Höjdpunkter inom fadon (25). Fernando Farinha, Canção de Lisboa (1960)

Fernando Farinha (1928–88) är en av fadons fixstjärnor som många år efter sin död behåller sin popularitet. Som bäst var han kring 1960, vilken många skivinspelningar vittnar om. Canção de Lisboa är en intressant text som är äldre än så, ursprungligen från 30-talet av en Luís da Silva Gouveia, men Farinha har lätt bearbetat texten i den inspelade versionen. Musiken är av gitarristen Jaime Santos.

Som synes handlar texten om hur fadon förändrats från att ha varit en folkmusik i Lissabons fattigkvarter, en miljö som inte bara präglades av umbäranden utan också av kriminalitet och prostitution, till att bli en bredare, mera städad populärmusik. Detta kan vem som helst intyga som tar del av en modern fadokonsert; man sjunger inte längre om kriminalitet och prostitution, musikerna är professionella artister på rejält avstånd från en slummiljö där de i allmänhet aldrig befunnit sig. Texten bibehåller alltså sin aktualitet, låt vara att drömmen om Hollywood torde förbli en dröm även för dagens artister.

Quando o fado era cantado

Pelas tabernas de Alfama

Nimguém diria que o fado           

Viesse a ter boa fama. 

Era a canção da bebedeira           

E do calão, da rufiagem e Capelão

E dos fadistas de samarra.           

E mal diria a Madragoa e a Mouraria

Que, em Lisboa, ainda haveria

Assim tal gosto pela guitarra.

Adeus, tardes de toiradas

Com guitarras e cantigas.

Adeus, noites bem passadas

Com bom vinho e raparigas.

Hoje, as fadistas são tratados por artistas      

E aclamados nas revistas

Com ovações delirantes.

Vestem do bom e por ser chique e ser de tom

Já vão à tarde ao Odeon

Se as matinés são elegantes.

Hoje, o fado já não tem

A rufiagem por tema.

Puriu-se, já é alguém

E até já vai ao cinema.

O fado agora é perdido a toda a hora

E ouvido pelo mundo fora

Com alegria e agrado.

E há-de chegar a Hollywood

E ter lugar, pois não se ilude

Quem pensar que há-de ser o nosso fado.

Fernando Farinha kompas av Raul Nerys berömda Conjunto de Guitarras. Här är inspelningen från 1960:

https://www.youtube.com/watch?v=VYiK2IgUadA

När fadon blev sjungen

på tavernor i Alfama

var det ingen som sade

att fadon skulle bli berömd.

Det var sånger om fylleri,

på slang, om brottslihet och Capelão (en gata)

och om fadistas i samarra (rock med pälskrage).

I Lissabon var den förtalad

i Madragoa och Mouraria,

som tyckte lika mycket om gitarren.

Farväl, tjurfäktningskvällar

med gitarrer och sånger.

Farväl, nätter för längesedan

med gott vin och flickor.

I dag behandlas fadistas som konstnärer

och hyllas i revyer

med vansinniga ovationer.

De klär sig fint och för att vara stiliga

går de redan på eftermiddagen till Odeon

om matinéerna har lite klass.

I dag har fadon inte längre

kriminaliteten som tema.

Den har blivit städad,

och är redan på väg till filmen.

Fadon nu förloras hela tiden,

den är öppen för världen därute,

gärna och med glädje.

Den vill komma till Hollywood

och ta sin plats, så att den inte får för sig

att den måste förbli vår fado.       

               

Höjdpunkter inom fadon (24). Tony de Matos, Lisboa à Noite (1966)

Fadon är Lissabons musik, och fadon trivs bäst på kvällen och natten. De tre – staden, natten och musiken – samsas i den populära sången Lisboa à Noite, som genom åren har sjungits av många artister, män som kvinnor. Liksom i Maria Lisboa, som presenterades i denna serie nyligen, liknas staden Lissabon vid en kvinna. Tony de Matos (1924–­89) var en populär sångare och är ännu ett av fadons klassiska namn med en storhetstid på 60-talet. Han kom från Porto.

Lisboa adormeceu, já se acenderam

Mil velas, nos altares das colinas.

Guitarras pouco a pouco emudeceram,

Cerraram-se as janelas pequeninas.

Lisboa dorme um sono repousado

Nos braços voluptuosos do seu Tejo,

Cobriu-a a colcha azul do céu estrelado

E a brisa veio a medo, dar-lhe um beijo.

Lisboa ...

Andou de lado em lado,

Foi ver uma toirada,

Depois bailou, bebeu,

Lisboa ...

Ouviu cantar o fado,

Rompia a madrugada

Quando ela adormeceu.

Lisboa não parou a noite inteira,

Boémia, estava nada, mas bairrista.

Foi à sardinha assada lá na feira

E à segunda sessão duma revista.

Dali, p’ro Bairro Alto, enfim galgou

No céu, a lua cheia refulgia.

Ouviu cantar Amália, e então sonhou

Que era a saudade aquela voz que ouvia.

Översättningen nedan är ungefärlig men bör de en vettig uppfattning om vad sången handlar om. Musiken är av Fernando Santos, texten av Carlos Dias. På inspelningen kompas Tony de Matos av Raul Nerys Conjunto de Guitarras. Här finns den:

https://www.youtube.com/watch?v=jD5VbqWa5fw

Lissabon somnade, ändå brann

tusen ljus på kullarnas altar.

Gitarrerna tystades efter hand

och de små fönstren stängdes.

Lissabon sover sin sömn i vila 

omfamnad av Tejos väldiga armar,

täckt av stjärnhimlens täcke

och brisen kommer med rädsla för att ge henne en kyss.

Lissabon …

Hon gick sida vid sida,

såg en tjurfäktning

och dansade sedan och drack.

Lissabon …

Hon hörde fadosången,

skymningen bröt in

när hon föll i sömn.

Lissabon slutade inte på hela kvällen,

bohemerna, det var allt, med stadens känsla.

Där fanns grillade sardiner på marknaden

och den andra föreställningen av en revy.

Därifrån, genom Bairro Alto, steg slutligen

på himlen en lysande fullmåne.

Hörde Amália sjunga, och drömde sedan

att det fanns nostalgi i rösten som jag hörde.

Ana Moura till Stockholm

Sedan en tid annonseras det på stan och i tidningar om att fadosångerskan Ana Moura har konsert i Konserthuset den 2 oktober. Vanligen har fadons ledande sångartister inga svårigheter att dra fulla hus till mindre lokaler som Södra teatern eller Kulturhusets hörsal. Konserthuset är mera vanskligt, speciellt som biljettpriserna dras uppåt med den större lokalen. Ana Mouras mer berömda kollega Mariza fyllde nyligen Konserthuset till cirka två tredjedelar … och vi får hoppas att den livaktiga marknadsföringen av Ana Mouras konsert lockar en betydande publik.

Ana Moura är född 1979 och sedan länge en väletablerad och populär artist i Portugal. Hennes tidiga karriär på scen och skiva präglades av samarbetet med gitarristen, poeten, kompositören, arrangören, skivproducenten med mera Jorge Fernando, som styrde upp det mesta kring hennes fyra första album och skrev en stor del av hennes repertoar. Skivorna är bra men tämligen lika varandra, och det är lätt att förstå att Ana Moura sedan ville pröva något nytt. Det blev på de senaste två albumen ett samarbete med amerikanska studiomusiker och en mer internationellt anpassad musik.

Den portugisiska gitarren finns fortfarande där. Ana Moura sjunger på portugisiska och hon tar upp några traditionella fados. Även om hennes kompmusiker är rutinerade och skickliga, innebär närmandet till en internationell marknad och en bredare musikstil att fadons karakterstiska drag trängs åt sidan en aning. Sådant är inte populärt bland konservativt sinnade fadolyssnare. Om Ana Moura har skaffat sig nya beundrare genom sin förnyelse, så har hon också gjort en del fadoentusiaster mera skeptiska.

Jag tycker hennes nya skivor är bra. Hon är en intressant sångerska med en kraftfull, intensiv altröst som inte liknar så många andras. Sångerskor som Gisela João eller Filipa Cardoso påminner lite om henne, men det är sannolikare att publiken känner till Ana Moura, som varit verksam längre tid och på större scener. Om hennes nyare musik är ett fjärmande från den genuina fadon eller en förnyelse av den får framtiden utvisa. Hörvärd lär hon vara i vilket fall som helst då hon framträder i Stockholm. Förhandsinformtionen om konserten säger tyvärr inget om vilka kompmusiker hon har med sig.

Här är ett litet smakprov från hennes tid med Jorge Fernando. Det är han som har skrivit orden och musiken i Os Búzios.

https://www.youtube.com/watch?v=iMRr-J0gEaU

Klassiska nedslag (25). Geniet på Drottninggatan

En dag tar jag fram en skiva som stått i hyllan i åratal utan att spelas. Det är Radiosymfonikernas och dirigenten Esa-Pekka Salonens inspelningar av Franz Berwalds (1796–­1868) två bästa symfonier, symfoni nr 3 i C-dur (Sinfonie singulière) och symfoni nr 4 i Ess-dur (ibland kallad Sinfonie naïve). Cd:n är utgiven 1991 på etiketten Musica Sveciae. Liksom när jag hörde symfonierna för flera år sedan slås jag av deras fräschör och vitalitet. Och här finns något typiskt berwaldskt, något personligt i tonspråket. Men vad är det egentligen?

Symfonierna är från 1845 och tämligen typiska för sin tid. Man kan kalla musiken för ett måttfull romantik på klassicistisk bas. Berwald följer i stora drag den klassiska symfoniformen vid denna tid, han utmanar inte publiken med extremt stora former eller harmoniska djärvheter. Han har inte tillfogat något utommusikaliskt innehåll i form av program. Det enda i den vägen är de karakteriserande orden singulière – egendomlig ­– och det lite missvisande naïve. Samtida tonsättare som han kan erinra om är Robert Schumann och Felix Mendelssohn. De kan ha inspirerat Berwald, och detsamma gäller Beethoven, Berlioz och Cherubini.

I kommetarhäftet till denna cd-utgåva har Erling Lomnäs utförligt beskrivit symfonierna och även berättat om Berwalds liv och tonsättargärning. Hellre än att försöka bidra med en egen beskrivning citerar jag ett par passager ur Lomnäs text som jag tror fångar in väsentligheter hos tonsättaren.

Ett frapperande drag i Berwald musik är odlingen av det oförutsedda. Det visar sig redan i valet av de minsta melodiska och rytmiska enheterna, motiven. De är i regel mycket korta, enkla men pregnanta. Ibland är inträdet oförmedlat, ibland ”växer” det ur ett tidigare motiv. Utmärkande är egenskapen att kunna ”utvecklas”, varieras på en mångfald sätt, ofta i flera led – för att ständigt ge nytt liv i satsen och för att knyta an till andra motiv eller sin ursprungliga gestalt./…/ En speciell motivtyp är de korta isolerade figurer som ofta uppträder i högt eller lågt register, gärna accentuerade. Funktionen kan vara flerfaldig: ibland är motivet dramatiserande, ibland väcker det osäkerhet, oro, ibland antyder det en egen stämma, ibland skapas en erinran om tidigare motiv eller fragment, ibland, och särskilt i orkestersatsen, ger det avstånds- eller djupverkan, skapar luft, ljus.

/…/

Överraskningar får ibland avbryta händelseutvecklingen – annars uppstår tråkighet, skriver Berwald (i sin kompositionslära; min anm.). Tråkig blir därför aldrig hans sats, däremot informationstät nästan i överkant – den kräver odelad uppmärksamhet. Och behovet av strukturerande och sammanhållande element blir stort. Sådana finner man också i den överskådliga uppbyggnaden med lätt urskiljbara delar och överbindningspartier, som ofta innebär vila i motiviskt avseende men uppladdning genom sekvensrörelser. Det viktigaste sammanhållande elementet torde ändå vara alla de samband, anknytningar och erinringar som Berwald åstadkommer i sitt spel med de ibland tillsynes disparata motiven, just som han framhåller i sin kompositionslära.

När jag tar del av en analys av det här slaget dyker två tankar upp. 1) Det kan inte vara lätt att komponera en bra symfoni med så mycket att tänka på, och 2) Hur mycket har jag egentligen missat när jag lyssnat till musiken?

Och egentligen har jag inte missat något. Det är precis detta, bland annat, som jag hört, fast jag saknar Lomnäs kompetens att beskriva det. Berwalds korta motiv – som för övrigt förenar honom med en senare stor nordisk symfoniker, Carl Nielsen – ger musiken ett sakligt, korthugget drag som balanseras av de milt lyriska sekvenser som man lätt förställer sig är inspirerade av nordiska naturintryck. Han var inte de långa smöriga melodiernas man, men han musik saknar därför inte värme och innerlighet. Jag föreställer mig honom utifrån dessa symfonier (hans symfoniska dikter ger ett något annat intryck) som en tonsättare som var snabb i huvudet. Han vred och vände inte sönder sina infall i oändlighet, utan går snabbt vidare till nästa idé när den första har gjort sitt. Och här kan man till och med ana ett lite hektiskt drag i musiken. Berwald vill komma i mål utan att tråka ut lyssnaren på vägen. De kontraster som Lomnäs nämner är mycket påtagliga i framförallt de två symfoniernas snabbare satser. De är överraskningar, vändpunkter, ibland rentav infall med en humoristisk underton.

Berwald hade musikaliskt påbrå och tillhörde en släkt som urspungligen kom från Tyskland. Han arbetade i många musikaliska genrer med mycket varierande framgång; ibland blev hans musik uppskattad och omtalad, andra gånger gick den närmast spårlöst förbi. Han bodde en tid i Berlin och vistades även i Paris, Wien och Salzburg för att vinna framgång hos en kontimental publik, och även om han lyckades till dels återvände han snart till Sverige. Han träffade Mendelssohn och hoppades nog att denne skulle uppskatta hans musikaliska talang, men Mendelssohn ska ha varit tämligen kallsinnig inför den. Den begränsade internationella ryktbarhet som den störste svenske tonsättaren nått har förmodligen sin förklaring i att Berwald skapade relativt få verkligt förstklassiga verk. Vid sidan av de två symfonierna som tagits upp här kan nämnas de två tidigare symfonierna, en del symfoniska poem och uvertyrer (framförallt den fantastiska uveryren till operan Estrella de Soria) samt en del kammarmusik, som stråkkvartetter, pianokvintetter och en stor septett för både stråkar och blåsare.

Både i hemlandet och utomlands hade Berwald svårt att leva på sin musikaliska verksamhet, åtminstone på den nivå han trivdes med, och han var tvungen att komplettera den med andra verksamheter. Som att driva ett ortopediskt institut i Berlin och senare bli disponent vid Sandö glasbuk i Ångermanand och slå sig på tegelslageri. Tre av hans symfonier spelades först långt efter de komponerades, tack vare insatser av andra svenska tonsättare. Sinfonie singulière uppfördes med Tor Aulin som dirigent i Stockholm först 1905, Ess-dursymfonin år 1878 under Ludwig Norman. Däremot spelades hans första symfoni i g-moll, som kallas Sinfonie sérieuse, under Berwalds livstid, 1843, medan hans andra symfoni, Sinfonie capricieuse i D-dur, inte uruppfördes förrän 1914.

Jag är osäker på om den cd med de två symfonierna som jag tagit upp här finns att få tag på fortfarande. Ett gott alternativ som definitivt är överkomligt är en Naxos-skiva med Helsingborgs symfoniorkester under Okko Kamu, inspelad 1995. Helsingborgarna är en mycket bra symfoniorkester. På denna skiva får man dessutom Berwalds pianokonsert i tolkning av pianisten Niklas Sivelöv. Det är ingen av de stora och omistliga pianokonserterna, men fin och mycket hörvärd musik av en Berwald som förefaller avspänd och full av musikantisk glädje.

Franz Berwald bodde i slutet av sitt liv på Drottninggatan 81B i Stockholm. Att det är fråga om samma gata som i dag har det namnet är det ingen tvekan om, Drottninggatan har hetat så sedan 1600-talet. Men huset på adressen är definitivt av nyare datum än Berwald. Han bodde inte i det huset, och inget minnesmärke där påminner om honom. Berwald kunde ha blivit begravd på Adolf Fredriks kyrkogård som ligger i grannskapet, men är det inte. Hans grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.

Här bodde Franz Berwald – men i ett annat hus.