Fado i juletid (3). A Tasca do Jaime 22 december

Under de flesta besöken på olika fadoställen kring julen hade jag sällskap av Krister Renard, en fadointresserad och -kunnig svensk som varit många gånger i Lissabon. Till ställen som Clube de Fado och Senhor Vinho hittar jag själv. Men A Tasca do Jaime hade jag missat utan Krister, som tog med mig till denna lokal i stadsdelen Graça, som är högst belägen av alla i det backiga Lissabon.

Graça ligger högt, därför fina utsiktspunkter, som Graçakyrkan.

 Det är en liten lokal vid huvudgatan. Spårvagnen åker förbi bara någon meter från ingången. Längst in i ett hörn sitter gitarristerna. I rummet finns också plats för åtta bord med rutiga dukar och en bardisk. Man serverar ingen mat men det går att beställa drycker samt tilltugg som smörgåsar eller smakliga pastéis de bacalhau (friterade bollar med fisk, potatis, lök med mera).

Det finns mycket som skiljer baren från de mera välkända fadohusen. Här finns inga ambitioner att vara finkrog, inredningen är enkel och stämningen familjär. Fado framförs två dagar i veckan mellan klockan fyra och åtta ­– man vänder sig alltså inte till människor som kan sitta på krogen intill småtimmarna, utan till dem som ska upp tidigt morgonen efter. Det är en utpräglad arbetarmiljö. Även publiken skiljer sig från fadohusens. De flesta känner redan varandra, grannar och vänner från de närmaste kvarteren. En och annan turist hittar också hit, men de är i klar minoritet. Då vi besökte stället var vi själva och ett par östasiatiska flickor de enda turisterna.

Stället drivs av paret Jaime och Laura Nunes. Deras son Duarte, som spelar spansk gitarr med den äran, gör sällskap med den skicklige Paulo Silva på portugisisk gitarr, för övrigt den enda medverkande som får betalt för sin insats. Sångarna kommer in från gatan. Just denna dag var männen i majoritet, en annan dag kan det vara tvärtom. Var och en sjöng ett par sånger, och gitarristerna verkade kunna kompa alla tänkbara sånger.

Under knappa fyra timmar uppträdde uppskattningsvis mellan tolv och femton sångare. En del var riktigt bra, med fina röster, känsla och kraft. Andra sjöng, som man säger, hellre än bra. Publiken levde sig in i musiken, som till stor del består av traditionell fado. Då och då spred sig en hummande melodi genom rummet – publik som kan melodin men inte orden sjöng med. De som beställer något mer än en öl får plats vid borden. Resten står vid bardisken eller utanför på trottoaren.

Ibland medverkar mera kända artister på A Tasca do Jaime, till exempel sångaren Chico Madureira. Denna dag är det sångerskan Angela Papa som dyker upp – inget av fadons affischnamn men en sångerska med mera av professionell kompetens. Vacker röst, vårdat och naturligt sångsätt.

Den fado som framförs här kallas för fado vadio. Med det menas en amatörmusik som utförs av musiker som strövar från ställe till ställe. Särskilt kringströvande tror jag inte de medverkande denna dag var, det verkade vara folk som bor i grannskapet och tittar in. Däremot lämnade värdinnan Laura lokalen innan fadon var slut för dagen – på väg till ”filialen” med samma namn i Alfama, en lokal med fado på kvällen som sköts av äldste sonen David.

Denna dam sjöng glada sånger som liknade revynummer. Ha överseende med bristande skärpa
 – bilderna tagna utan blixt.

I Lissabons gama stadsdelar finns åtskilliga ställen av detta anspråkslösa slag. Fado av amatörer, några timmar ett par dagar i veckan. Det finns förstås helt andra möjligheter att höra fado på en professionell nivå på de dyrare etablissemangen vars publik till stor del är utländska besökare, särskilt under turistsäsong. Men ett ställe som A Tasca do Jaime är det en upplevelse att besöka. Dels för den vänskapliga stämningen, dels för att det är här som fadon verkligen lever som folkmusik. Amatörkulturen är ingen avknoppning av stjärnornas internationella framgångar, utan en förutsättning för att en professionell fado har kunnat uppstå och lyckas.

Vi fick en kanna vinho verde, ytterligare var sitt glas, två ostsmörgåsar och två pastéis de bacalhau per person samt närmare fyra timmar fado av varierande kvalitet. Det kostade 24 euro för oss båda.

Fortsättning följer.