Maria Ana Bobone till Stockholm i december

Fadosångerskan Maria Ana Bobone har konsert i Stockholm den 14 december. Platsen är lite ovanlig i sammanhanget, och jag skulle tro att det är första gången fado framförs på jazzstället Fasching på Kungsgatan. Det blir också första gången sångerskan uppträder i Stockholm. Hon har sällskap av Bruno Mira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Rodrigo Serrão, kontrabas.

Maria Ana Bobone är född 1974 och en av de sångasrtister som har varit med längst sedan fadon fick ett nytt uppsving med nya artister i början av 90-talet. Hon medverkade på en skiva redan 1994 och har sedan gjort några egna album där speciellt Fado & Piano från 2012 är intressant. Här kompar hon sig själv på piano när hon sjunger, i egna arrangemang.

Maria Ana Bobone kommer ursprungligen från Porto och är en lyrisk sopran med en pålitlig publik i hemlandet, där hon ofta uppträder på fadoställen i Lissabon. Hon är en av de bästa sångerskorna i den nya fadon men inte lika berömd utomlands som exempelvis Mariza, Cristina Branco, Carminho eller Katia Guerreiro, något som mest förklaras av att hon varit mindre aktiv på skiva och med utlandsturnéer. Hon har en gedigen musikutbildning och kom in i fadon utifrån, och hon berättade om detta när jag intervjuade henne för min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag 2013). Därför citerar jag ett kort avsnitt ur intervjun här.

”Jag har ingen familjeanknytning till fadon vilket annars är vanligt bland artister. Men jag brukade sjunga för mitt eget nöjes skull och i kyrkan i en kör och spelade piano när jag gick på konservatoriet. Jag kommer från en musikalisk familj. Det som hände var att fadosångaren João Braga tyckte att jag skulle kunna sjunga fado. Och han är en mycket viktig person, för han bjöd in många av de nya artisterna att sjunga med honom och han lyfte fram nya röster för publiken. Rodrigo Costa Félix, Mafalda Arnauth, Mariza, Cristina Branco och många andra ... de sjöng alla med João Braga.

Han bjöd in mig till en av sina konserter och jag var inte alls förberedd för det. Inom fado bör man känna till traditionen och det gjorde inte jag. Men jag blev gripen av musiken och orden och började intressera mig för det. Jag fick fler och fler inbjudningar till konserter, så jag måste lära mig.

Man säger att fadon är något man har inom sig, man har den med sig. Det hör du direkt hos en artist som Carminho, man hör att hon har växt upp med musiken. Jag sjöng enkelt, så jag måste lära mig att sjunga de ornamenteringar som är typiska för fadon. Men det är inte bara en fråga om teknik utan också känsla och stämning. Genom att arbeta med musiker som var djupt förtrogna med fadon, som Joel Pina, Carlos Gonçalves och Fontes Rocha, lärde jag mig av deras råd och anvisningar.”

För Maria Ana Bobones övriga tankar om sin musik och fadon hänvisar jag till boken. Allt talar för att det blir en fin konsert på Fasching!

Klassiska nedslag (26). Neville Marriner

Att en musiker efter en framgångsrik karriär på över ett halvsekel går bort vid 92 års ålder är inte något att förvåna sig över. Jag brukar här inte uppmärksamma när framstående musiker eller andra intressanta personer avlider, men vill göra ett undantag för den brittiske dirigenten Neville Marriner, som avled i går. Hans inspelningar med den fina orkestern The Academy of St. Martin-in-the-Fields mötte jag under 70-talet, då jag, parallellt med mina studier, arbetade i en stor skivbutik. Mycket var barockmusik, men repertoaren omfattade också musik från andra epoker, även 1900-talet. Vi uppskattade mycket orkesterns precision och klarhet. Musiken, oavsett vad som spelades, blev genomlyst, spänstig, elegant men också livfull. Orkestern förfogade över så skickliga instrumentalister att man ur den kunde plocka fram utmärkta kammarmusikensembler.

Jag hörde orkestern två gånger på konserter. Första gången i London, inte i kyrkan St. Martin-in-the-Fields vid Trafalgar Square, vilket hade passat bra, utan i Royal Festival Hall med ett program med Mendelssohn och Mozart. Andra gången i Berwaldhallen i Stockholm med ett barockdominerat program, men den gången var inte Marriner med, utan orkestern dirigerades av Iona Brown. Men lät lika bra ändå.

Orkestern bildades redan 1956 och man gjorde massvis av skivinspelningar åren kring 1970 och framåt. Den höga produktiviteten tycktes inte påverka tolkningarnas halt i något negativt avseende. En rad skivor kom ut på etiketten Argo. Senare gjorde man skivor på Philips, och där minns jag särskilt inspelningarna av Mozarts pianokonserter med Alfred Brendel. Inspelningar som gavs ut på Argo finns tillgängliga i samlingen The Argo Years (Decca). De 28 cd som boxen innehåller har samma omslag som original-LP-utgåvorna (men mindre förstås). Att lyssna igenom dem innebar mycket av igenkännandets glädje. Och det är lätt att konstatera att de står sig mycket väl fortfarande.

Här finns mycket underbar musik. Jag kan inte räkna upp allt, men menar att musik som Mendelssohns oktett, Stravinskys Pulcinellasvit, Dvořáks och Tjajkovskijs stråkserenader, Bachs orkestersviter, Mozarts 25:e och 29:e symfonier, Bizets enda symfoni, Prokofievs Klassisk symfoni, Händels Messias, Mozarts Requiem, Mendelssohns skotska och italienska symfonier och Corellis concerti grossi op. 6 tillhör det jag högst ogärna skulle avstå ifrån. Sedan finns det förstås lite svagare nummer också: tre cd med Vivaldikonserter blir lite väl enahanda. Och Rossinis ungdomliga stråksonater låter snart i sötaktigaste laget. Helheten är ändå mycket njutbar och väl varierad. På ett hörn i form av en cd finns här också nordisk musik att minnas, med Dag Wirén som svensk bidragsgivare vid sidan av grannländernas Grieg, Sibelius och Nielsen.

Neville Marriner var verksam under sin sista tid med föredrag och undervisning. Att en musiker går bort vid 92 års ålder är som sagt inget konstigt. Det är bara att hoppas att han väl visste om vilken glädje hans musikaliska gärning skänkte lyssnare världen runt under många år.

Karpathos, en kärv grekisk skönhet

På den Europakarta som används vid väderprognoserna i Rapport och Aktuellt är den sydgrekiska ön Karpathos tydligt synlig mellan Kreta och Rhodos. Men det är ingen stor ö. Om den hade varit svensk, så hade den hamnat på en femteplats, snäppet efter Orust. Men om man hade mätt öar efter volymen i stället för efter ytan, så hade placeringen varit lite högre eftersom Karpathos är en bergig ö med en högsta topp på över 1 200 meter.

Ammoopi.

Liksom många andra grekiska öar är Karpathos mycket beroende av turismen, som är huvudnäringen. Charterresor har gått till ön i flera år, men den har inte samma attraktionskraft som mera välbekanta öar som Kreta, Santorini, Rhodos, Korfu eller Kos. Bara en resebyrå (Apollo) erbjuder charterresor till ön. Besökaren kan förvänta sig lugn och ro, måttlig trafik, föga festande och hålligång. Fastän ön har varit bebodd mycket länge har den inte mycket att erbjuda den kulturhistoriskt intresserade. Inga antika tempel eller gamla grekiska teatrar, och öns museer drar inte turister till den. Det som finns är ett stort antal stränder med klart turkost vatten, storslagen men något karg natur, vackra utsikter, stillhet och makligt tempo. Samt det turisterna behöver i form av hotell och matställen.

Pigadia.

Utsikt från byn Othos mot Pigadia.

Befolkningen är så pass liten – cirka 6 000 åretruntboende – att någon massturism inte behövs. Antalet turister som stannar en eller ett par veckor under säsongen är ungefär lika många. Ön har en egen flygplats med begränsad trafik. Turisterna kommer mest från Norden, Tyskland och Italien. De flesta bor på endera av tre orter. ”Huvudstaden” Pigadia, även kallad Karpathos stad, är den mest livaktiga, men den har bara cirka 2 000 invånare. Någon mil därifrån ligger turistorten Ammoopi med fina utsikter, stränder och en glest utspridd bebyggelse av några hotell och restauranger; något egentligt centrum finns inte. Mycket lugn är också byn Lefkos på västra kusten, omgiven av höjder.

Ammoopi.

Växtligheten består mest av buskar och låga träd, vilket gör det svårt att finna skugga när det är hett, om man inte befinner sig i närheten av en byggnad. Landskapet är kargare än det egenligen hade behövt att vara eftersom naturen inte helt har återhämtat sig efter stora skogsbränder för några år sedan, särskilt på den västra sidan.

Det vanligaste husdjuret på Karpathos.

De som inte bor i Pigadia har sina hus i ett fåtal byar varav de flesta ligger i söder eller mitt på ön. Flera av de viktigaste byarna ligger högt, ibland flera hundra meter över havet. Placeringen förklaras av att Karpathos i äldre tider var svårt plågat av pirater, och befolkningen slog sig då ner i bergiga trakter med god utsikt över havet och bättre försvarsmöjligheter. 

Aperi.

Ett karakteristiskt inslag i landskapet är många. många kyrkor, ofta så små att bara ett fåtal personer kan få plats i dem. Familjekyrkorna är alltid vita och blå. För befolkningen betyder religionen fortfarande mycket.

Utsikt från byn Mesochori. Kyrkorna ligger ofta, som den på bilden, lite vid sidan om övrig bebyggelse.

De näringar som kompletterar turismen är främst fiske samt odling av grönsaker och frukt som fikon och granatäpplen. Samt, som på så många håll i Grekland, olivodlingarna.

Granatäpplen-

Den besökare som inte nöjer sig med bad, ett stabilt soligt klimat under säsongen, vackra utsikter och en mäktig natur, utan som vill se något speciellt och unikt, bör söka sig till byn Olympos på öns norra del. Den anlades redan på 800-talet men har levt så gott som isolerat till 1980-talet. Tidigare hade byn förbindelse med hamnen Diafani genom en stig; nu går det en väg ända fram. 

Hamnen Diafani i regnväder.

De ålderdomliga traditioner, bland annat i form av en folkdräkt, och den gamla bybyggelse som befolkningen levt med genom seklerna vinnlägger man sig nu om att behålla och vårda. Naturligt nog eftersom det är just detta som turisterna vill se när de besöker byn. Här har förstås ändå öppnats en hel del butiker och krogar som en väsentlig del av det lokala näringslivet. En guidad tur till bys attraktioner rekommenderas ­– och denna kan man också se som motion eftersom promenaden går uppför och nedför hundratals trappsteg.

Olympos.

Karpathos liknar inte de andra grekiska öar jag tidigare besökt. Den har sin egenart och speciella, inte alltför inställsamma charm, sin karga skönhet och ödslighet. Något av detta hoppas jag att bilderna kan förmedla.