Ana Moura till Stockholm

Sedan en tid annonseras det på stan och i tidningar om att fadosångerskan Ana Moura har konsert i Konserthuset den 2 oktober. Vanligen har fadons ledande sångartister inga svårigheter att dra fulla hus till mindre lokaler som Södra teatern eller Kulturhusets hörsal. Konserthuset är mera vanskligt, speciellt som biljettpriserna dras uppåt med den större lokalen. Ana Mouras mer berömda kollega Mariza fyllde nyligen Konserthuset till cirka två tredjedelar … och vi får hoppas att den livaktiga marknadsföringen av Ana Mouras konsert lockar en betydande publik.

Ana Moura är född 1979 och sedan länge en väletablerad och populär artist i Portugal. Hennes tidiga karriär på scen och skiva präglades av samarbetet med gitarristen, poeten, kompositören, arrangören, skivproducenten med mera Jorge Fernando, som styrde upp det mesta kring hennes fyra första album och skrev en stor del av hennes repertoar. Skivorna är bra men tämligen lika varandra, och det är lätt att förstå att Ana Moura sedan ville pröva något nytt. Det blev på de senaste två albumen ett samarbete med amerikanska studiomusiker och en mer internationellt anpassad musik.

Den portugisiska gitarren finns fortfarande där. Ana Moura sjunger på portugisiska och hon tar upp några traditionella fados. Även om hennes kompmusiker är rutinerade och skickliga, innebär närmandet till en internationell marknad och en bredare musikstil att fadons karakterstiska drag trängs åt sidan en aning. Sådant är inte populärt bland konservativt sinnade fadolyssnare. Om Ana Moura har skaffat sig nya beundrare genom sin förnyelse, så har hon också gjort en del fadoentusiaster mera skeptiska.

Jag tycker hennes nya skivor är bra. Hon är en intressant sångerska med en kraftfull, intensiv altröst som inte liknar så många andras. Sångerskor som Gisela João eller Filipa Cardoso påminner lite om henne, men det är sannolikare att publiken känner till Ana Moura, som varit verksam längre tid och på större scener. Om hennes nyare musik är ett fjärmande från den genuina fadon eller en förnyelse av den får framtiden utvisa. Hörvärd lär hon vara i vilket fall som helst då hon framträder i Stockholm. Förhandsinformtionen om konserten säger tyvärr inget om vilka kompmusiker hon har med sig.

Här är ett litet smakprov från hennes tid med Jorge Fernando. Det är han som har skrivit orden och musiken i Os Búzios.

https://www.youtube.com/watch?v=iMRr-J0gEaU

Klassiska nedslag (25). Geniet på Drottninggatan

En dag tar jag fram en skiva som stått i hyllan i åratal utan att spelas. Det är Radiosymfonikernas och dirigenten Esa-Pekka Salonens inspelningar av Franz Berwalds (1796–­1868) två bästa symfonier, symfoni nr 3 i C-dur (Sinfonie singulière) och symfoni nr 4 i Ess-dur (ibland kallad Sinfonie naïve). Cd:n är utgiven 1991 på etiketten Musica Sveciae. Liksom när jag hörde symfonierna för flera år sedan slås jag av deras fräschör och vitalitet. Och här finns något typiskt berwaldskt, något personligt i tonspråket. Men vad är det egentligen?

Symfonierna är från 1845 och tämligen typiska för sin tid. Man kan kalla musiken för ett måttfull romantik på klassicistisk bas. Berwald följer i stora drag den klassiska symfoniformen vid denna tid, han utmanar inte publiken med extremt stora former eller harmoniska djärvheter. Han har inte tillfogat något utommusikaliskt innehåll i form av program. Det enda i den vägen är de karakteriserande orden singulière – egendomlig ­– och det lite missvisande naïve. Samtida tonsättare som han kan erinra om är Robert Schumann och Felix Mendelssohn. De kan ha inspirerat Berwald, och detsamma gäller Beethoven, Berlioz och Cherubini.

I kommetarhäftet till denna cd-utgåva har Erling Lomnäs utförligt beskrivit symfonierna och även berättat om Berwalds liv och tonsättargärning. Hellre än att försöka bidra med en egen beskrivning citerar jag ett par passager ur Lomnäs text som jag tror fångar in väsentligheter hos tonsättaren.

Ett frapperande drag i Berwald musik är odlingen av det oförutsedda. Det visar sig redan i valet av de minsta melodiska och rytmiska enheterna, motiven. De är i regel mycket korta, enkla men pregnanta. Ibland är inträdet oförmedlat, ibland ”växer” det ur ett tidigare motiv. Utmärkande är egenskapen att kunna ”utvecklas”, varieras på en mångfald sätt, ofta i flera led – för att ständigt ge nytt liv i satsen och för att knyta an till andra motiv eller sin ursprungliga gestalt./…/ En speciell motivtyp är de korta isolerade figurer som ofta uppträder i högt eller lågt register, gärna accentuerade. Funktionen kan vara flerfaldig: ibland är motivet dramatiserande, ibland väcker det osäkerhet, oro, ibland antyder det en egen stämma, ibland skapas en erinran om tidigare motiv eller fragment, ibland, och särskilt i orkestersatsen, ger det avstånds- eller djupverkan, skapar luft, ljus.

/…/

Överraskningar får ibland avbryta händelseutvecklingen – annars uppstår tråkighet, skriver Berwald (i sin kompositionslära; min anm.). Tråkig blir därför aldrig hans sats, däremot informationstät nästan i överkant – den kräver odelad uppmärksamhet. Och behovet av strukturerande och sammanhållande element blir stort. Sådana finner man också i den överskådliga uppbyggnaden med lätt urskiljbara delar och överbindningspartier, som ofta innebär vila i motiviskt avseende men uppladdning genom sekvensrörelser. Det viktigaste sammanhållande elementet torde ändå vara alla de samband, anknytningar och erinringar som Berwald åstadkommer i sitt spel med de ibland tillsynes disparata motiven, just som han framhåller i sin kompositionslära.

När jag tar del av en analys av det här slaget dyker två tankar upp. 1) Det kan inte vara lätt att komponera en bra symfoni med så mycket att tänka på, och 2) Hur mycket har jag egentligen missat när jag lyssnat till musiken?

Och egentligen har jag inte missat något. Det är precis detta, bland annat, som jag hört, fast jag saknar Lomnäs kompetens att beskriva det. Berwalds korta motiv – som för övrigt förenar honom med en senare stor nordisk symfoniker, Carl Nielsen – ger musiken ett sakligt, korthugget drag som balanseras av de milt lyriska sekvenser som man lätt förställer sig är inspirerade av nordiska naturintryck. Han var inte de långa smöriga melodiernas man, men han musik saknar därför inte värme och innerlighet. Jag föreställer mig honom utifrån dessa symfonier (hans symfoniska dikter ger ett något annat intryck) som en tonsättare som var snabb i huvudet. Han vred och vände inte sönder sina infall i oändlighet, utan går snabbt vidare till nästa idé när den första har gjort sitt. Och här kan man till och med ana ett lite hektiskt drag i musiken. Berwald vill komma i mål utan att tråka ut lyssnaren på vägen. De kontraster som Lomnäs nämner är mycket påtagliga i framförallt de två symfoniernas snabbare satser. De är överraskningar, vändpunkter, ibland rentav infall med en humoristisk underton.

Berwald hade musikaliskt påbrå och tillhörde en släkt som urspungligen kom från Tyskland. Han arbetade i många musikaliska genrer med mycket varierande framgång; ibland blev hans musik uppskattad och omtalad, andra gånger gick den närmast spårlöst förbi. Han bodde en tid i Berlin och vistades även i Paris, Wien och Salzburg för att vinna framgång hos en kontimental publik, och även om han lyckades till dels återvände han snart till Sverige. Han träffade Mendelssohn och hoppades nog att denne skulle uppskatta hans musikaliska talang, men Mendelssohn ska ha varit tämligen kallsinnig inför den. Den begränsade internationella ryktbarhet som den störste svenske tonsättaren nått har förmodligen sin förklaring i att Berwald skapade relativt få verkligt förstklassiga verk. Vid sidan av de två symfonierna som tagits upp här kan nämnas de två tidigare symfonierna, en del symfoniska poem och uvertyrer (framförallt den fantastiska uveryren till operan Estrella de Soria) samt en del kammarmusik, som stråkkvartetter, pianokvintetter och en stor septett för både stråkar och blåsare.

Både i hemlandet och utomlands hade Berwald svårt att leva på sin musikaliska verksamhet, åtminstone på den nivå han trivdes med, och han var tvungen att komplettera den med andra verksamheter. Som att driva ett ortopediskt institut i Berlin och senare bli disponent vid Sandö glasbuk i Ångermanand och slå sig på tegelslageri. Tre av hans symfonier spelades först långt efter de komponerades, tack vare insatser av andra svenska tonsättare. Sinfonie singulière uppfördes med Tor Aulin som dirigent i Stockholm först 1905, Ess-dursymfonin år 1878 under Ludwig Norman. Däremot spelades hans första symfoni i g-moll, som kallas Sinfonie sérieuse, under Berwalds livstid, 1843, medan hans andra symfoni, Sinfonie capricieuse i D-dur, inte uruppfördes förrän 1914.

Jag är osäker på om den cd med de två symfonierna som jag tagit upp här finns att få tag på fortfarande. Ett gott alternativ som definitivt är överkomligt är en Naxos-skiva med Helsingborgs symfoniorkester under Okko Kamu, inspelad 1995. Helsingborgarna är en mycket bra symfoniorkester. På denna skiva får man dessutom Berwalds pianokonsert i tolkning av pianisten Niklas Sivelöv. Det är ingen av de stora och omistliga pianokonserterna, men fin och mycket hörvärd musik av en Berwald som förefaller avspänd och full av musikantisk glädje.

Franz Berwald bodde i slutet av sitt liv på Drottninggatan 81B i Stockholm. Att det är fråga om samma gata som i dag har det namnet är det ingen tvekan om, Drottninggatan har hetat så sedan 1600-talet. Men huset på adressen är definitivt av nyare datum än Berwald. Han bodde inte i det huset, och inget minnesmärke där påminner om honom. Berwald kunde ha blivit begravd på Adolf Fredriks kyrkogård som ligger i grannskapet, men är det inte. Hans grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.

Här bodde Franz Berwald – men i ett annat hus.

Höjdpunkter inom fadon (23). Mariza, Maria Lisboa (2001)

Alain Oulman (1928–90) komponerade under början av 60-talet många sånger åt Amália Rodrigues till texter av framträdande portugisiska poeter. Oulman var portugis, son till en fransman som var en framgångsrik och välbärgad affärsman främst verksam på Azorerna. Det var meningen att Alain skulle gå i faderns fotspår, men intresset för musik och litteratur tog över och han etablerade sig som sångkompositör med många kontakter bland ledande författare i Portugal. Oulman sympatiserade med kommunistpartiet och fängslades av regimen 1966, tillbringade tre månader i fängelse och frigavs sedan efter påtryckningar från fadern och den franska regeringen. Sedan flyttade han till Paris.

Sammanlagt komponerade Alain Oulman ett 60-tal sånger åt Amália Rodrigues. De flesta är vackra melodier i långsamt tempo, och Maria Lisboa är en av de få som går i snabbt tempo. I likhet med många andra sånger som Amália Rodrigues lanserade, inte minst de som komponerades av Oulman, har den blivit en del av standardrepertoaren. Den är en av fadons allra populäraste sånger, och sjungs den på ett fadoställe är det troligt att portugiser i publiken sjunger med.

Många av Amálias sånger har tagits upp av andra artister, och det normala är att nytolkningar låter bleka och intetsägande vid en jämförelse med originalen. Men i enstaka fall kan andra artister prestera resultat som är jämbördiga med Amálias, eller rent av överlägsna. Så är det, tycker jag, med Marizas version, som ingår i hennes första album Fado em Mim. Detta album grundlade Marizas rykte som den mest begåvade nya sångartisten inom den så kallade nya fadon, delvis med hjälp av BBC som tilldelade skivan en utmärkelse som bäst inom”world music” från Europa. Ännu har Mariza en särställning, om än diskutabel, bland nyare sångartister inom fadon.

Hon sjunger Maria Lisboa med härlig energi och stort sjävförtroende. Kompet består av Custódio Castelo portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr. Texten är av David Mourão-Ferreira (1927–96), en poet som samarbetade med Amália under många år, från 50-talet och framåt.

É varina, usa chinela,

Tem movimentos de gata,
Na canastra, a caravela,

No coração, a fragata.

Em vez de corvos no xaile,          
Gaivotas vêm poisar.
Quando o vento a leva ao baile,
Baila no baile com o mar.

É de conchas o vestido

Tem algas na cabeleira.

E nas veias, o latido

Do motor duma traineira.

 
Vende sonhos e maresia
Tempestades apregoa.

Seu nome próprio, Maria,
Seu apelido, Lisboa.

Inspelningen finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=jm4GdfaMA8Q

Och ungefär så här blir det på svenska, utan rim:

Hon säljer fisk, har tofflor

och rör sig som en katt
med sin korg till karavellen,

men i hjärtat har hon en fregatt.

I stället för korpar i hennes sjal
kommer fiskmåsar och slår sig ner.
När vinden inbjuder till dans
dansar hon med havet.

Hennes klänning är av musslor,

hon har sjögräs i sitt hår.
Och i hennes ådror

dunkar en trålares motor.

Hon säljer drömmar och havets doft,
stormar ropar hennes namn.
Hon heter Maria,
hennes efternamn är Lissabon.

Höjdpunkter inom fadon (22). Amália Rodrigues, Tudo Isto É Fado (1967)

 Inga ämnen är så omhuldade av fadons textförfattare som staden Lissabon och dess musik, fadon. Tudo Isto É Fado är en av de mera välkända sångerna om fadon, lanserad av Amália Rodrigues, som ofta sjöng den under sina framträdanden och spelade in den flera gånger. Texten är skriven av Anibal Nazaré, musiken av Fernando de Carvalho.

Perguntaste-me outro dia            

Se eu sabia o que era o fado.

Eu disse-te que não sabia

Tu ficaste admirado.

Sem saber o que dizia

Eu menti naquela hora

Disse-te que não sabia,

Mas vou-te dizer agora.

Almas vencidas,

Noites perdidas,

Sombras bizarras.

Na Mouraria              

Canta um rufia,

Choram guitarras.

Amor ciúme,             

Cinzas e lume,

Dor e pecado.

Tudo isto existe,

Tudo isto é triste,

Tudo isto é fado.

Se queres ser o meu senhor

E teres-me sempre a teu lado,

Não me fales só de amor,            

Fala-me também do fado.            

E o fado é o meu castigo

Só nasceu pr’a me perder.          

O fado é tudo o que digo             

Mais o que eu não sei dizer.

Här är inspelningen med Amália Rodrigues.

https://www.youtube.com/watch?v=jt0WUyrG8b8

Du frågade mig en dag

om jag visste vad fado var.

Jag sade att jag inte visste

och du blev förvånad.

Utan att veta vad jag sade

ljög jag i den stunden

när jag sade att jag inte visste,

men jag ska säga dig nu.

Förfallna själar,

förlorade nätter,

underliga skuggor.

I Mouraria

sjunger en skurk

till gitarrers gråt.

Svartsjuka i kärlek,

aska och eld,

smärta och synd.

Allt detta finns,

allt detta är sorgset,

allt detta är fado.

Om du vill vara min man

och alltid ha mig vid din sida,

tala inte bara med mig om kärlek,

tala med mig också om fado.

Och fadon är mitt straff,

jag är född för att gå förlorad.

Fadon är allt som jag säger,

och än mer det jag inte kan säga.