Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (3)

Med det tredje och avslutande inlägget från Coleção Berardo, konstmuseet i kulturcentret i Belém i Lissabon, förflyttar vi oss två trappor ner, till avdelningen där den nyaste konsten visas. Konst från de senaste decennierna.

Denna samtida – eller nästan samtida – konst borde väl vara den som är lättast att uppskatta och förstås av en nutida publik. Men ofta är det tvärtom – det är just den samtida konsten som uppfattas som obegriplig, mystisk, förbryllande. Och hos många konstnärer finns väl också avsikten att skapa något nytt och oväntat, till och med provocerande. Men fler än jag tycker nog att det finns något vackert i amerikanens Frank Stellas (1936) The Broken Jug från 1999, en stor skulptur som står vid ingången till hallen.

Frank Stella är upphovsman också till en stor målning, Hegamatana II, från 1967.

Många av de samtida, eller nästan samtida, verken är i mycket stort format. En målning som amerikanen Robert Mangolds Four Color Frame Painting #2 från 1983 är ingenting för vardagsrumsväggen. Ett verk som detta hör mera hemma i offentliga miljöer där det tål att betraktas på lite avstånd.

Japanen On Kawara (1932–2014) blev omtalad även i vårt land när han presenterade bilder som bestod av ett datum ljust målat på svart bakgrund. Bilderna heter det som man kan läsa på dem. Som gammal förlagsredaktör med vissa yrkesskador blir jag mindre upprörd över motivet än avsaknaden av mellanslag.

Engelsmannen Richard Long (1945) har gjort Sandstone Line från 1981, en skulptur som är uppbyggd av 151 stenar. Vad olika betraktare än anser om den kan de säkert vara överens om att den tar rejält med plats. Återigen: inget för vardagsrummet.

Som ett mera ”normalt” konstverk framstår italienaren Giovanni Anselmos (1934) Un Giro Piú del Ferro från 1969. En innehållsrik bild.

Mario Metz (1925–2003) är också italienare och svarar för en gåtfull komposition som heter Près de la Table från 1980. Det ska sägas att mannen till höger inte ingår i verket.

Grek-italienske Jannis Kounellis (1936–2017) kan också förbrylla publiken med ett verk från 1971 som saknar titel.

Det sista exemplet inifrån hallen är av amerikanen Joseph Kosuth (1945). Verket i neon från 1965 heter Self-described and Self-defined.

Till sist några skulpturer som kan ses i trädgården bakom museet. Fransk-amerikanska Niki de Saint-Phalle (1930–2002) är välkänd för stockholmare genom den stora skulpturgruppen Paradiset, som finns på Skeppsholmen utanför Moderna museet. Hennes bidrag till Coleção Berardo heter Les Baigneuses och är från 1985.

Här finns också en stor skulptör av den kanske mest kände av alla 1900-talets skulptörer, engelsmannen Henry Moore (1898–1986). Reclining Figure: Arched Leg från 1969–70 är imponerande.

En portugisisk skulptör finns också representerad med ett verk som först kan uppfattas som en liggande trädstam med nakna grenar. Skulpturen från millennieskiftet heter mycket riktigt Árvore (träd) och är av Alberto Carneiro (1937­–2017).

Portugiserna är annars inte säskilt många på Coleção Berardo, som visar internationell konst med tyngdpunkt på Europa och USA. De kvinnliga konstnärerna är, som på så många museer, i mycket klar minoritet. Därför avslutar jag bildsvepet från Coleção Berardo med ett verk av en konstnär som är kvinna och från Portugal. Starkt solljus och blank metall gör statyn svår att fotografera, så vi ser den här från olika håll. Fernanda Fragateiro (1962) svarar för Caixa (Desmontagem) 2 från 2006.

Som sagt: konsten på Coleção Berardo ska ses i verkligheten. Passa på om Lissabon ingår i resplanerna. Det är ett förstklassigt konstmuseum.