Fadons ursprung och tidigaste historia (2)

Afrikanskt och europeiskt i fadon

Ordet fado är gammalt i språket, men användes före sekelskiftet 1800 aldrig i samband med musik. Sådana omnämnanden förekommer först under början av det nya seklet, både i brasilianska och portugisiska källor. När ordet fado då syftade på musik avsågs en dans som utövades av svarta brasilianska dansare. Med tiden omvandlades dansen till sång. Enligt en annan uppfattning var fado redan från början sånger, men sånger som man gärna dansade till. Den modernare innebörden av ordet fado, att det var en vokal konsertmusik att lyssna till, etablerades tämligen tidigt, under den andra fjärdedelen eller åtminstone andra tredjedelen av 1800-talet.

Att fadon består av både något afro-brasilianskt och något europeiskt går i dag knappast att ifrågasätta. Men vad i fadon kommer från respektive håll? I sin bok om fadons historia sammanfattar Rui Vieira Nery det så här:

Från Afrika kom den synkoperade rytmen, mönstret av på varandra följande improvisationer över en stadig melodisk bas, variationen av en melodisk linje i växelspel mellan röst och ackompanjemang, växlingen av utrop och gensvar mellan en solist och de övriga, de gungande rörelserna och höftsvängningarna och det rytmiska stampet av hälarna. Från Europa kom formen för 1700-talets urbana sånger, dominansen av fyrradiga strofer i redondilha maior-metern (det vill säga verser med sju stavelser intill den sista betonade stavelsen) och användningen av en harmonik som byggde på den enkla växlingen av grundläggande harmoniska funktioner som tonika och dominant. Portugisiska och afrikanska kulturella traditioner hade smaken för sentimentala sånger gemensam, sånger om uttryckte känslor av saknad och längtan /…/

Många brasilianska lunduns från slutet av 1700-talet finns nedtecknade i noter, men det saknas när det gäller fado som ”befann sig i sin brasilianska fas”, för att citera Nery. Men enligt utländska resenärer och andra observatörer fanns det karakteristiska drag i denna fado som förband den med lundum. När nyskrivna fadosånger först publicerades år 1852 fanns det även i dem många drag från lunduns som förblivit oförändrade. Några av sångerna var till och med försedda med anvisningen em tempo de lundum.

Havets musik

Av yrkesgrupper nämns i texterna ofta sjömän, särskilt i äldre sånger. Den förste som ägnade fadons historia en presentation i bokform, Pinto de Carvalho i História do Fado(1903), menade att sjömän hade fört den brasilianska lundum till Portugal och utvecklat musiken till fado när de praktiserade den under långa sjöresor. Den uttryckte deras hemlängtan, rytmerna skulle vara en musikalisk återspegling av vågornas rörelser. Vilken sjömännens insats är i fadons tidiga utveckling är emellertid oklart. Många betonar musikens maritima anknytning och att sjömännens visor är ett av de element som ingår. Den fado som förknippades med sjömän under 1800-talet, fado marinheiro, spreds i Lissabon och blev en förebild även för mera jordbundna fadistas.

Man kan spekulera i om sjömännen kom i kontakt med den angloiriska balladtraditionen som därmed kommit med som en krydda i musiken. Portugal har genom tiderna haft mycket starka band till England genom sjöfart, handel och politik.

Kakelfasad i Alfama.

Morerna och det arabiska inflytandet

I Lissabons stadsbild är det moriska närvarande i stadsbyggnaden i Alfama och i de många fasaderna med vackra mönster i kakel, ett arv från den moriska tiden som också tagits om hand av den kristna kulturen. Dessa kakelarbeten kallas för azulejos. Ett par reseguider upplyser om att ordet kommer från arabiskans al-zulayj, polerad sten. Den blå färgen – azulpå portugisiska – dominerar i det kakel som avbildar något konkret, som helgon, fartyg eller historiska motiv, och som hör samman med den kristna kulturen. De mera abstrakta mönster som bottnar i den moriska kulturen kan ha vilka färger som helst.

Morerna var kända för musik och dans. En brittisk skildrare av portugisisk historia, David Birmingham, skriver:

Långt efter det att Portugals styre hade övergått från muslimskt till kristet, var moriska dansare inbjudna att uppträda vid stora offentliga ceremonier. Ett muslimskt arv kan kanske ännu upptäckas i den fängslande folkmusiken i Alfamakvarteren i Lissabon. De vindlande muslimska gränderna som finns kvar i dag är i stort sett likadana som då morerna besegrades av engelska korsfarare år 1147.

Vad som är ”moriskt” i musiken i våra dagar är svårt att peka ut. Vissa anser att fadons svårmodiga, längtande ton är morernas speciella bidrag. Det ska nämnas att morerna efter fördrivningen från Lissabon befann sig i andra delar av landet i åratal. Deras musik kan ha utövat sin påverkan via folkmusik i exempelvis Alentejo som tagit upp element från den moriska musiken.

Det ornamenterade sångsättet, så vanligt inom fadon, påminner om arabesker, slingrande, melismatiska melodilinjer, som förekommer i folkmusik och populärmusik i medelhavsområdet och ibland även hos klassiska tonsättare, exempelvis Claude Debussy, som med arabesker ger musiken ett drag av orientalism. Rikligt ornamenterade melodilinjer är särskilt vanliga bland sångartister som kommer från södra Portugal. Sångtekniska likheter mellan fadosångare och nordafrikanska eller arabiska artister är ett vägande argument för dem som ser det arabiska inslaget i fadon som betydande.

Gatubild från Alfama.

Alla är dock inte lika övertygade. Pinto de Carvalho avvisade tanken på att fadon skulle ha ett inslag av arabiskt ursprung. Det gjorde även Ernesto Vieira i sitt arbete Diccionário Musicalfrån år 1890. Redan då hade uppfattningen spritt sig att fadon skulle ha ett moriskt ursprung. Vieira menar att det saknas belägg. Fadon fanns bara i Lissabons och Coimbras stadsområden, den var okänd i ytterområdena och även på den landsbygd där morernas inflytande var störst och deras traditioner ännu levde kvar. De formella likheterna mellan den arabiska poesin och fadons är obetydliga eller obefintliga. Vieira kan inte heller finna någon historisk dokumentation för släktskapen.

Andra har bidragit med en annan synpunkt: om nu fadon är morisk, varför hamnade den i Lissabon och inte alls i Spanien, där det moriska inflytandet var ännu mer djupgående?

De muslimska länderna i Nordafrika har befunnit sig nära Portugal hela tiden. Om det finns ett inflytande från deras musikkulturer, så kan det mycket väl ha ägt rum långt efter den moriska ockupationen, som då portugiserna genom sjöfärder och handel kom i kontakt med dem. Ett intressant modernt experiment är sångerskan Anabela Duartes försök att understryka ett arabiskt drag i fadon på skivan Lisbunah(1987). Det yttrar sig främst i kraftigt ornamenterade melodilinjer, en lucker, upplöst rytm och ett lite friare förhållande till tidsvärden än normalt. Det är dock inte ens där lika närvarande som i den spanska flamencon.