Recensioner i repris (16)

Här är tre skivor till som jag recenserat i tidskriften Lira.


Tânia Oleiro

Terços de Fado

Egeac/Museu do fado

Tânia Oleiro, född 1979, har sjungit fado på olika scener i Lissabon under lång tid. Tidigare har hon kunnat höras på ett par antologier med ny fado. Hon är ett känt namn och hennes debutskiva är eferlängtad. Terço betyder tredjedel, och skivan är indelad i tre avdelningar med fem spår vardera och olika kompmusiker. På portugisisk gitarr hörs Ricardo Parreira, Pedro de Castro och Bernardo Couto, alla lika skickliga; dessutom spansk gitarr och basgitarr.

Avdelningarna heter Mouraria, Alfama – gamla stadsdelar i Lissabon – och Cercanias, ett ord för järnvägsförbindelser och lokaltrafik i storstadsområdet. Men mellan avdelningarna märker jag ingen musikalisk skillnad. Tânia Oleiro är van vid och kan fadons speciella frasering och texttolkning. Här är kärlek och Lissabon återkommande teman. Hon sjunger återhållet med en klar sopran och ett genomgående närvarande litet vibrato som ger musiken ett känsligt, rentav lite nervigt drag. Tradtionell fado och nyskrivet i samma anda överväger. Oleiro är en bra och kunnig sångerska som kommer att hävda sig väl på fadoscenen. Hennes debutskiva är geomtänkt, jämn och angelägen.

(Lira nr 2 2017)

Cristina Branco

Menina

Universal

Efter över ett dussin album är det tydligt att Cristina Branco alltid gått sin egen väg, och det är inte alltid den väg som vänner av traditionell fado föredrar. Hon har lanserat flera nya sånger än någon annan i dagens fado, sjungit tango och chanson, experimenterat med oväntade arrangemang. På denna nya skiva sjunger hon genomgående på portugisiska. Bland de tolv numren finns en enda standardsång, resten är nytt material. Tonen är intimt kammarmusikalisk, och Bernardo Couto på portugisisk gtarr, Paulo Figueiredo på piano och Bernardo Moreira på kontrabas svarar för ett luftigt, lyhört komp. Cristina Branco sjunger som alltid med en glasklar sopran, stor omsorg om varje detalj och tekniskt obesvärat. Några nummer låter så knepiga att de knappast kommer att sjungas av någon annan. Men den melodiskt ljuva Alvorada är lätt att ta till sig, och tillsammans med den lågmält poetiska och romansliknande Quando Julgas Que Me Amas är den höjdpunkten på ett album som inte tilhör Cristina Brancos mest lättillgängliga, men som vinner i längden. Menina vittnar om en artist med stor integritet och en respektingivande konstnärlig medvetenhet.

(Lira nr 1 2017)

António Laranjeira

Luz

Ovação

António Laranjeira, som nu presenterar sig med sitt första album, är välkommen på dagens fadoscen, som domineras av sångerskor. Han är även upphovsman och svarar för de flesta texterna. Flera sånger tar upp motiv från norra Portugal, så jag antar att han kommer därifrån. Laranjeira är en utmärkt sångare med en bra, stark röst och ett nära förhållande till texten. Bakom hans uttrycksfulla sång med intensitet och kraft kan man ana en avsevärd rutin. Laranjeira är tydligt förankrad i traditionell fado med kompositörer som Alfredo Marceneiro och José António Sabrosa. Han kan påminna om äldre sångare som Carlos Zel och António Mello Correia. Kompet med Armindo Fernandes på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och Francisco Gaspar på basgitarr, fungerar fint. Särskilt uppskattar jag närvaron av Susana Santos cello, som mjukar upp gitarrklangerna på ett njutbart sätt. Skivan, som är jämn, ger även sångtexterna i översättning till engelska. Detta är en fin prestation med fado som är förankrad i traditionen. António Laranjeira tror jag är ett namn att lägga på minnet.

(Lira nr 1 2015)