Tema med variationer: Museibesök: Coleção Berardo, Lissabon (1)

Belém är en stadsdel i Lissabon som ligger sex sju kilometer från stadens mest centrala delar, så pass långt därifrån att de flesta föredrar ett kommunikationsmedel av något slag framför en promenad genom delvis rätt tråkiga kvarter. Och det är också lätt att ta sig till Belém från centrum. Flera bussar, spårvagn 15, lokaltåg, taxi och till och med båt om någon skulle önska det. För visst ska man till Belém, stadsdelen som förvaltar minnet av de stora sjöfärderna för över 500 år sedan med Sjöfartsmonumentet och den gamla försvarsanläggningen Belémtornet. Där finns det storslagna Jerónimoklostret och konditoriet där den berömda Belémkakan uppfanns och fortfarande bakas efter hemligt recept. Belém har också blivit Lissabons speciella kulturstadsdel med det stora kulturcentret samt flera museer.

Coleção Berardo ligger i Beléms kulturcentrum.

Redan innan man kommit in i lokalen förstår man att det handlar om ett museum för modern konst. På annat sätt att det svårt att tyda närvaron av två stora modernistiska skulpturer som står utanför ingången. Dels en röd konstruktion utan titel från 1968 av amerikanen Alexander Calder (1898–1978).

Just intill ingången finns också L’arbre biplan från samma år av fransmannen Jean Dubuffet (1901–1985). (Jag använder här titlarna som museet anger i stället för försök till svenska översättningar.)

Ordet coleção betyder kollektion, samling. Det låter för mig som något mindre än ett museum, men på skylten vid ingången har man lagt till ordet museu, så därför är det inte alltför överraskande att Coleção Berardo visar sig vara ett ganska stort museum som förfogar över tre våningsplan i en av sidobyggnaderna i kulturcentret. Två av planen presenterar konst från början av 1900-talet fram till nutiden. Det tredje, mellersta, hade vid mitt besök en specialutställning om modern brasiliansk konst. Det ska nämnas att museet är internationellt med bara ett fåtal portugisiska verk. Vill man bekanta sig med modern portugisisk konst finns museer som Museu do Chiado och Gulbenkianmuseets moderna avdelning att tillgå; båda ligger i centralare delar av Lissabon.

Coleção Berardo visar både bilder och skulpturer. Här är Scotch Vapour från 1989 av amerikanen John Chamberlain (1927–2011).

Konsten visas kronologiskt med beskrivningar av de stora konsthistoriska strömningarna som i hög grad är internationella med påverkan i många olika länder. Här kan man lära sig om kubism, naivism, suprematism, popkonst, surrealism, minimalism med flera samt se representativa verk för alla. Många av de stora namnen från 1900-talets konst finns med. Som amerikanen Andy Warhol (1928–87), vars porträtt av Judy Garland är från 1979.

Just ledande amerikanska konstnärer har en framträdande plats på museet. Men här finns förstås många europeiska konstnärer. För dem som är mera bevandrade i modern konsthistoria än jag finns många bekantskaper, men även för den som möter mest obekanta namn är utställningen fängslade.

Jag låter detta och följande blogginlägg bli en liten bildkavalkad med ett snävt urval av vad som finns att se på detta mycket intressanta museum. Vid varje bild finns namn på konstnär och verk, och den som så önskar kan säkert finna ytterligare information på Wikipedia och andra ställen på nätet.

Avbildningarna här ska absolut inte ses som ersättningar för de verkliga verken, som är mycket mera imponerande i verkligheten. En fotograf med kompetens som sådan och avancerad utrustning kan avbilda verken med trovärdighet, men till den kategorin hör inte denna bloggare. Bildena är tagna med en enkel digitalkamera eller mobiltelefon, och mycket spelar in för resultatet. Skulpturer är ofta tacksamma objekt att fotografera. Här kan man förstås tveka om vilken betraktningsvinkel som är den bästa, och vädret kan också lägga hinder i vägen. Det är svårt att ta lyckade skulpturbilder i motljus, och solsken kan också skapa skuggor och kontraster som inte finns när himlen är mulen.

Bilderna är ofta beskurna en aning i någon kant. Det kan bero på att det är svårt att fotografera dem så att de blir helt rektangulära och i stället ser lite sneda ut på någon kant. Därför har jag tagit bort ramarna och ibland ett smalt band av bilden. Det kan ockå handla om att en ram lämnar en skugga som faller in över bilden. Belysningen i lokalen spelar också in. Det är i allmänhet mörkare ju närmare golvet man kommer, vilket också avspeglas i en del av fotona. Bilder bakom glas är praktiskt taget omöjliga utan att armaturen avspeglas i glaset eller fotografens spegelbild kommer med. Så alla bilder i det här svepet är oglasade.

Här är amerikanen Mel Ramos (1935) Virnaburger från 1965.