Den keltiska själen
På en skiva som sångerskan Joana Amendoeira gav ut år 2010 finns en ny sång med namnet A Alma Celta do Fado, skriven av Pedro Assis Coimbra (text) och Pedro Amendoeira (musik). Den keltiska själen i fadon alltså. Detta har inget med Skottland eller Irland att göra. Då keltiska folk spred sig över stora delar av Europa för uppemot tvåtusen år sedan, kom de också att besätta större delen av den iberiska halvön. Kelterna blandades med övriga folkgrupper – främst iberer, romare och germaner – och är en del av den portugisiska nationaliteten. Starkast är det keltiska inslaget i norra delen av landet. Av någon anledning har kelterna enligt en populär uppfattning sedan länge förknippats med musik och poesi.
 |
| Gatubild från Mouraria. |
Den höviska traditionen och balladen
Om traditionella ballader har haft betydelse för fadon finns det olika uppfattningar. Detta är inte samma sak som de lantliga folksångerna, utan en musik och diktning som går tillbaka till den höviska trubadurmusiken under medeltiden, en högreståndskultur. Här nämns en sorts kärlekssånger, cantigas de amor, som en möjlig föregångare till fadons kärlekssånger. De sånger som kvinnor sjöng kallades cantigas de amigos. Detta är också titeln på en skiva med gamla dikter som spelades in av sångerskorna Amália Rodrigues och Natália Correia samt poeten Ary dos Santos år 1971. Musiken, av José Fontes Rocha, anknyter till den höviska balladen. Av ursprunglig musik till cantigas finns bara tretton melodier bevarade. Balladen omhuldades särskilt inom aristokratin och vid universitetet i Coimbra.
Den musikaliska påverkan dessa cantigas kan ha haft är svår att påvisa. Trubadur- och trovärsånger – som vi numera hör som rekonstruktioner för att notsystemet då musiken kom till på sin höjd var rudimentärt – har inte många likheter med fadon, utom möjligen Coimbras fado. Men en del menar att fadon kan ha tagit över versformer från denna diktning, till exempel den fyrradiga strof som kallas quadraoch som var fundamental i fadon redan från början. Men likartade fyrradingar förekommer i poesi från många områden, däribland grekisk, romersk och kinesisk poesi som är mycket äldre än trubadur- och balladdiktningen.
Det finns också en uppfattning om att trubadurdiktningen hade förbindelser med samtida arabisk poesi, att ett utbyte däremellan ägde rum hundratals år innan det fanns en musik som kallades fado. Frågan är om det har med fadon att göra.
 |
| Kakelfasad från Avenida. |
Övriga inflytanden
Fadon har påverkats av annan musik under lång tid, vilket är lätt att höra på inspelningar från exempelvis 50- och 60-tal, där tongångar från schlager, jazz, pop, chanson och tango dyker upp då och då. I dag förekommer dessutom inslag från brasiliansk musik, rock och klassisk musik, och längre tillbaka i tiden har fadon påverkats av operett- och teatermusik, kanske även den spanska komiska operan och operetten, zarzuela. Men då handlar det om inflytanden när fadon väl var etablerad.
Men vad, utöver det redan nämnda, kan mer ha bidragit vid den tid då den kom till?
De kringvandrande blinda sångare och musiker som får så framträdande plats i José Alberto Sardinhas bok om fadons ursprung är inte så ofta närvarande i texterna. Desto vanligare är ordet cigano, som betyder zigenare. Kort sagt: det vimlar av dem i fadons texter.
Zigenarna, eller romerna, kom ursprungligen från det område som nu är Indien och Pakistan. Mellan det och Iberiska halvön ligger de muslimska länderna i Västasien och Nordafrika. Flamencon anses vara påverkad av arabisk musik, och den utövas i stor utsträckning av romer. Här finns alltså ytterligare en tråd att dra i för den som vill reda ut den komplicerade härvan om fadons ursprung: den eventuella anknytningen till Indien och Pakistan.
Musikens miljö
Fadomusikens miljö var först Lissabons fattiga stadsdelar. Den framfördes i gränder och på torg, på samlingsplatser som kaféer och matställen. Bordellerna var talrika. Prostitutionen var utbredd i de trångbodda stadsdelarna, och där förekom mycket drogmissbruk och kriminalitet i form av bondfångeri, stölder och rån. Sjukdomar och tidvis svält drabbade människorna i den smutsiga miljön. Befolkningen bestod av sjömän, fiskare, hantverkare, arbetare, invandrare, återvändare från Brasilien, prostituerade, arbetslösa ... De inom fadon vanliga känslorna av frustration, längtan hem eller bort, förlorade möjligheter och utanförskap låter sig väl förklaras av den trasproletariatmiljö som Alfama, Mouraria och de andra gamla stadsdelarna utgjorde under början av 1800-talet. Detta var en stadsmiljö utan hopp. Fadon var en rännstenens musik.
I dessa stadsdelar levde inte bara de fattiga, utan också, på en mer privilegierad nivå, många ur Lissabons aristokrati som inte kände sig hemma bland, och inte kunde identifiera sig med, den starkt framväxande borgerligheten. De kunde röra sig obehindrat bland försäljare, sjömän, hantverkare, arbetare, musiker och inte minst prostituerade. Kärlekshistorier mellan aristokrater och prostituerade kvinnor, som ibland kunde uppträda som sångerskor i gränder och gathörn och på bordeller, var enligt äldre sångtexter inte ovanliga. Det är möjligt att de ger en romantiserat idyllisk bild av förhållandet mellan över- och underklass. Det geografiska avståndet mellan dem var obetydligt, men socialt fanns strikta gränser. Att så åtskilda samhällsklasser vistades i samma geografiska rum fick betydelse för fadons fortsatta existens. Det var tidigt en allmän uppfattning att fadon inte enbart var de fattigas musik, utan också anammades av en del aristokratiska släkter.
En tredje kategori som tidigt kom i kontakt med fadon var folk inom fria eller konstnärliga verksamheter: skådespelare, författare, journalister, konstnärer och studenter. Fadons rykte som de kreativa bohemernas musik grundlades redan på 1800-talet.
Ordet fadista förekommer sedan senare hälften av 1700-talet, det vill säga innan ordet fado förknippades med musik. De tidigaste fadistas var fattiga lissabonbor som levde en asocial tillvaro på samhällets botten. Även om alla dessa inte var kriminella försörjde sig många som tjuvar, hallickar eller bondfångare. De kunde vara våldsamma och ansågs vara farliga. Detta rykte fick till följd att människor från borgerskapet helst höll sig borta från de kvarter där fadon kunde höras, särskilt under de mörka timmarna. Samtidigt är det ont om vittnesbörd om att de aristokrater som redan levde där råkade illa ut. Indirekt var det dessa fadistas som bidrog till uppkomsten av tryggare miljöer där musiken framfördes när den började spridas, teatern och fadohusen. En del av dem kanske sysslade med musik eller dans, men beteckningen fadista kommer sig av den ödestro som präglade deras tillvaro och som senare kommit att förknippas med hela fadokulturen.
Sedan lång tid tillbaka är en fadista en fredligare och mer sympatisk gestalt: en musiker som utövar fado. Ordet är detsamma för kvinnor och män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar