman, Francis Gruber.

Tysken Max Ernst (1891–1976) är ett mycket stort namn inom 1900-talets konst och hans verk kan ses på många museer runtom i världen. Så även på Coleção Berardo. Coquilles fleurs är från 1929.

Jacques Hérold (1910–87) var född i Rumänien men flyttade till Frankike och räknas i museets information som fransman. Han anses vara surrealist, vilket verkar rimligt när man ser hans La Rencontre från 1936.

Att avbildningarna här inte ger ett riktigt intryck av verken beror bland annat på att de inte ger någon uppfattning om deras storlek. Flera av bilderna är i verkligheten ganska små. Men nästa bild, också i surrealistisk stil, har en rejäl yta. Den kan föra tankarna till Salvador Dali eller konstnärerna inom Halmstadsguppen i Sverige, men är skapad av schweizisk-amerikanske Kurt Seligmann och heter Magnetic Mountain (1949).

Med detta anslående verk avslutas detta avsnitt. I ett tredje och sista besök på Coleção Berardo ingår några verk som är skapade närmare vår egen tid, plus ett par skulpturer som finns i grönskan bakom museet. Fortsättning följer alltså.