Bästa fado på skiva 2013 (2). Plats 8–6

Här är nästa avsnitt om de i mitt tycke bästa skivorna med fadomusik från 2013.

8. Carlos do Carmo: Fado É Amor (Universal)

Carlos do Carmo har varit artist i 50 år och det firas på olika sätt, bland annat genom denna cd, där han har bjudit in en rad av de ledande yngre artisterna till en serie duetter. Det är i samtliga fall Carlos do Carmo som inleder. Fastän han nu är i 75-årsåldern har hans röst inte förändrats så mycket med åren, den är fortfarande fyllig, varm och behaglig. De andra medverkande är också bra. Det är Aldina Duarte, Ana Moura, Camané, Carminho, Cristina Branco, Mafalda Arnauth, Marco Rodrigues, Mariza, Raquel Tavares och Ricardo Ribeiro. Det trevligaste inslaget är i mitt tycke duetten mellan do Carmo och Marco Rodrigues. Men genomgående finns en vänskaplig och avspänd stämning kring denna produktion där alla tycks trivas med varandra och musiken.

Skivan avslutas med att Carlos do Carmo sjunger duett med ett ljudband gjort 1960 av Lucília do Carmo. En 75-årig sångare i duett med sin 40-åriga mor! Detta låter mest konstigt och inte helt smakfullt.

7. Cristina Branco: Alegria (Universal)

Sångerskan Cristina Branco har jag stor respekt för. Inte bara för att hon är en utmärkt sångerska, utan lika mycket för att hon är en sökande artist som har lanserat mycket nytt material. Fadon behöver musiker som slår vakt om den traditionella musiken, men den behöver också tillföras nya melodier, texter och motiv. Och där har Cristina Branco gjort stora insatser. Att det sedan sällan är så att nya sånger stannar i minnet är en annan sak. Men jag tror ändå att några av de sånger hon lanserat genom åren har tagits upp av andra och är på väg in i standardrepertoaren.

Det kan förstås hända att fadons oklara gränser mot annan musik överskrids. På sin förra cd Não Há Só Tangos em Paris, i vissa länder kallad Fado Tango, valde Branco att söka förbindelser mellan fado, tango och chanson, hon sjöng även på franska och spanska. Fastän inte konsekvent fado är detta album ett av hennes allra bästa.

Cristina Branco har under senare år gjort hela album kring bestämda teman. På Alegria handlar det om olika kvinnoroller och fadons tradition att berätta historier. Det har blivit en del ganska knepiga melodier med långa, långa texter, som säkert är av intresse för den som tittar närmare på dem. Men jag hade svårt för denna skiva till en början. Den saknar – med några undantag – den lätta melodiska flykt som är så närvarade på den närmast föregående. Efter flera genomlyssningar trivs jag bättre med den,­ men fortfarande med inställningen att albumet tillhör Brancos mera svårtillgängliga.

Jag har svårt att tänka mig så många andra inom dagens fado som skulle våga sig på ett projekt som detta, och jag uppskattar Brancos djärvhet. Med en misstanke om att jag ännu inte riktigt är klar med Alegria ser jag fram emot nästa album – som snart lär vara på gång.

6. Ricardo Ribeiro: Largo da Memória (Parlophone)

Ricardo Ribeiro vet man var man har. Han har flera gånger betygat sin lojalitet mot den traditionella fadon, och då inte bara melodierna utan också en äldre tolkningstradition så som den representeras av hans förebilder Fernando Maurício, Alfredo Marceneiro och Manuel Fernandes. Även denna cd domineras av traditionell fado. Det enda som för någon lyssnare kan vara överraskande är att Ricardo Ribeiros intresse för arabisk musik ger sig till känna, om än marginellt.

Han har en av de bästa rösterna av männen inom nyare fado, mäktig med ett stort dynamiskt register som kan användas i dramatiserande syfte, men hans musik har också mera inåtvända passager. Av hans fyra album är alla utom det första (som är svagast) jämna, med goda kompmusiker. Detta nya album – ”Minnets torg” – är troligen hans bästa hittills, men skillnaden gentemot de närmast tidigare är inte drastisk.

Fortsättning med högre placeringar följer inom kort.

Bästa fado på skiva 2013 (1). Plats 10–9

Här följer en summering av utbudet av nya fadoskivor under år 2013 – ett hyfsat år då några kända artister kom med nya album och andra avstod. Noteras kan att sångerskan Mafalda Arnauth lanserade Terra da Luz (Parlophone), men hon har betonat att det inte är en fadoskiva, varför jag inte har tagit med den i översikten. Den har jag utformat som en topplista med de enligt min mening bästa produktionerna från 2013.

Tio-i-topplistan omfattar tolv skivor, detta genom att tiondeplatsen delas av tre. Som alltid börjar topplistan nerifrån. Här är nummer 10–9.

10. Katia Guerreiro: Katia Live at the Olympia (KGP Produções)

Hur kan jag placera en av mina favoritsångerskor först på en delad tiondeplats? Svaret är ganska enkelt. På liveskivan från Olympia i Paris sjunger Katia Guerreiro mest sådant som hon tidigare spelat in i studio och som funnits med på hennes föregående skivor. För den som inte känner till hennes musik är detta en utmärkt sammanfattning, speciellt som hon i likhet med många andra artister inom fadon är minst lika bra på scenen. Men för oss som har hört hennes tidigare skivor är detta till stor del välkänt material.

Det verkar dessutom som om Katia Guerreiro har avslutat sitt samarbete med Paulo Valentim på portugisisk gitarr. Luís Guerreiro och Pedro de Castro som medverkar här är det inget fel på, men jag tyckte att Valentim hade en skärpa och lyhördhet på de tidigare inspelningarna som lite har gått förlorad här.

10. Antologi/Fernando Pessoa: O Fado E a Alma Portuguesa (Seven Muses)

Fernando Pessoa är Portugals mest kände författare under 1900-talet och hans prosa och poesi har fått stor uppmärksamhet internationellt. Under senare år har Pessoas dikter ofta används som fadotexter. Det hade han säkert själv inte haft något emot, han intresserade sig för och tyckte om fado. Att ingen förut kommit på tanken att göra ett album med sånger med Pessoas texter är kanske lite konstigt.

Men nu finns det. Skivan kan köpas som enbart en cd eller i en variant med en liten ”bok” med de 20 texterna, dessutom i översättning till engelska. Jag föredrar det senare eftersom man då lättare får en kontakt med Pessoas poetiska värld.

Inspelningarna från mitten av 90-talet fram till i dag är väl varierade, och sammanställningen duger bra som en antologi över ny fado. Artister som Camané, Mariza, Mísia, Joana Amendoeira, Katia Guerreiro etc medverkar. Sex av inspelningarna (med Carminho, Ricardo Ribeiro, Débora Rodrigues, Mafalda Arnauth, Ana Laíns och Ana Sofia Varela) är nya, resten hopplockade från olika utgåvor genom åren. Därför har jag hört ganska mycket av det förut. Detta är egentligen enda skälet till att jag inte värderar albumet högre.

10. Margarida Bessa: Saudade das Saudades (Sim)

Margarida Bessa blev uppmärksammad när den så kallade nya fadon verkligen var ny, och med tiden har hon blivit något bortglömd bakom alla de nya duktiga artister som kommit fram. Hon kommer från landskapet Alentejo i söder, jobbade som språklärare innan hon kom till Lissabon för att arbeta med marknadsföring. Hon sjöng först för vänner och bekanta innan hon blev inbjuden att uppträda mera offentligt. Detta är hennes tredje cd.

Margarida Bessa har en tunn, böjlig och ganska svag röst. Hon är traditionellt orienterad och gör en musik som kan uppfattas som en smula gammaldags. Den är anspråkslös och sympatisk, och jag tycker Bessa är mycket bra på att lyfta fram de vackra melodierna i traditionell fado. Utgåvan är opretentiös. Det är synd att texterna saknas.

Margarida Bessa tillhör de äldre inom ny fado, född 1955. På denna skiva medverkar veteranen Joel Pina på basgitarr. Född 1920 är denne viktige musiker ännu i farten!

9. Marco Rodrigues: EntreTanto (Universal)

Det har gått bra för Marco Rodrigues. Efter tre album har den unge sångaren och gitarristen från Portotrakten blivit ett av de ledande namnen inom dagens fado på den manliga sidan. Han har också utvecklats till en mycket skicklig sångare, är tekniskt driven, har bra röst och stor entusiasm. Han skriver en del musik själv.

Detta hans tredje album blandar traditionell fado med nyskrivet, det är en ganska omväxlande samling sånger. Musiken är lättillgänglig, melodisk och utåtriktad. Kompet med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Marco Rodrigues själv, spansk gitarr, och André Moreira, basgitarr, är föredömligt.

Fortsättning följer snart med högre placeringar på listan.

Renässansporträtt (10). Andrea Gabrieli

Andrea Gabrieli

Rösterna som löper fram genom gränden, slår hårt

mot väggarna och sväller till högljudd agitation, sång

och häftiga samtal – längst bort där de vistas

bir det skumt för mina ögon som inte når fram till de talande.

Rösterna i kyrkan, de som redan finns här, suckande,

suckande i ornament och prång.

Rösterna som möter mig i lärjungarnas diskussioner,

de som dämpas när jag nalkas och sluts i vördsamma hälsningar.

Rösterna i hamnen, på båtarna och mellan nätmaskorna.

Rösterna som strömmar in hit till torget, vår ryktbara öppna plats,

ända från den italienska landsbygden, från vinodlingarna

och den torra, hårda jorden.

Rösterna från skymningen i palatsets ansade trädgård, amorösa

viskningar och darrande, osäkra nekanden.

Rösterna som prisar våren och andas med fåglarna.

Rösterna från höjden, från djupet

och rösterna inifrån, alla dessa mänskliga

och gudomliga yttranden som tumlar osorterade

och kaotiska, ystra och förtvivlade

inne i mitt huvuds vilda ekorum

som byggmästaren, Guido,

bara kan hålla upprätt och i stillsam med lidelsefull

harmoni under de mörka timmarna då staden och alla människor,

alla röster och ljus är utplånade,

sovande och likväl vilt i rörelse

i min egen kropps katedral – jag,

Andrea Gabrieli, är kallad att vraka

bland ljudens tumult, tämja och omforma orkanen

till täta vävar och hållbara mönster i bleck,

metall, pipor och hud.

Andrea Gabrieli.

Andrea Gabrieli (1520–86) var knuten till San Marcokyrkan i Venedig. En mångsidig och skicklig tonsättare av progressiv läggning.

Den Guido som nämns i texten är Guido d’Arezzo, som var en italiensk musikfilosof som omkring år 1000 började använda ett primitivt notsystem.

Diktens sista ord syftar på Gabrielis verksamhetsfält inom musiken; han skrev för kör, blåsarensemble och orgel.

Radiorepris

För några månader sedan gjorde jag ett inslag i radioprogrammet Nya Klingan om fado och min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Det är drygt en halvtimme långt och sänds nu i repris enligt följande:

P2 lördagen den 11 januari, några minuter efter 16:00.

P2 onsdagen den 15 januari, några minuter efter 14:00.

”Fado i radio på lördag och onsdag” kallade jag den presentation av musikinslagen i programmet som jag lade ut i bloggen inför den första sändningen. Den finns under september 2013.