1. Cuca Roseta: Raíz
(Universal)
Cuca
Roseta gjorde en uppmärksammad debut för ett par år sedan. Av materialet på
debutskivan hade hon själv skrivit en del, och sin verksamhet som poet och
kompositör har hon gått vidare med på sin andra cd, där det mesta är av hennes
hand. Det är i dag inte så ovanligt att artister skriver egna texter. Att de
gör egen musik är mera sällsynt, och att de gör det i stor omfattning är snudd
på unikt, men Cuca Roseta har i alla fall en kollega som hållit på länge med
det, Mafalda Arnauth.
Rosetas
sånger ansluter till fadons invanda motiv, och musikaliskt påminner de mycket
om traditionell fado. Jag tror att hon har möjlighet att utvecklas vidare både
med ord och ton. Som sångerska har hon en vacker sopran, god sångteknik och hon
sjunger med känsla och engagemang för texterna. Hon är en av de allra bästa
sångerskorna i dag, tämligen ny på scenen eftersom hon i unga år prioriterade
sin utbildning.
Ska
jag tvunget anmärka på något i denna utgåva så är det att en större variation
inte hade suttit illa. Ett annat sätt att säga detsamma är att albumet känns
mycket helgjutet: ord, ton, sång och komp fungerar som en genomtänkt helhet. Det
finns konsekvens och en tydlig inriktning. Jag gissar att denna skiva blir en grund
utifrån vilken Cuca Roseta kan fortsätta att utveckla sin musik och sin
uttolkning av den. Det ska erkännas att jag sätter denna skiva främst delvis
för Cuca Rosetas ambitioner att själv skapa texter och musik, och det med stor
förtrogenhet med fadons traditioner och motiv.
Brasklapp
1. Nästan allt i topplistan är så kallad ny fado, musik med den unga
generationens artister. Det betyder inte att återutgivningar med äldre artister
saknar intresse; tvärtom är de väsentliga för alla som vill lära känna musiken
närmare och många äldre artister har också en skicklighet och uttryckskraft som
talar starkt även till nutida lyssnare. Den fullmatade antologin Fado de Lisboa (Seven Muses) med äldre
inspelningar ville jag gärna ta med ganska högt upp på listan, men den visade
sig vid närmare påseende vara utgiven 2012. Och just 2013 finns ingen liknande
ny antologi med äldre fado av samma klass.
Brasklapp
2. Varje år kommer det nyutgåvor av Amália Rodrigues inspelningar, helt nyligen
Antologia Amália (Seven Muses 4 cd +
bok). Detta är fado som andra artister bara tillfälligt kan konkurrera med. Men
de flesta av inspelningarna har tidigare kommit ut flera gånger på cd, och därför
tycker jag de är svåra att jämföra med andra utgåvor, så jag har lämnat dem
utanför. Amália Rodrigues är fadons största sångartist och lika aktuell som
inspirationskälla och förebild som någonsin.
Med detta avslutar jag presentationen av fado på skiva från 2013.
Hur skulle en topp tio lista för dina all time favourites bland fado-albumen se ut då? Sven-Erik
SvaraRaderaDet är inte lätt att säga … men namn som Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernando Maurício, Fernando Farinha, Fernanda Maria med flera skulle vara med. Som konsumentupplysning skulle det inte vara så användbart eftersom många av mina bästa album varit utgångna sedan länge.
SvaraRaderaFör min del skulle nog något album med Alfredo Marceneiro finnas där, även självfallet Amália, Carlos Paredes, Jose Afonso (fast om det är fado han sjunger är jag inte så säker på) och inte minst Carlos do Carmos Um homen na cidade. Min förståelse av fadon har formats ganska långt av några samlingsalbum som jag köpte när jag började intressera mig för formen och som jag fortfarande ofta återvänder till: EMIs The Story of fado, The rough guide to fado, med den Dickensianskt klingande undertiteln a tale of two cities: passion and elegance (Lissabon och Coimbra alltså) och Café Portugal på skivmärket Metro. En grundkurs i fado, kunde man väl kalla detta. Sven-Erik
SvaraRaderaEMI-skivan har jag också, den är bra. Men det finns massvis med antologier, och de är ett bra sätt att bekanta sig med fadomusik om man inte känner till så många artister närmare. Med några samlingar som bakgrund kan man kanske ana vilka artister som kan vara värda att känna genom hela album. Marceneiro hör förstås dit. Kanske återkommer jag till ämnet antologier med fado.
SvaraRadera