Bästa fado på skiva 2013 (2). Plats 8–6

Här är nästa avsnitt om de i mitt tycke bästa skivorna med fadomusik från 2013.

8. Carlos do Carmo: Fado É Amor (Universal)

Carlos do Carmo har varit artist i 50 år och det firas på olika sätt, bland annat genom denna cd, där han har bjudit in en rad av de ledande yngre artisterna till en serie duetter. Det är i samtliga fall Carlos do Carmo som inleder. Fastän han nu är i 75-årsåldern har hans röst inte förändrats så mycket med åren, den är fortfarande fyllig, varm och behaglig. De andra medverkande är också bra. Det är Aldina Duarte, Ana Moura, Camané, Carminho, Cristina Branco, Mafalda Arnauth, Marco Rodrigues, Mariza, Raquel Tavares och Ricardo Ribeiro. Det trevligaste inslaget är i mitt tycke duetten mellan do Carmo och Marco Rodrigues. Men genomgående finns en vänskaplig och avspänd stämning kring denna produktion där alla tycks trivas med varandra och musiken.

Skivan avslutas med att Carlos do Carmo sjunger duett med ett ljudband gjort 1960 av Lucília do Carmo. En 75-årig sångare i duett med sin 40-åriga mor! Detta låter mest konstigt och inte helt smakfullt.

7. Cristina Branco: Alegria (Universal)

Sångerskan Cristina Branco har jag stor respekt för. Inte bara för att hon är en utmärkt sångerska, utan lika mycket för att hon är en sökande artist som har lanserat mycket nytt material. Fadon behöver musiker som slår vakt om den traditionella musiken, men den behöver också tillföras nya melodier, texter och motiv. Och där har Cristina Branco gjort stora insatser. Att det sedan sällan är så att nya sånger stannar i minnet är en annan sak. Men jag tror ändå att några av de sånger hon lanserat genom åren har tagits upp av andra och är på väg in i standardrepertoaren.

Det kan förstås hända att fadons oklara gränser mot annan musik överskrids. På sin förra cd Não Há Só Tangos em Paris, i vissa länder kallad Fado Tango, valde Branco att söka förbindelser mellan fado, tango och chanson, hon sjöng även på franska och spanska. Fastän inte konsekvent fado är detta album ett av hennes allra bästa.

Cristina Branco har under senare år gjort hela album kring bestämda teman. På Alegria handlar det om olika kvinnoroller och fadons tradition att berätta historier. Det har blivit en del ganska knepiga melodier med långa, långa texter, som säkert är av intresse för den som tittar närmare på dem. Men jag hade svårt för denna skiva till en början. Den saknar – med några undantag – den lätta melodiska flykt som är så närvarade på den närmast föregående. Efter flera genomlyssningar trivs jag bättre med den,­ men fortfarande med inställningen att albumet tillhör Brancos mera svårtillgängliga.

Jag har svårt att tänka mig så många andra inom dagens fado som skulle våga sig på ett projekt som detta, och jag uppskattar Brancos djärvhet. Med en misstanke om att jag ännu inte riktigt är klar med Alegria ser jag fram emot nästa album – som snart lär vara på gång.

6. Ricardo Ribeiro: Largo da Memória (Parlophone)

Ricardo Ribeiro vet man var man har. Han har flera gånger betygat sin lojalitet mot den traditionella fadon, och då inte bara melodierna utan också en äldre tolkningstradition så som den representeras av hans förebilder Fernando Maurício, Alfredo Marceneiro och Manuel Fernandes. Även denna cd domineras av traditionell fado. Det enda som för någon lyssnare kan vara överraskande är att Ricardo Ribeiros intresse för arabisk musik ger sig till känna, om än marginellt.

Han har en av de bästa rösterna av männen inom nyare fado, mäktig med ett stort dynamiskt register som kan användas i dramatiserande syfte, men hans musik har också mera inåtvända passager. Av hans fyra album är alla utom det första (som är svagast) jämna, med goda kompmusiker. Detta nya album – ”Minnets torg” – är troligen hans bästa hittills, men skillnaden gentemot de närmast tidigare är inte drastisk.

Fortsättning med högre placeringar följer inom kort.