Recensioner i repris (15)

Även dessa tre recensioner har ursprungligen publicerats i musiktidskriften Lira.


Gisela João

Nua

Montepio

Bland sångerskorna på dagens fadoscen, där många har ljusa, klara röster, är Gisela João en udda stämma som blev uppmärksammad vid skivdebuten 2013. En sångerska med en beslöjad, kraftfull altröst och ett energiskt och intensivt sångsätt, omöjlig att förväxla med någon annan. På sitt nya album visar hon sig stå nära traditionell fado och äldre standardrepertoar, som de sånger som Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues, varav två finns med.

Gisela João är inte bara en egen röst utan också en fadosångerska med kraft, känsla och auktoritet. Oulmans Naufrágio och traditionella fados som Fado Aracelia och Fado Acácio liksom den avslutande spanska sången Llorona får lysande utttolkningar.

Gisela João kompas av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Nelson Aleixo, spansk gitarr, och Francisco Gaspar, basgitarr. Skickliga musiker, men jag tycker att Parreira i ett par spår slamrar på lite väl mycket, det liknar mer en tävling än ett samspel med sångerskan. Men Gisela João är suverän raktigenom.

(Lira nr 1 2017)

Maria Armanda

O Fado de Maria Armanda

CNM

Maria Armanda debuterade på skiva i slutet av 60-talet och äldre inspelningar med henne är vanliga i olika antologier med fado. 74 år gammal uppträder hon fortfarande på fadoställen i Lissabon, respekterad av yngre musiker som ser veteranerna som förebilder. Vid denna ålder brukar fadosångerskors röster ha djupnat lite och diverse ofullkomligheter dyka upp i tonbildning och frasering. Detta kan förvisso också sägas om Maria Armanda. Jag tycker emellertid att hon väl kompenserar det genom sin entusiasm. Detta är en sångerska som laddar orden med kraft, hon biter ifrån och trycker till stavelserna så att musiken får en sträv, lite kantig karaktär och ger den en engagerad och livfull laddning. En kontrast till den lugna sofistikering som är vanlig inom dagens fado. I huvudsak är Maria Armanda traditionellt orienterad. Luís Petisca spelar portugisisk gitarr och Armando Figueiredo spansk gitarr. Kompet är kompetent utan att utmana sångerskans dominerande roll. Skivan är jämn. Maria Armanda visar att den äldre generationen inom fadon inte bara bidrar med erfarenhet, utan också energi och lidelse.

(Lira nr 1 2017)

Antologi

Male Voices of Fado

ARC/Naxos

Det finns massvis med samlingar med fado. Tanken att bara ta med män på ett album har realiserats flera gånger tidigare. Men nu är det på en skiva som distribueras i Sverige, vilket lyckligtvis inte är det enda skälet att rekommendera just denna. Det är en bra antologi med rejält tilltagen speltid. 17 sångare visar i 19 spår upp inte bara en stor variation i röster, utan också i olika sångstilar. Flera av dagens ledande sångare finns med, men också några viktiga namn ur den äldre generation som dagens musiker ser som förebilder. Lyssnaren inser lätt varför musker som Alfredo Marceneiro, Fernando Maurício, Fernando Farinha, Max och Carlos Ramos fortfarande har stor aktualitet. Urvalet i en antologi kan man alltid ha åsikter om. Jag saknar främst ett par av de äldre, Carlos do Carmo och Vicente da Câmara, och yngre sångare som Pedro Moutinho eller Marco Rodrigues hade lika gärna kunnat få plats som de valda. Men det är marginella synpunkter. Detta är en bra introduktion till fadons manliga sångare som förhoppningsvis kan leda till ett större intresse även för dem som inte fått plats.

(Lira nr 5 2014)