Fadons ursprung och tidigaste historia (4)

Maria Severa

Hur kunde den brasilianska dansmusiken till spansk gitarr förvandlas till den allvarliga och känslosamma konsertmusiken fado, till både portugisisk och spansk gitarr? Det är här som fadomusikens första stora personlighet träder in.

Maria Severa Onofriana (1820–46) är fadons mest legendariska namn. Som sådant ”behövs” hon för att fästa musiken i ett avlägset förflutet, som ett ankare som ger den bottenkänning i historien. Under resten av 1800-talet finns det inte en enda musiker som kommer i närheten av hennes ryktbarhet, trots att rätt många är kända till namnen.

Hon kom från Madragoa, där hennes mor drev en liten taverna, och de slog sig ner i Mouraria efter att först ha bott en tid i Bairro Alto. I Mouraria bodde de först på Rua da Amendoeira innan Maria Severa flyttade in i ett litet hus vid Rua do Capelão. Hon var prostituerad, av zigensk börd, och sjöng och spelade portugisisk gitarr. I området blev hon snart bekant som en begåvad sångerska.

Maria Severa enligt en anonym artist, slutet av 1800-talet.

Med Severa blev fadon en musik att uppmärksamt lyssna till, en konsertmusik, låt vara att konsertlokalerna var kaféer och enkla tavernor. Detta skedde förstås inte över en natt; på sina håll dansade man fado länge under 1800-talet.

Vad Severa betydde för uppförandepraxis – den mörka klädseln, den svarta sjalen som sångerskor även i vår tid brukar svepa kring sig, det seriösa och värdiga uppträdandet – är mera oklart. Men dessa visuella attribut hade fadon med sig då den började spridas till större grupper via olika medier decennierna kring sekelskiftet 1900.

Historieskrivare tycker om att framhålla Severa som oerhört vacker, men det finns också uppgifter som nämner henne som mera alldaglig, antingen lite rultig till figuren eller direkt magerlagd. De första bilderna av henne gjordes långt efter hennes död och är inte så pålitliga vittnesbörd.

Maria Severas gata i Mouraria,

Redan år 1848 skrevs den första sången om Severa, Fado da Severa, och den har följts av många andra. Hon var ämnet för den första portugisiska ljudfilmen A Severasom spelades in i Paris åren 1930–31 av regissören Leitão de Barros. I filmen lanserade sångerskan Dina Teresa Novo Fado da Severa, även kallad Rua do Capelão, skriven av Júlio Dantas (text) och Frederico de Freitas (musik), en sång som fortfarande sjungs av många fadistas. (Hon sjunger också en Velho Fado da Severa av samma upphovsmän, men den sången har inte vunnit samma anklang hos senare tiders sångartister.) Filmen bygger på teaterpjäsen A Severa av Júlio Dantas (1876–1962) från år 1901. Tidigare samma år gav han ut en roman med samma namn som pjäsen baseras på. År 1909 användes detta stoff till operetten A Severa av André Brun, med musik av Filipe Duarte, där huvudrollen spelades av den nya stjärnan Júlia Mendes (1885–1911). Pjäsen A Severa uppfördes i Lissabon år 1955 med Amália Rodrigues i Severas roll. Ytterligare en påminnelse om hennes betydelse är fadohuset A Severa i Bairro Alto liksom det nedlagda Retiro da Severa där Amália Rodrigues debuterade år 1939.

Amália Rodrigues som Severa 1955.

Anknytningen till aristokratin

Maria Severa blev förälskad i en man som hette Francisco de Paula Portugal e Castro (1817–65), kallad Conde de Vimioso (conde betyder greve), en aristokrat som var känd som tjurfäktare. Vimioso var knappast typisk för sin samhällsgrupp, utan mera en av de bohemiska aristokrater som gillade musik och rörde sig utanför sina sociala kretsar. Han bodde i ett palats vid Campo Grande, en bra bit från Mouraria. Kärlekshistorien mellan Severa och Vimioso blev mycket omskvallrad i Lissabons aristokrati, en skandal i societeten. Det är känt att Vimioso tog med sig sångerskan till tjurfäktningar och att han bjöd hem henne för att tillsammans med sina vänner njuta av hennes sång. Historien mellan Severa och Vimioso blev emellertid inte varaktig. Enligt Júlio Dantas var det Severa som bröt med aristokraten. Om detta uttrycker hon sig så här i Dantas roman.

Om jag ville så skulle jag återvända. Men jag vill inte, jag kan inte. Jag ger inte upp min frihet för någon. Jag älskar solen, min självständighet, att bestämma själv, att inte vara någons fånge, att inte vara skyldig någon något, fri som vinden, fri att älska den jag vill, att skratta och gråta när det passar mig … För att livet är sådant! Men jag älskar honom verkligen, Tia Macheta.

Ordet tia betyder faster eller moster. Tia Macheta var en äldre kvinna som figurerar i Dantas roman (men inte i pjäsen) i en förmedlande roll. Det var exempelvis Tia Macheta som berättade för Severas mor Ana Gertrudes, kallad Barbuda, om kärlekshistorien mellan sångerskan och Vimioso. Severa hade henne som en förtrogen som kunde bistå med goda råd och livsefarenhet. Det är möjligt att Tia Macheta också sjöng och förmedlade en ålderdomlig stadskultur till den första stora fadistan. Sångerskan Berta Cardoso lanserade 1961 sången Tia Macheta av Linhares Barbosa (text) och Manuel Soares (musik).

Det är i mycket Júlio Dantas verk som har skapat bilden av Maria Severa och hennes tid, även om många andra också har skrivit om henne. Ytterligare ett namn bör nämnas. Konstnären José Malhoa (1855–1933) har med den berömda målningen O Fado i naturalistisk stil från år 1910 givit eftervärlden en konkret bild att associera med tidig fadomusik, men Malhoa har inte påstått att det är Severa han avbildat. Målningen kan i original beskådas på Fadomuseet i Lissabon. Det är konstnären som åsyftas i sången Fado Malhoa av José Galhardo (text) och Frederico Valério (musik) som Amália Rodrigues lanserade i en kortfilm år 1947.

Malhoas O Fado, här något beskuren till vänster.

Maria Severa avled 26 år gammal. Dödsorsaken föredrar jag att kalla okänd eftersom olika källor anger en rad oförenliga förklaringar. Under hennes livstid var fadon praktiskt taget okänd utanför sin ursprungsmiljö och en snäv aristokratisk krets. Det skulle dröja ett par tre decennier innan den fick möta en större publik och grundlade sin ställning som Lissabons folkliga populärmusik.