Fadons ursprung och tidigaste historia (1)

Detta och följande inlägg under rubriken Fadons ursprung och tidigaste historia är hämtade från boken Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013). Ett fåtal mindre ändringar i texten har genomförts i blogginläggen. Även bildmaterialet skiljer sig från bokens.

***

Fado är en förening av olika musiktraditoner. Ur mötet mellan dem uppkom något nytt där de enskilda beståndsdelarna inte kan tydligt urskiljas. Fastän de ingredienser som skulle ingå till dels kom utifrån, från områden bortom havet, blev slutprodukten en musik som setts som ett unikt uttryck för portugisisk mentalitet – ”de mest portugisiska av sångerna från mitt land”, som Artur Ribeiro säger i O Fado deSer Fadista. Men exakt vilka influenserna är, och i vilka proportioner, har tidvis varit kontroversiellt.

Ingen enda sanning

År 2010 gav akademikern José Alberto Sardinha ut en diger och välillustrerad bok, A Origem do Fado, grundad på 20 års studier av folkmusik från hela landet. Sardinha menar att en stor del av fadons ursprung finns i de sånger, romances (romanceiros), som förmedlats mellan landets olika delar av kringvandrande blinda musiker. Det vill säga: fadons ursprung är mest en portugisisk historia. Boken innehåller så många bilder på sådana blinda musiker att man inte behöver betvivla deras existens. Då den publicerades dröjde det inte länge innan Sardinhas metoder, resonemang och slutsatser blev totalt underkända av fadoexperten Rui Vieira Nery, författare till standardverket Para uma História do Fado (2004).

Jag nämner detta för att peka på att det finns divergerande åsikter om fadons ursprung och att åsikterna ibland hävdas med bestämda tonfall. Och det är en komplicerad fråga. Kulturella impulser från skiftande regioner och sociala skikt under lång tid har mötts i fadon. Det är verkligen inte lätt att säga vad som har påverkat vad och i vilken mån.

Gränd i Mouraria.

Två av de inflytanden som brukar nämnas, de höviska och moriska kulturerna, hade sin aktualitet på portugisisk mark under medeltiden. Är det verkligen möjligt att dessa kunnat påverka en musiktradition som föddes 700 år senare? I båda fallen var det kulturer som dominerades av en social och ekonomisk elit, vilket sannerligen inte gäller fadon när den uppstod. Ibland åberopas likheter mellan fadon och annan musik som tecken på en släktskap eller påverkan, till exempel då någon tycker sig finna en motsvarighet till fadons saudade i annan musik. Den som är tillräckligt insatt kan säkert påvisa liknande känslouttryck även i exempelvis gammal kinesisk, persisk eller indiansk musik och poesi, för att nämna tre kulturer som aldrig hävdas som fadons urkällor. Även om det inte finns en exakt överensstämmelse mellan saudadekänslan och annan musiks vemod, längtan och ödestro, finns det likheter i andra folkmusiktraditioner. Och sådana betyder inte att fadon är påverkad av dem utan snarare att människor är sig lika överallt.

Av de olika teorierna om fadons ursprung är det egentligen bara de om det afro-brasilianska inflytandet och om den inhemska folkmusiktraditionen som kan beläggas med handfast dokumentation. Andra idéer som har förts fram har uppfattats som plausibla, upprepats, förts vidare och förvandlats till vad som liknar obestridliga sanningar.

Att en del av uppfattningarna inte går att bevisa behöver självfallet inte innebära att de är helt felaktiga. Här redovisar jag de vanligaste teorierna om vilka kulturella inflytanden som skapade fadon.

Brasilien och Afrika

Brasilien var Portugals koloni i drygt 300 år, och det var utnyttjandet av Brasiliens rikedomar i form av metaller, diamanter, kryddor och plantagegrödor som låg till grund för Lissabons rykte som en välmående och lycklig stad. De bredare lagren av folket hade ingen större glädje av rikedomarna, som mestadels togs om hand av kungahus och aristokrati och slösades bort på lyxkonsumtion, donationer till kyrkor och kloster och liknande. Hemvändande portugisiska adelsmän, som hade drivit plantager och gruvor i Brasilien, tog med sig slavarbetare som fick tjänstgöra i förmögna portugisiska hem. När markisen de Pombal år 1761 förbjöd slaveri i Portugal (men inte i kolonierna) var det för att få ett slut på denna trafik. Han tyckte slavarna gjorde större nytta som arbetskraft i Brasilien, där slaveriet inte förbjöds förrän år 1888. Inflödet av mörkhyade brasilianare till Lissabon fortsatte emellertid. De flesta av dem bosatte sig i de fattiga stadsdelarna som senare blivit kända som fadons hembygd.

Lissabon har länge haft en svart befolkning. I mitten av 1500-talet, då staden hade cirka 100 000 invånare, var ungefär en tiondel av dem svarta slavar. Då slaveriet hade förbjudits sjönk den andelen, men det har funnits tusentals invånare i Lissabon med rötterna i Afrika eller Brasilien sedan århundraden.

Slavhandeln hade gamla anor i Portugal. Redan i samband med de första stora sjöfärderna på 1400-talet importerades slavar till landet från Afrika, och de blev med tiden uppblandade med den inhemska befolkningen. De slavar som fördes till Brasilien som arbetskraft kom huvudsakligen från Angola och Kongo; slavar från Moçambique skeppades till den portugisiska kolonin Goa på Indiens västkust.

Omfattningen av slavhandeln var enorm. Exakta siffror saknas, men olika uppskattningar talar om att mellan tre och fyra miljoner slavar transporterades över havet från Afrika till Brasilien. I samband med napoleonkrigen flyttade kungahuset, hovet och tusentals personer inom aristokratin till Brasilien. Där upprättades ett exilhov och en exilregering, så under några få år var Portugal snarare en brasiliansk koloni än tvärtom. År 1821 återvände styret till Portugal och året därpå förklarade sig Brasilien självständigt. Tusentals människors återkomst till Lissabon innebar att staden öppnades för intryck från Brasilien.

Rossiotorget i centrala Lissabon,

Att den brasiliansk-afrikanska invandringen till Lissabon har haft sin betydelse för fadons utveckling är i dag en allmän uppfattning. Invandrarna tog förstås med sig sin musik. Här nämns dels två danser, fofa och lundum, som uppfördes i stadens gränder till ackompanjemang av spansk gitarr, musik som utmärktes av synkoperade rytmer men inte gick i särskilt snabbt tempo. Dels modinha, en sång i långsamt tempo med sentimentalt eller tragiskt innehåll, som kan ha haft ett brasilianskt ursprung men också finns i portugisiska källor sedan 1700-talet. Sångerna sjöngs inom aristokratin och till och med vid hovet, men spreds också bland bredare grupper av stadsbefolkningen. I förnämare kretsar kunde flera instrument ackompanjera modinhan, vanligast var cembalo. I mera folkliga sammanhang var det den spanska gitarren som användes. Varken danserna eller modinhan lyckades behålla sin popularitet när fadon hade vunnit spridning decennierna kring och efter mitten av 1800-talet.

Afrikansk musik kan ha haft ett inflytande utan att ta omvägen över Brasilien. Kolonierna i Afrika – Angola, Moçambique, Portugisiska Guinea (nu Guinea-Bissau), Kap Verde samt São Tomé och Principe – var gamla och banden till Portugal har genom historien varit starka. Många ledande musiker har inte bara besökt kolonierna för att framträda utan även tjänstgjort där under längre perioder, exempelvis som militärer eller statstjänstemän.

Lantarbetarnas musik

År 1755, då Lissabon drabbades av jordbävningen, tsunamin och en serie våldsamma bränder, hade staden ungefär 200 000 invånare. Enligt olika uppskattningar omkom mellan 10 000 och 100 000 personer i Lissabon. 85 procent av byggnaderna i staden blev förstörda, helt eller delvis.

Katastrofen innebar att Lissabon blev en mindre stad, men under början av 1800-talet ökade befolkningen igen, och det mycket kraftigt. År 1821 hade staden 220 000 invånare, och ökningen var störst i de fattigaste stadsdelarna på kullarna. Det var dit som lantarbetare sökte sig när de flydde undan den utbredda arbetslösheten på landsbygden under tiden kring och efter sekelskiftet 1800. I första hand kom de från Alentejo i söder och öster och Ribatejo i nordöst. Och inflyttningen fortsatte längre fram i tiden.

De nyanlända tog med sig sin musik till staden – lantliga folksånger, musik som brukats vid festligheter som bröllop och skördefester, religiös musik, kärlekssånger och visor knutna till olika yrkesgrupper. Denna inhemska folkmusiktradition är en väsentlig del av det som skulle bli fadon. Det finns exempelvis stora likheter mellan folksånger från de allra nordligaste delarna av Portugal och Fado Corrido, både musikaliskt och berättartekniskt.