Decemberfado i Lissabon

I Lissabon är december den regnigaste månaden. Då faller det mer än dubbelt så mycket nederbörd som i Stockholm, i genomsnitt. Den stockholmare som reser till Lissabon i december kan alltså säga farväl till det behagligt torra för att möta regn och fukt i Lissabon. I genomsnitt. Men man kan också ha tur och uppleva oväntad vårvärme och solsken. Under mina två veckor i Lissabon denna december kunde ett par lätta skurar den sista dagen inte förjaga intrycket av en tilltalande vårkänsla. Perfekt promenadväder, och den generösa mängden dagsljus gjorde sitt till.

December är lågsäsong för turismen i Lissabon, vilket betyder attraktiva priser på många hotell och mindre trängsel än annars vid populära turistmål. Däremot innebär det inte att det saknas turister. Lissabon har under senare år blivit ett allt populärare resmål, med en högsäsong från april till oktober, och jag var långtifrån ensam som besökare under denna december. Särskilt franska och spanska hör man ofta i stadens centrala delar. Men, som sagt, trängseln är mindre, och vill man höra fado märks skillnaden i att fadoställena inte har lika stor beläggning som under högsäsong. Det är alltså lättare att få bord, men utbudet är ungefär detsamma som vanligt. Man stänger inte igen fadoställena under lågsäsong. Och det finns alltid mycket fado att höra i Lissabon, av varierande klass. Jag skrev lite mera i bloggen om att lyssna på fado i Lissabon den 11 april i år – lite allmänt hållna reflektioner.

Efter många Lissabonbesök vet jag vart jag ska gå för att höra bra fado, men samtidigt finns också nya ställen att upptäcka. Jag inledde min vistelse denna resa med Muralha Tapas e Vinhos, en liten restaurang några meter från fadomuseet i stadsdelen Alfama. Normalt är detta en helt vanlig restaurang utan fado, men varannan vecka uppträder här den fina sångerskan Tânia Oleiro med en inbjuden sångarkollega, denna dag Pedro Galveias. Tânia har en vacker ljus röst och sjunger lyriskt och känsligt och i vissa lägen tämligen svagt, varför en liten lokal som denna och en uppmärksam begränsad publik passar henne bäst. Galveias är en mera robust uttolkare av fadon, med en kraftig röst, god inlevelse och rättfram sångstil. 

Restaurangen får plats med kanske 25–30 personer i publiken, men denna kväll infann sig som mest tolv personer. Och det är verkligen ett tecken på lågsäsong. De utmärkta, rutinerade gitarristerna Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, och Pedro Pinhal, spansk gitarr, har sällan haft en så liten publik. Musikaliskt var denna kväll lyckad, och även de tapas och viner som ingick gjorde avgiften på 25 euro högst rimlig.

Clube de Fado är en restaurang som i flera decennier drivits förtjänstfullt av gitarristen Mário Pacheco. Men nu har Pacheco, 66 år, skaffat sig en hygglig pension genom att sälja sin restaurang. Han ersätts som gitarrist av unge Ângelo Freire, en briljant musiker som spelar de flesta kvällar. De nya ägarna är företaget FadoandFood Group, som redan har krogarna Timpanas, Café Luso och Adega Machado av vilka den sistnämnda håller god klass tack vare duktiga sångartister. Hur det går med Clube de Fado får framtiden avgöra. De två gånger jag besökte krogen under december hade inget väsentligt hänt, musik och mat var på sedvanlig hög nivå och meny och priser oförändrade. Kan krogen ha kvar sina skickliga musiker och sin rutinerade och kunniga personal kan den förhoppningsvis behålla sitt goda rykte. Prisnivån är hög med varmrätter på mellan 25 och 35 euro, men det finns dyrare fadokrogar som inte lever upp till samma standard.

Lina.

Första kvällen framträdde sågartisterna Célia Leiria, Sandra Correia, Rodrigo Costa Félix och Lina till komp av Ângelo Freire, portugisisk gitarr, Flávio Cardoso, spansk gitarr, och Paulo Paz, kontrabas. De tre förstnämnda sångartisterna är kompetenta och hörvärda röster inom en traditionellt orienterad, enkel och direkt fado. Lina är samma sångerska som förut kallade sig Carolina och ännu tidigare Lina Rodrigues. Hon är en av dagens bästa sångerskor inom fadon med två bra skivor bakom sig. Men skivorna säger lite om hennes musik, som får extra dimensioner och innerlighet vid en publikkontakt som på krogen. Lina har lätt att fånga publikens uppmärksamhet och hon bibehåller den med sitt intensiva, lyriska uttryck, sitt kroppsspråk och sin personliga utstrålning. 

Maria Ana Bobone.

Rodrigo Costa Félix och Sandra Correia medverkade även den andra kvällen, då Ângelo Freire ersattes på portugisisk gitarr av den lika skicklige Arménio de Melo. I övrigt sångerskorna Maria Ana Bobone och Maria Emília (Reis). Bobone är en musikalisk, elegant sångerska med vacker röst och avsevärd scenrutin, alltid rolig att höra. Men det var Maria Emília som mer än någon annan gjorde denna kväll minnesvärd. Hon är ung, 24 år, men har redan sjungit på Clube de Fado i flera år och jag har hört henne tidigare flera gånger. Och det är häpnadsväckande vilken utveckling mot större självförtroende, starkare uttryck och kommunikativ förmåga hon har genomgått. Det finns redan en stjärnstatus kring denna unga sångerska.

Maria Emília.

Det normala är att fadokrogar drivs av – och genom tiderna skötts av – sångartister eller gitarrister. När företag tar över skulle man kunna tro att ”marknaden” monopoliseras, men det som händer är att nya, ofta mindre ställen dyker upp och lockar till sig intressanta musiker. Tyvärr hann jag under denna resa inte med nya fadohuset O Corrido i Alfama som drivs av sångerskan Cláudia Duarte och hennes man, gitarristen Filipe Rebelo, så det får bli en annan gång. Men tillsammans med en annan fadoentusiast besökte jag nya Fado ao Carmo i Chiado, en liten krog med plats för 30–35 personer. Det ska tilläggas att den erbjöd en avsmakningsmeny vars innehåll man blev mätt av och nöjd med för 35 euro, men då ingick ingen dryck i priset.

Ana Rita Prada.

Där skulle vi höra den lovande unga sångerskan Joana Almeida, som dock inte dök upp. Ersättaren, Ana Rita Prada, var ingen besvikelse när hon framträdde med António Martins, portugisisk gitarr, och Diogo de Castro, spansk gitarr. Prada finns med på en skiva från 2012 med tonåriga fadomusiker och var då, enligt min mening, den mest begåvade sångerskan. Ett par av hennes kolleger på skivan har varit betydligt företagsammare på den lokala fadoscenen och framträtt rätt mycket, medan det har varit tystare kring Ana Rita Prada. Därför var det roligt att konstatera att hon behållit och utvecklat sin talang. Den unga sångerskan har en fin röst med god bärighet och är förtrogen med fadons frasering, ornamenteringar och texttolkning. Jag tror att hon kan bli ett betydande namn med tiden. 

Den lilla, enkla krogen Mascote da Atalaia i Bairro Alto har blivit ett favoritställe som jag besökte tre gånger denna resa, vid ett av tillfällena med två vänner från Amsterdam. I texten från den 11 april beskrev jag Mascote da Atalaia och det som sades då gäller fortfarande, så jag hänvisar dit för upplysningar om krogen. Nu uppträdde sångartisterna Joana Amendoeira, Ana Laíns och Pedro Moutinho, alla med Miguel Costa på spansk gitarr, medan den portugisiska gitarren hanterades av respektive André Dias, Hugo Reis och Sandro Costa. 

Ana Laíns.

Alla tre sångartisterna tillhör de väletablerade i dagens fado, med stor erfarenhet såväl av enkla scener i stil med denna som konsertscener och utlandsturnéer. Alla tre hade sällskap av amatörsångare som bidrog med ett par tre sånger vardera, och på de två timmarna som varje pass består av hann de annonserade sångarna med att sjunga ungefär åtta sånger. Att december är lågsäsong märks om man kommer tidigt; då är lokalen nästan tom, och det tar en stund innan den fylls, även med kända namn som dragplåster.

Pedro Moutinho.

Även om den märkliga lokalen Pavilhão Chinês och Real Fado i Principe Real skrev jag den 11 april. Nu hörde vi här Joana Amendoeira tillsammans med fenomenale Luís Guerreiro på portugisisk gitarr och Bernardo Saldanha på spansk gitarr. Joana gjorde ett trevligt program med omväxlande fado i form av traditionella melodier, äldre standardnummer och ett par glada marchas, som vanligt i charmerande vänlig och konversabel ton. Och att vi tre besökare från Sverige och Nederländerna fick sällskap av ett mindre gäng portugiser var tur – det är lite konstigt när så framstående musiker får uppträda för en publik som inte kan fylla en liten lokal som denna ens till hälften.

Joana Amendoeira.

Fadokvällarna denna gång fick sin avslutning på Mesa de Frades i Alfama, utan tvekan ett av de bästa ställena för fado i Lissabon, och ett av de mest originella. Musiken börjar sent, denna kväll kvart över elva, och fortsätter fram till två eller tre. Mat, dryck och musik under en kväll kostar 60 euro, och då brukar det bli mycket musik. Menyn är begränsad men maten är bra. Den aktuella kvällen, en lördag, skulle Ana Sofia Varela sjunga, men hon hade förhinder och återigen blev det en ersättare som faktiskt visade sig minst lika intressant som den annonserade artisten. Matilde Cid var en ny bekantskap men inte helt okänd eftersom hon i dagarna givit ut sin första skiva. Sångerskan sjöng till fint komp av António Cardoso, portugisisk gitarr, och Carlos Manuel Proença, spansk gitarr. Hon har en ganska stark röst med en antydan till heshet, sjunger dramatiskt, med intensivt uttryck och livligt kroppsspråk och kommer att bli en betydande röst inom dagens fado, i den mån hon inte redan är det. Hon är ung, gissningsvis kring 30. Åren då man lär sig och hittar ett personligt uttryck har hon troligen bakom sig, och det är sällan man kan höra en ny sångerska som redan verkar hemmastadd och trygg i fadon och dess uttryck. Matilde Cid sjöng tre gånger under natten och vid sidan av henne framträdde flera andra sångartister, vilket är det vanliga på Mesa de Frades. De flesta skulle jag beskriva som amatörsångare, men inte särskilt långt från en professionell nivå, alla faktiskt fängslande att ta del av. De presenterar sig aldrig till namnen och i vissa fall vet inte ens restaurangens personal vad de heter. Jag lyckades ändå uppfatta namnet på en habil sångerska med bra röst, Inês de Vasconcellos, kanske för att denna unga sångerska inte är direkt blygsam med att framhålla sina förtjänster i fadogrupper på Facebook.

Matilde Cid.

Det finns självfallet mycket mera fado att höra i Lissabon under en tvåveckorsperiod. Jag har valt ställen där jag bedömt chansen att hitta bra fado som god, vilket leder till återbesök på ställen som är välbekanta från förr. Men de platser som var nya under denna resa, Muralha Tapas e Vinhos och Fado ao Carmo, var goda val och kan bli aktuella för nya besök i framtiden.