Bästa fado på skiva 2013 (1). Plats 10–9

Här följer en summering av utbudet av nya fadoskivor under år 2013 – ett hyfsat år då några kända artister kom med nya album och andra avstod. Noteras kan att sångerskan Mafalda Arnauth lanserade Terra da Luz (Parlophone), men hon har betonat att det inte är en fadoskiva, varför jag inte har tagit med den i översikten. Den har jag utformat som en topplista med de enligt min mening bästa produktionerna från 2013.

Tio-i-topplistan omfattar tolv skivor, detta genom att tiondeplatsen delas av tre. Som alltid börjar topplistan nerifrån. Här är nummer 10–9.

10. Katia Guerreiro: Katia Live at the Olympia (KGP Produções)

Hur kan jag placera en av mina favoritsångerskor först på en delad tiondeplats? Svaret är ganska enkelt. På liveskivan från Olympia i Paris sjunger Katia Guerreiro mest sådant som hon tidigare spelat in i studio och som funnits med på hennes föregående skivor. För den som inte känner till hennes musik är detta en utmärkt sammanfattning, speciellt som hon i likhet med många andra artister inom fadon är minst lika bra på scenen. Men för oss som har hört hennes tidigare skivor är detta till stor del välkänt material.

Det verkar dessutom som om Katia Guerreiro har avslutat sitt samarbete med Paulo Valentim på portugisisk gitarr. Luís Guerreiro och Pedro de Castro som medverkar här är det inget fel på, men jag tyckte att Valentim hade en skärpa och lyhördhet på de tidigare inspelningarna som lite har gått förlorad här.

10. Antologi/Fernando Pessoa: O Fado E a Alma Portuguesa (Seven Muses)

Fernando Pessoa är Portugals mest kände författare under 1900-talet och hans prosa och poesi har fått stor uppmärksamhet internationellt. Under senare år har Pessoas dikter ofta används som fadotexter. Det hade han säkert själv inte haft något emot, han intresserade sig för och tyckte om fado. Att ingen förut kommit på tanken att göra ett album med sånger med Pessoas texter är kanske lite konstigt.

Men nu finns det. Skivan kan köpas som enbart en cd eller i en variant med en liten ”bok” med de 20 texterna, dessutom i översättning till engelska. Jag föredrar det senare eftersom man då lättare får en kontakt med Pessoas poetiska värld.

Inspelningarna från mitten av 90-talet fram till i dag är väl varierade, och sammanställningen duger bra som en antologi över ny fado. Artister som Camané, Mariza, Mísia, Joana Amendoeira, Katia Guerreiro etc medverkar. Sex av inspelningarna (med Carminho, Ricardo Ribeiro, Débora Rodrigues, Mafalda Arnauth, Ana Laíns och Ana Sofia Varela) är nya, resten hopplockade från olika utgåvor genom åren. Därför har jag hört ganska mycket av det förut. Detta är egentligen enda skälet till att jag inte värderar albumet högre.

10. Margarida Bessa: Saudade das Saudades (Sim)

Margarida Bessa blev uppmärksammad när den så kallade nya fadon verkligen var ny, och med tiden har hon blivit något bortglömd bakom alla de nya duktiga artister som kommit fram. Hon kommer från landskapet Alentejo i söder, jobbade som språklärare innan hon kom till Lissabon för att arbeta med marknadsföring. Hon sjöng först för vänner och bekanta innan hon blev inbjuden att uppträda mera offentligt. Detta är hennes tredje cd.

Margarida Bessa har en tunn, böjlig och ganska svag röst. Hon är traditionellt orienterad och gör en musik som kan uppfattas som en smula gammaldags. Den är anspråkslös och sympatisk, och jag tycker Bessa är mycket bra på att lyfta fram de vackra melodierna i traditionell fado. Utgåvan är opretentiös. Det är synd att texterna saknas.

Margarida Bessa tillhör de äldre inom ny fado, född 1955. På denna skiva medverkar veteranen Joel Pina på basgitarr. Född 1920 är denne viktige musiker ännu i farten!

9. Marco Rodrigues: EntreTanto (Universal)

Det har gått bra för Marco Rodrigues. Efter tre album har den unge sångaren och gitarristen från Portotrakten blivit ett av de ledande namnen inom dagens fado på den manliga sidan. Han har också utvecklats till en mycket skicklig sångare, är tekniskt driven, har bra röst och stor entusiasm. Han skriver en del musik själv.

Detta hans tredje album blandar traditionell fado med nyskrivet, det är en ganska omväxlande samling sånger. Musiken är lättillgänglig, melodisk och utåtriktad. Kompet med José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Marco Rodrigues själv, spansk gitarr, och André Moreira, basgitarr, är föredömligt.

Fortsättning följer snart med högre placeringar på listan.